Jag hade förstås varnats redan innan, men det var ändå något av en chock att handla för första gången här nere på Seychellerna. Chock nr 1 kom redan på Supa Save, en stor affär i två våningsplan med väl tilltagna ytor. Jag ropade i triumf till J att här fanns ju visst en massa varor! En kort stund senare insåg jag att det var se, men inte röra. En rulle Pringles chips kostade ungefär en femtiolapp och 500 gram pasta låg också i den prisklassen. Vill man ha Barillaskruvar så kostar det. Tror vi gick där ifrån med en brödlimpa.
.
Dags för nästa affär. Lite mer moloken än när jag gick in på Supa Save kunde jag konstatera att priserna var något mer svenska, men å andra sidan fanns det ju nästan ingenting på hyllorna. Ingen mjölk och ingen ost, men vad sägs om schampo/duschkräm/balsam eller vad det nu står på arabiska? Eller lite importerade kakor från Singapore gjorda på kinesisk giftmjölk, kanske?
.
Nästa! Ytterligare en affär stämplad med det lilla märket SMB, vilket innebär att regeringen stödjer det och där med priserna. Svenska priser alltså, eller ja, nästan i alla fall. Vi lämnar affären med ett paket spagetti för 15 kr och en liter mjölk för 20 kr.
.
Oftast får man handla i fyra olika affärer innan man har bockat av allt på inköpslistan.
.
Får man lön i utländsk valuta och arbetar inom turism har man nyckeln till det som vissa här anser vara det verkliga paradiset - en livsmedelsaffär av västerländska mått. Och astronomiskt dyr förstås.
.
Eftersom det mesta importeras till Seychellerna är det antingen svindyrt eller icke-existerande - för oss dödliga i alla fall. Ibland kommer en last av bristvaror och då kommer folk från affären med berg av dessa varor. På kort tid är affären tömd på t.ex billig (=svenskt pris) mjölk. Det finns inga ransoneringskort, men det borde kanske finnas.
.
Ibland kan man nästan tro att det var under kriget. Minus krig. Folk talar med längtan i blicken om enkla och självklara saker som en påse chips. Om man nu inte nöjer sig med bananchips. När J var och hälsade på mig i Sverige var han lyrisk över utbudet på Ica. Det var som ett barn som fick sin första chokladkaka efter år av krig. Och grädde, vilken lyx!
.
Lokala varor som frukt, grönsaker och fisk är dock billigt. För 20 kr kan man få sagolikt god fisk åt hela familjen. Det blir inte mycket exporterade märkesvaror för vår del, iställer är det lokalproducerat som gäller och jag har nog aldrig ätit så hälsosamt förr. Nästan varje dag njuter vi av fisk och nyplockade, solmogna frukter och grönsaker.
.
Folk ser inte direkt fattiga ut, men har man en månadslön på 2000 kr kan man ju själv räkna ut att det inte räcker långt när priserna - i bästa fall - är svenska.
.
När det gäller shopping, dvs klädshopping, så är det med londonmått, eller vilka andra mått som helst, nästintill obefintligt. Köpte ett par billiga sandaler för 75 kr. Efter en vecka gick de sönder. Ersatte dem med ett par flip flop för 50 kr. En vecka senare är de också sönder och jag vågar påstå att det inte är något fel på mitt sätt att gå. 75 kr är kanske billigt för ett par skor, men inte om de har en livslängd på en vecka. Man kommer väl inte precis till Seychellerna för att trippa runt i Manolo Blahniks, men något vill man ju ändå trippa (nåja) runt i.
.
Annars finns det i princip inga modekläder eller modeaffärer. Det finns endel småbutiker och ett litet shoppingcenter av blygsamma mått i Victoria and that's it. Men det kan faktiskt vara skönt med lite fashion detox. Kedjor som McDo, H&M, Ikea, Starbucks och dyl göre sig icke besvär här på öarna.
.
För övrigt har valutan här sjunkit i värde med 50% mot dollarn sedan igår och dagen är ännu långt ifrån slut. Ja, ni kan ju tänka er vad det har för effekt på priserna på importerade varor och på ekonomin i stort här nere...
