Fotobokslut

Detta har jag inte vågat säga högt, men nu måste jag erkänna en sak. Jag har inte gjort ett enda fotoalbum till barnen. (Jag vet, jag är en fruktansvärd mamma!) Och nu lider (förhoppningsvis) mammaledigheten mot sitt slut. Därför, kära läsare, har jag inte riktigt haft tid för er. (Förlåt!) 

Jag håller nämligen på att gå igenom 40 000 bilder. (Nej, jag skojar inte.) 

Det är 4 års bilder. 

10 000 bilder om året i snitt. 

Viljan viker sig nästan av bara tanken, men nu - ca 40 timmars utspridd tid senare - börjar jag se ljuset. Nu ska jag bara sålla och komprimera ner 5000 bilder till 7 album. Och så klistra in förstås.

Att gå igenom dessa bilder har varit som att gå igenom de senaste åren av mitt liv. Att se Julies tid som pyttebebis på neonatalen var chockerande. Jag hade glömt hennes sköra lilla jag. Dagens bestämda virvelvind med lockar som inte vill tämjas och ben som springer av glädje är långt från den lilla varelse som låg känguru på mitt bröst och fick 5 ml mjölk i sond. 

Sedan byttes neonatalen och Sverige ut mot de undersköna miljöerna från Seychellerna. Den sorg jag kände när jag gick igenom fotona var starkare än jag hade trott. Känslorna satt kvar på filmen. I alla fall på de tidigaste bilderna därifrån, när livet var akut smärtsamt och vi kämpade för att finna våra platser och våra känslor. 

Sedan hemkomsten, livet som återvändande svensk i Råsunda. Och så kom vår älskade lille Emil (numera farlig T-Rex) in i vårt liv. Tvåbarnsmor bara så där, utan att vi hunnit blinka. Och så flytt igen, in till stan och blink, blink, en liten Vera i min famn och så var vi fem och mycket lyckligare. Lyckligare för varje år. 

När jag går igenom bilderna blir det lättare för varje bild. Livet, tillvaron blir mer självklar, vi sjunker in i något som kallas vardag. Jag växer in i rollen som mamma, som medlem av en stor familj, vi gifter om oss (utan att skiljas emellan) med varandra i kyrkan. Jag landar i mina känslor och i Sverige. Lyckan att gå runt i Stockholm, titta på alla vackra hus, alla människor, se det blir vår, sommar, höst och vinter och våga stanna, vilja stanna. 

Allt detta sammanfattas i bilder. Och här är några, slumpmässigt utvalda (orkar inte gå igenom mina 40 000 bilder alltför nitiskt igen):

Hemma från sjukhuset. Julie är nog 2 månader på den här bilden - och fortfarande lillebitte. Jag har kort hår och är skör av oro.

En av världens vackraste stränder. På ön Praslin.

En till av världens vackraste stränder. På ön La Digue denna gång. Här någonstans, vid denna tidpunkt, började vi bli lyckligare igen. Seychellerna led mot sitt slut och vi njöt av de sista resterna.

Nyss hemkomna till Sverige och på utflykt i Mariefred. Julie har fått smak för glass.

Lille Emil döljer sig under min scarf. En liten amningspaus i det lilla slottet där han döptes.

Här är den lille prinsen igen med sin omissigenkännliga pussmun.

Och så Vera som landade i en trygg, etablerad familj och fick gå på babysim. Att gå på babysim kändes väldigt svenskt, vanligt, anpassat och som man "ska göra", men det var kul. (Det är sånt jag ägnar mig åt nu för tiden - det var länge sedan jag red på elefant och skulle starta affärsverksamhet på Sri Lanka).

Något av det viktigaste för mig i livet är att älska och skapa en kärleksfull familj och jag känner att vi är på god väg. För det som slog mig mest när jag gick igenom bilderna var ändå: "Oj, vad kul vi har haft! Vilken rikedom! Tänk att jag får vara en del av detta, att detta är mitt liv, att denna familj är min!"