Rosenhill

  

  

När vi hade plockat höstens sista och sötaste äpplen i trädgården tog J och G med oss till Rosenhill* för att musta. Äpplena tvättades, krossades och pressades till saft och fylldes sedan i stora dunkar. Därefter gick vi på det lilla mysiga kaféet och fick varm tomat- och rotfruktsoppa med varma chèvremackor. Och så äppelmust förstås, varm och kryddig.

Vilken underbar höstdag, precis så där lerig och ruskig som den ska vara. Och sedan solen som sipprade fram mellan molnen och lös in på terrassen där vi satt. Och när vi satt där mitt i allt det svenska, höstruskiga och tittade ut över åkern kom vi att tänka på en annan terrass. En terrass med utsikt över Indiska Oceanen...

*Rosenhill är som en lite lantligare, rufsigare variant på Rosendal.

Snöblandad höst

Jag tyckte väl att färgerna började falna, men att de redan skulle vitna... Ja, ja, Julie är överförtjust i alla fall. Och jag med, lite i smyg.

Förkylningstillstånd

Smuddi (som Julie säger) i all ära, fast egentligen var det nog mest för att vi hade köpt en ny mixer. Och för att smoothie är gott och har en härlig cerise färg. Men min hals hade nog - vid första bränningen - behövt den vanliga, gamla huskuren: En stor kopp med en massa riven ingefära, en klick honung, tepåse för smakens skull och sedan hett vatten över det. Dra, sila och drick. Ingefära brukar göra underverk! Och så en tjock halsduk om halsen.

Men mest av allt skulle jag behöva ligga ner i sängen och läsa mina böcker. Det låter som om jag har rökt femton cigarrer och druckit en massa whisky. Men jag har inte riktigt tillstånd att vara sjuk. Jag har nämligen ett tolvtimmarspass med barnen idag så min förkylda tillvaro är utan pardon. Det är bara att väsa vidare på Björnen sover...

Höst. Halsont. C-vitamin.

1 banan

1-2 dl frysta blåbär och hallon

1 stor msk turkisk yoghurt

1-2 dl apelsinjuice

1 msk linfröolja

Mixa krämigt

Referat

Helgen: Hamngatan och spårvagnar. Ett höstklätt Kungsan. Strömparterren med virvlande vatten, en rondell och fler bilar. Argt, skrikande barn i vagn på Birger Jarlsgatan. Kalla fötter i höstlöven i Humlegården. Gungor och skratt och sedan promenad hemåt. Till värmen, till varm choklad, toppad med vispgrädde och kanel. Till nylånade böcker. Hjalmar Söderberg för min stockholmsförälskelse och så Sara Stridsberg.

Och nu: Emil nerbäddad i åkpåse i vagnen ute på balkongen. Framför mig: Word.

Rättvisemärkt

Jag upptäckte att jag har drabbats av tvåbarnsmamma-syndromet. Jag har inte fotat Emil till leda och noterat hans dagliga utveckling. Missade t.ex "flytta ting mellan två händer". Det skulle liksom aldrig ha skett med Julie där allt bevakades minutiöst. Jag skulle leta fram en nytagen bild av söt, skrattande lilleman och insåg att den var två månader gammal. Eftersom vi har tusentalsbilder på Julies alla vinklar måste jag ju försöka vara rättvis. Så här är lite Lilleman overload.

Bara för att han är så söt... Sorry! Nu ska bloggen detoxas lite från barnen. Slut på mammabloggandet! 

Yoghurt, blåbär och lite mynta...

Tänkte dela med mig av desserten, men apfelstrudel kan ni kanske. Vaniljglass är för vardagstrist. Men myntablåbärsyoghurtglass då?

Jag tog två dl blåbär och slängde i en kastrull tillsammans med 200 g socker och lät det smälta ihop på plattan. Under tiden la jag 1,5 gelatinblad i blöt, sen fick de också smälta ner i blåbärsblandningen. Därefter vispade jag ihop 4 dl vispgrädde med lika mycket krämig, turkisk yoghurt och ½ dl pressad citron. Sen var det bara att sila ner blåbärsröran i gräddyoghurten, slänga i lite hackad mynta (tror vi tog ungefär 15 blad) och hälla ner allt i glassmaskinen, köra den mjukglasstjock och ställa i frysen.

P.S. Myntablåbärsyoghurtglassen är den där rosa lilla plutten som inte gör sig särskilt bra på bild...

Härliga vardag...

Vårt hem befinner sig nu officiellt i gästvänligt tillstånd. Äppellådorna är på plats, bokhyllorna barnsäkrade, de två kartongerna uppackade och middagen är serverad. Höstgryta med trattkantareller. Apfelstrudel med hemgjord yoghurtglass.

Första helgen utan Ikea, Bauhaus, borrande, plockande. Första helgen med vänner på besök (eller alltså, på besök i mer organiserad form) och sedan söndagspromenad och blåbärsplock i skogen dagen därpå.

Sedan någon gång förra året har mitt liv varit i väntan på. I väntan på detta. Nytt hem. Ny start. Nu kan vardagen äntligen börja.

  

Inreder bloggen

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, bloggen lever sitt eget liv, men jag möblerar om lite som ni märker. Vi får se hur det slutar, om jag någonsin får ordning på det... Hav tålamod!

För länge sedan...

Jag fick ett infall igår och började läsa mina gamla dagböcker, hundratals olyckliga, besatta sidor som tar sin början i Nice 2001. Det var som att falla ner i det förflutna och minnas att det där var jag. Miljöerna är spännande, jag träffar en massa människor, är kär på löpande band och jag är rädd, rädd, rädd för att bli lämnad. Jag är så rädd att jag fryser och skakar dagböckerna igenom. Jag har liksom haft frossa genom hela min ungdom. Jag var så skör att jag nästan gick sönder och samtidigt hade jag sinnesnärvaro att skriva vackert om det.

Och nu läser jag om det. Med två små barn och ett stabilt förhållande som buffert. Men jag kan nästan inte tro på det. Tro på att den där tjejen - som kastade sig ut i världen, som var så livrädd för att visa vem hon var, för att inte bli älskad, som inte hörde hemma någonstans - träffade någon som J, som orkade älska henne, trots att han fick vänta länge...

Jag tittade på mitt senaste inlägg. Busunge i Humlan. Tänk om jag hade kunnat se det 2003.

Jag brukade sova 11-12 timmar om dygnet och vakna med en diffus ångest. Varje morgon. Nu sover jag några få timmar i taget och väcks av att Lilleman kryper runt bredvid mig.

Ibland glömmer jag det, ibland klagar jag. Men egentligen, allra innerst inne, är jag så ofattbart lycklig. Tänk om jag hade vetat det 2003.

Busunge i Humlan

STHLM. Höst. Fasader. Tankar.

Det är med viss eufori jag möter Stockholm. Jag går på promenader och ser en massa andra länder och städer och minnen reflekteras i min stad. Det är vackra hus och röda rankor som kastar sig ut för fasaderna som vattenfall. Lärkstaden påminner mig mycket om norra London där vi bodde. Plötsligt kan jag känna att jag är i Highgate eller Muswell Hill. Kvarteren kring Engelbrektskyrkan liknar Edinburgh. Och ibland påminner tegelhusen mig om Danmark. Men ändå inte. Stämningen är helt annorlunda här.

Stockholm och jag har ett komplicerat förhållande. Jag försöker att inte återanvända mina gamla känslor inför Stockholm, utan jag förhåller mig ständigt till stan, möter den från nya vinklar.

Kanske är det för att jag aldrig har känt en annan stad med hjärtat på samma sätt som jag är lite hjärtlös mot Stockholm ibland. Utomlands är jag ganska ofta ovetandes om alla problem. Stockholm är vackert, men jag uppfattar staden som självmedveten. Stockholm är inte bara. Stockholm är så där uttänkt, medvetet coolt och trendigt. Inte nonchalant charmigt. Till och med töntigheten är uttänkt!

Jag pendlar mellan älskar, älskar inte... Men jag tror att det stannar på älskar...

I andra hand

Dag 1: Jag har lyckats synkronisera barnens middagslur och försöker njuta av lite egentid med te och mörkl choklad. Jag längtar efter att utforska vår nya stadsdel, promenera runt i det soliga höstvädret och upptäcka små affärer och nya stråk. Och snart... Men först, inskolning på nya förskolan. Och lägenheten tar, liksom barnen, stor plats i mitt liv. Den ska inredas och jag har äntligen fått tag på efterlängtade äppellådor som ska bli bokhylla i vår skrivarhörna där jag tänkte vara kreativ i höst.

Dag 2: Jag hinner inte riktigt med mina stora ambitioner just nu. Jag kommer i andra, tredje, fjärde hand. Men det gör inget för det är ju mina älsklingar det gäller. Men, igen,  det vore trevligt att bli bortskämd. Jag känner mig så ful. Inte bara en dag. Utan det är år av fulhet. Notera ringarna under ögonen. Notera min slitenhet. Håret visar jag inte ens, det är bara sprött fluff.

Dag 3: Var var jag nu igen? Jo, ful var det. Hmmm.... inte mycket mer att tillägga om det. Jag får ta itu med mitt utseende en annan dag. Nu måste jag, efter att ha gått på en härlig morgonpromenad i den kungliga hufvudstaden, disciplinera mig och städa (och ta itu med de där två kartongerna antar jag)!

P.S. Julie har vaknat varje gång jag bloggat och tagit mig på bar gärning - i full färd med att proppa munnen med choklad! - när hon tassat upp från sin middagslur på tok för tidigt för min smak... Så därför har det tagit mig hela tre dagar att författa detta tämligen meningslösa inlägg som inte ens behagar hålla sig till ett ämne. Inlägget borde förmodligen etiketteras Att kasta, men jag har ju inget annat att bjuda på här i all min trötthet.

Tacklar av...

Bara två kartonger kvar att packa upp, ändå har de stått i snart en vecka utan att vi petat på dem. De är som radioaktivt stoff... Varken jag eller J vill befatta oss med engångsgrillar, glödlampor, girlanger, nätverkskablar eller en amningskupsförvaringsmanick.