På Pumans dotter läste jag att tvåspråkighet var månadens inlägg (i regi av Med barnen i Paris). Jag hade inte hört talas om dessa inlägg förr, men ämnet är mycket intressant och jag tänkte att jag skulle hoppa på i sista minuten innan månaden går ut... Först ska jag erkänna att jag inte är en äkta, tvåspråkig person i den meningen att jag är uppvuxen med två språk, men jag bor i ett land där man talar engelska (även om det språk jag oftast hör är danska). Att bo i England är kanske inte någon stor merit då nästan alla svenskar är tvåspråkiga (engelska-svenska) så jag känner knappt att jag kan åberopa att jag bor i London.
Jag ser däremot ut som som om jag vore född tvåspråkig. Det har ganska ofta hänt att människor kommit fram till mig och talat spanska. En gång blev jag till och med utskälld av en främmande kille för att jag inte talade spanska och jag fick höra vilka dåliga föräldrar jag hade som inte hade lärt mig spanska (vilket mina föräldrar inte ens har haft möjlighet att göra). Bara för någon vecka sedan när jag och min vän Ann var ute på Ljunggrens på Söder kom det fram en kille som började tala spanska med mig i rekordfart. Jag fick inte en syl i vädret utan fick snällt vänta ut hans långa monolog innan jag kunde säga att jag inte förstod ett ord. "Är du rädd för mig?" frågade han mig då.
Ibland känns det som om ens utseende kräver ett andra språk och jag skulle gärna ha levt upp till den bilden för jag ser (nästan) bara fördelar med att vara två- eller flerspråkig. Det enda negativa jag har kunnat se hos mina tvåspråkiga vänner är att vissa känner att de inte talar något språk perfekt. Och den invandrade förälderns språk har blivit föråldrat när de åker på besök till det landet. Jag märker själv hur det har poppat upp nya, svenska ord under den korta tid jag har varit utomlands. Jag har också en svensk kompis som blivit tvåspråkig på "äldre" dar. Hon har studerat spanska och har en spansktalande pojkvän och försvenskar nu hämningslöst spanska ord. Man behöver nästan ha förkunskaper i spanska, franska, italienska eller latin för att kunna hänga med.
Efter denna långa inledning ska jag nu gå in på mitt ämne, nämligen att leva i ett tvåspråkigt förhållande. Jag är tillsammans med en dansk och vi talar våra respektive språk med varandra. Till råga på allt bor vi i ett tredje land och håller på att lära oss ett fjärde språk. Om vi får barn kommer vi att tala våra egna språk med barnen och ha språket i det land vi bor i som officiellt språk när vi umgås med icke-skandinaver.
När jag och min danske pojkvän möttes var det ganska svårt att förstå varandra och det ska väl erkännas att vi ganska ofta halkade över i engelska, men vi var ändå fast beslutna att vi skulle tala skandinaviska med varandra. Det gick ganska fort att vänja sig vid varandras språk.
De flesta här i London förvånas över detta och undrar vilket språk vi egentligen talar med varandra. När vi svarar svenska och danska tycker de att det är mycket fascinerande och så får man förklara att språken ligger nära varandra.
Många svenskar tror att danskarna inte har några problem att förstå oss och att vi inte kan förstå dem för att de talar otydligt. Well, så är inte fallet. De danskar som förstår svenskar är vanligtvis köpenhamnare eller danskar med tillgång till svensk tv. Min dansk är från Jylland och där förstår de inte automatiskt det svenska språket. Det kan vara lite svårt när man är i en dansk-svensk familj och man ska tala med sin danska familj på svenska/danska och ser att de nickar men egentligen inte har förstått ett ord. Men det är lite tabu för skandinaver att tala engelska med varandra. Jag skulle kunna tala (nåja, försöka tala) danska med min pojkväns familj och vänner, men man känner sig ganska generad. Det är som att ta svenska ord, stoppa ner dem i halsen, förvränga dem lite och sedan spotta ut dem igen. Man känner sig inte helt bekväm... (Oj, nu blir jag nog lynchad om någon dansk läser detta, så sorry! men till mitt försvar kan jag säga att de tycker att vi låter berusade när vi talar...)
Problemet är också att vi har många gemensamma ord, men de betyder olika saker. Roligt betyder t.ex stillsamt på danska. Och sedan finns det ganska många ord som man som dansk eller svensk bör undvika för att inte hamna i en pinsam situation. Av någon anledning har dessa ord ofta sexuella anspelningar så man får vara försiktigt för att inte missförstås.
Jag håller svenskan vid liv med hjälp av böcker, svenska tidningar på nätet, skypande och telefonerande med de där hemma och mitt eget skrivande. Jag kan inte påstå att jag har blivit utlandssvensk nog att låta som Dolph Lundgren än, däremot märker jag att danskan har ett inflytande på mitt språk (mer än engelskan!) och att jag har börjat använda svenska ord som har samma motsvarighet på danska och att jag undviker vissa krångliga svenska ord.
Men mest av allt har jag kunna ge skäl för att jag här i England har angett att jag kan norska och danska på mitt CV.
Jag ser däremot ut som som om jag vore född tvåspråkig. Det har ganska ofta hänt att människor kommit fram till mig och talat spanska. En gång blev jag till och med utskälld av en främmande kille för att jag inte talade spanska och jag fick höra vilka dåliga föräldrar jag hade som inte hade lärt mig spanska (vilket mina föräldrar inte ens har haft möjlighet att göra). Bara för någon vecka sedan när jag och min vän Ann var ute på Ljunggrens på Söder kom det fram en kille som började tala spanska med mig i rekordfart. Jag fick inte en syl i vädret utan fick snällt vänta ut hans långa monolog innan jag kunde säga att jag inte förstod ett ord. "Är du rädd för mig?" frågade han mig då.
Ibland känns det som om ens utseende kräver ett andra språk och jag skulle gärna ha levt upp till den bilden för jag ser (nästan) bara fördelar med att vara två- eller flerspråkig. Det enda negativa jag har kunnat se hos mina tvåspråkiga vänner är att vissa känner att de inte talar något språk perfekt. Och den invandrade förälderns språk har blivit föråldrat när de åker på besök till det landet. Jag märker själv hur det har poppat upp nya, svenska ord under den korta tid jag har varit utomlands. Jag har också en svensk kompis som blivit tvåspråkig på "äldre" dar. Hon har studerat spanska och har en spansktalande pojkvän och försvenskar nu hämningslöst spanska ord. Man behöver nästan ha förkunskaper i spanska, franska, italienska eller latin för att kunna hänga med.
Efter denna långa inledning ska jag nu gå in på mitt ämne, nämligen att leva i ett tvåspråkigt förhållande. Jag är tillsammans med en dansk och vi talar våra respektive språk med varandra. Till råga på allt bor vi i ett tredje land och håller på att lära oss ett fjärde språk. Om vi får barn kommer vi att tala våra egna språk med barnen och ha språket i det land vi bor i som officiellt språk när vi umgås med icke-skandinaver.
När jag och min danske pojkvän möttes var det ganska svårt att förstå varandra och det ska väl erkännas att vi ganska ofta halkade över i engelska, men vi var ändå fast beslutna att vi skulle tala skandinaviska med varandra. Det gick ganska fort att vänja sig vid varandras språk.
De flesta här i London förvånas över detta och undrar vilket språk vi egentligen talar med varandra. När vi svarar svenska och danska tycker de att det är mycket fascinerande och så får man förklara att språken ligger nära varandra.
Många svenskar tror att danskarna inte har några problem att förstå oss och att vi inte kan förstå dem för att de talar otydligt. Well, så är inte fallet. De danskar som förstår svenskar är vanligtvis köpenhamnare eller danskar med tillgång till svensk tv. Min dansk är från Jylland och där förstår de inte automatiskt det svenska språket. Det kan vara lite svårt när man är i en dansk-svensk familj och man ska tala med sin danska familj på svenska/danska och ser att de nickar men egentligen inte har förstått ett ord. Men det är lite tabu för skandinaver att tala engelska med varandra. Jag skulle kunna tala (nåja, försöka tala) danska med min pojkväns familj och vänner, men man känner sig ganska generad. Det är som att ta svenska ord, stoppa ner dem i halsen, förvränga dem lite och sedan spotta ut dem igen. Man känner sig inte helt bekväm... (Oj, nu blir jag nog lynchad om någon dansk läser detta, så sorry! men till mitt försvar kan jag säga att de tycker att vi låter berusade när vi talar...)
Problemet är också att vi har många gemensamma ord, men de betyder olika saker. Roligt betyder t.ex stillsamt på danska. Och sedan finns det ganska många ord som man som dansk eller svensk bör undvika för att inte hamna i en pinsam situation. Av någon anledning har dessa ord ofta sexuella anspelningar så man får vara försiktigt för att inte missförstås.
Jag håller svenskan vid liv med hjälp av böcker, svenska tidningar på nätet, skypande och telefonerande med de där hemma och mitt eget skrivande. Jag kan inte påstå att jag har blivit utlandssvensk nog att låta som Dolph Lundgren än, däremot märker jag att danskan har ett inflytande på mitt språk (mer än engelskan!) och att jag har börjat använda svenska ord som har samma motsvarighet på danska och att jag undviker vissa krångliga svenska ord.
Men mest av allt har jag kunna ge skäl för att jag här i England har angett att jag kan norska och danska på mitt CV.
