Sète

"Ett franskt Venedig", "Languedoc-Roussillons Provence" så kallar man Sète, den kanske mest speciella staden vi stötte på under vår resa i Languedoc. Den ligger placerad på en landremsa mitt emellan medelhavet och étangen Bassin de Thau.

Medelhavet till vänster och lagunen till höger

Staden består av ett berg och nedanför berget ligger byns centrum som består av kanaler, broar, färgglada hus och båtar.

Utsikt över Sète

Det är lite italiensk känsla i Sète med de färglada fasaderna som flagar här och där och myllret av människor och bilar. Över staden svärmar fiskmåsar efter fiskebåtarna och om man går längs med hamnen luktar det fisk.

Det finns en massa butiker och vi fann en fantastisk möbelaffär - Maisons du Monde - med vackra saker för hemmet. Och det kostade inte mer än på IKEA. Såklart gick vi därifrån med armarna fulla av saker för vårt nya hem.

På kullen, norr om centrum, ligger en härlig barrskog och ett område som heter Montclar. Man skulle kunna säga att det är den lyxiga förorten till Sète. Villorna däruppe har otrolig utsikt över vattnet och staden. Men detta mini-Provence kostar förstås också en del.

Montpellier

Med Parce qu'on ne sait jamais i bilen åkte vi mot Montpellier. Den första stora staden på länge och det kändes skönt. När jag bodde i Aix-en-Provence hann jag aldrig åka dit men jag hade några vänner som lyriskt talade om staden så jag har länge velat se vad det var frågan om. I mitt fall var det frågan om vackra hus, smala gränder, sitta på kaféer och gå i affärer. Vackrast (på de få timmar jag hann undersöka staden) var det gamla området Ecussion. Skulle gärna åka tillbaka till denna vackra stad som ligger alldeles nära Camargue och har Provence i öster.

Marseillan

Inte Marseille, utan Marseillan, en liten by vid vattnet, inte långt från Béziers och Pézenas. Byn ligger vid en sådan där étang som det finns massor av längs med kusten i Languedoc-Roussillon. Det är som inringade bassänger längs med havet, laguner kan man kanske säga, men inte alls så där som man tänker sig en lagun utan det ser mest ut som en sjö innanför havet.

Vid hamnen i Marseillan är det stämningsfullt om kvällen. Det finns en massa fiskrestauranger som serverar ostron, musslor och annan nyfångad fisk. Jakob fick smaka ostron för första gången. Han har snabbt tagit till sig Frankrike och det franska språket. Jag är otroligt imponerad över hur bra franska han kan tala och förstå efter de där cd-skivorna han har lyssnat på i bilen!

Bergen i Haut Languedoc

Om man åker längre in mot landet är landskapet ett helt annat. Det som bara var en vacker blånande kuliss åt byar som Beziers och Narbonne är på nära håll ett sönderbränt ökenlandskap. När jag satt och tittade på kartan föreställde jag mig gröna berg, men området var mycket kargt och ensligt. Vi hittade en mycket söt pytteby som hette Pézènes-les-Mines och som klättrade längs bergsväggen. På toppen var ett jättelikt slott, större än hela byn. Först förstod vi inte hur vi skulle komma upp för det stod bara skyltar om att ingången var på andra sida, men vi hittade aldrig andra sidan. Det var som i Kafkas roman. Till slut fann vi i alla fall en liten privat väg som ledde upp till slottet. Undrar vem som bodde där i det jättelika huset. Efter vår lilla rundvandring badade vi i Lac de Vailhan där vattnet var alldels ljummet.

Langedoc

Inte allt för långt bort från Medelhavet, någonstans mellan Languedocs alla vingårdar låg Pézenas. En idyllisk liten by där livet tycktes enkelt och behagligt. Grannarna åt och drack vid ett bord mitt på gatan och människor strosade runt i solskenet längs med de smala gränderna. Det fanns en massa små spännande butiker och man kunde t.ex hitta palestinsk konst och goda tvålar.

Inte långt ifrån Pézenas ligger Béziers, en större stad som inte alls har samma charm, men en mycket fin utsikt från kyrkan.

Utsikt från Beziers

Carcassonne

Vi körde över Pyrenéerna och hamnade först i Carcassonne som är en fantastisk stad för historieintresserade. Här kan man se en perfekt restaurerad medeltida stad med en borg omkring sig. Det är precis som att kliva in i en sagovärld. Tyvärr är man ju inte ensam om att ha upptäckt Carcassonne så det vimlar av turister och man har mer en känsla av att befinna sig i ett jättestort utomhusmuseum än att man verkligen är i en stad som lever här och nu. Det Carcassonne som människor lever i idag utgörs till största delen av ett område på andra sidan floden Aude där centrum också ligger. Det är också vacker gammal arkitektur där, men det är inte lika spektakulärt som borgen.

Borgen ligger uppflugen på en kulle med utsikt över floden Aude

Innanför muren ligger den gamla medeltida staden,
full av nutidens människor som vill inandas lite historia

Ringmuren är fantastisk och utsiken underbar

Sista kvällen på atlantkusten

Detta var den sista dagen på atlantkusten. Det kunde inte ha blivit en vackrare kväll och ett vackrare minne.

Efter en tur i ett festglatt Bayonne återvände vi till campinplatsen.

Vi campade i ett område som hette Ondres och som låg alldeles nära vattnet. Att campa var ok, bortsett från att duscharna inte alltid var så varma som man kunde önska. Mestadels var det mysigt att ligga i tält och göra mat på gasolköket.

Vi var mätta på Atlanten och nyfikna på att komma över pyrenéerna och se Languedoc-Roussillon.

Vi åt och drack vid ett litet café vid stranden. De sista surfarna gled runt på havet och barnen lekte fortfarande vid vattenbrynet.

Biarritz

Stranden i Biarritz

Folk fångar fisk och annat med håv

Stranden i Ondres, strax norr om Biarritz.
Atlantkusten är med sina höga vågor ett paradis för surfare.

Medelhavskusten

Jag sitter i Montpellier. En elegant och vacker stad som vi flanerat runt i. Tyvärr har jag glömt mina bilder som jag ville visa och allt jag skulle vilja beskriva med ord ryms inte pa de fa minuter jag har kvar här pa internetcaféet, men här är allt fantastiskt. De sma hunderna pa restaurangerna, stranden, solen, värmen, baguetterna ja, alla underbara klichéer man kan tänka sig.

Jag är mer förälskad i medelhavskusten än atlantkusten, även om det förstas är underbart där ocksa. Men medelhavskusten känns mer franskt, sa som jag föreställer mig och sa som jag minns och sa som jag drömmer. Languedoc-Roussillon (kring Bezierstrakten där vi haller till) är lite mer frodigt än Provençe och Côte d'Azur, men det har inte de vackra bergen som nar ända ner till havet. Vi körde upp till bergen igar och det var närmast ökenlandskap pa vissa ställen. Men vi fann en absolut charmerande pytteby som klättrade uppför berget vid en flod. Och sedan fann vi en bergssjö där vi kunde svalka oss i hettan.

Bayonne

Vi hamnade mitt i ett festande Bayonne. Mellan den 1-5 augusti firar de nämligen en baskisk fest. Alla har pa sig vita kläder och röda baskrar. Och sa gar de muntra omkring med en flaska vin eller nagon annan alkoholhaltig dryck.

Det var mycket astmosfäriskt och glad stämning. Staden är charmig med Bayonnefloden som ligger mitt i och delar av den i Grand Bayonne och Petit Bayonne. Vi gick mest runt i Grand Bayonne som inte var sa stort, men som hade mest karisma med gamla hus med fönsterluckor och smala gränder. Ungefär sa där som man föreställer sig en fransk stad. Fast med baskiska inslag.

St-Jean-de-Luz

Här är det enda stället där man kan bada utan stora surfingvagor. Atlantkusten är annars känt surfingparadis för fransmännen.

.

Denna stad - en sömnig fiskeby om vintern och en livlig semesterort om sommaren - var favoriten pa Atlantkusten. Här, liksom pa de flesta ställen i omradet, präglas arkitekturen av vita hus med röda fönsterluckor. Det spanska inflytandet är patagligt och emellanat känns det nästan inte som om man befann sig i Frankrike.

Det finns en massa fiskerestauranger och smabutiker. I kyrkan som ligger mitt i stan gifte sig Louis XIV med en spanjorska för att undga krig, men det hjälpte inte. Ett par ar senare var de i fejd. Men man känner verkligen att detta omrade är brytningspunkten mellan spanskt och franskt.

På väg mot nya minnen

Huset ser ut som ett bombnedslag. Vi håller på att packa både för flytt och för resa, allt är upprivet. Vi är på väg mot något nytt och det ser ut som om vi har haft inbrott. Men vi har bara infört undantagstillstånd i vårt vardagsliv.

Om 24 timmar sitter vi på en färja mellan Dover-Calais. Det ska bli skönt att lämna allt kaos och alla tankar hemma och vila ut på någon strand i 30-gradig värme i Tour de France-trakter (som vi för övrigt har slutat titta på).

Kommer förstås att ta med min lilla bärbara som jag inte kan leva utan. Får sitta i tältet och skriva. Det finns förmodligen inte wifi på campingen, men något internetcafé lär väl inte vara omöjligt att hitta. Vi når troligtvis inte in i Provence och rivieran är allt för långt bort, så det blir inget upplivande av gamla minnen. Men det är bara bra. Jag vill ha nya minnen.

Bara en människa

Igår förmiddags:

Så... är ditt efternamn spanskt, eller? ...Inte. Nähä. Ok. Så är dina föräldrar från Skottland? Nähä. Ok. Eh... men var kommer du ifrån? Men...! (Lång förklaring.) Aha... Så varför är du i London? Ah, din pojkvän jobbar här. Inte engelsk? Va? Dansk! Ööh...

Nu har det hänt både idag och igår. Varför denna (nästan dagliga) gissningslek? Vad är det med mig och mitt utseende som retar folks nyfikenhet? Jag är också underlig i kombination. Med Jakob t.ex. (Vad är det där för konstigt? Med olika färger och olika språk och nästan från samma land.)

Men det är inte bara när jag är ute och går med min pojkvän. Värst är det när jag är ute och går med min hund. Vad är det för konstig sort? Va?! En kinesisk nakenhund! Med hår! Och vad är jag för en konstig hybrid? Va?! En svensk! Med mörkt hår!

Jag förstår inte intresset...

Småprat i en storstad

I en hiss någonstans i London. Det är visserligen på ett sjukhus, men det är ingen galning som har rymt från mentalavdelningen. Det är en helt vanlig männniska som inleder en konversation med mig. London har sin charm på det sättet. Vem som helst kan börja småprata med en. Ok, kanske inte vem som helst, kanske oftast män, men ändå.

Tillbaka till hissen och konversationen som just inletts. Av en man. Vet förvisso inte hans motiv (men jag var osminkad, iklädd mina värsta slafskläder, så jag ska inte inbilla mig för mycket).

Tolv sekunder in i konversationen:
"Så varifrån kommer du?" Den obligatoriska frågan.
"Sverige."
"Åh!" Höjda ögonbryn. "Det skulle jag aldrig ha gissat på." Den ännu mer obligatoriska kommentaren. (Och jag är redan trött på att småprata.)

Den frågvise mannen berättar att han varit i Norge för många år sedan och att han hade varit med ett gäng "idioter" som skrattade åt de trevliga norrmännen för att de var så naiva.
"Jag gillade den där bristen på cynism", sa hissmannen.
"Sådan var jag också när jag flyttade hit, men i London måste man bli cynisk. För att överleva", svarade jag.

Faktum är att hur småstadsaktigt och småpratsaktigt London än är så måste man vara lite cynisk, hårdhudad och framför allt ska man akta sig för att vara naiv. Allt sveps in med "love" och "darling", men det gäller att passa sig.

Lustigt nog känner jag mig tryggare när jag går på Londons gator än i Stockholm. För Stockholm är så folktomt och människor talar inte med varandra och man undrar om någon ens skulle ingripa om det hände något. Men så läser man nyheterna här. Ytterligare en ung kille har blivit skjuten i södra London. Och en farmor har dömts för hedersmord.

Kanske är det som i Brasilien. Någon berättade för mig att i Brasilien måste man vara trevlig för annars kan man få ett pistolskott i ryggen.

Tour de France

Lika plötsligt och oväntat som jag började kolla på Tour de France har jag slutat. När man är tillsammans med en dansk kille blir man mer eller mindre tvungen att titta på sporten. Speciellt när en dansk ligger i ledning.

Efter några tvångstittningar blev jag till slut hjärntvättad nog att bli intresserad. Dessutom kunde jag kolla lite på det franska landskapet. De cyklar ju genom områden dit vi snart ska åka, så jag försökte spana in fina byar.

Först höll jag på Vinokurov (för att stackarn hade ramlat). När han sedan åkte fast för doping fick jag övergå till Rasmussen (man måste ju vara lojal med sin pojkvän). Nu är han också utkastad ur tävlingen och jag har fått nog. Man förlorar ju inte sina favoriter för att de förlorar tävlingen, utan för att man förlorar förtroendet för dem.