The Lives of Others

Igår såg jag en film som hette The Lives of Others (originaltitel: Das Leben Der Anderen). Den var helt fantastisk, handlar om ett östtyskt par som övervakas av Stasi under kalla kriget. De arbetar för teaterna och teatern är ett genomgående tema som på ett intelligent vis vävs in i berättelsen där Stasi är åskådare och regissör och paret agerar aktörer i detta drama. Filmen har fått en Oscar för bästa utländska film och jag kan verkligen förstå varför. Man blir otroligt berörd och jag satt trollbunden i över två timmar. Det var en av de bästa filmer jag har sett på mycket, mycket länge. Oerhört gripande! Det var regissören/författaren Florian Jenckel von Donnersmarcks debut och han är bara 33 år. Det ska bli spännande att se vad han kommer att producera i framtiden.

Minnen

Tidig morgon, sol med föraning om en varm dag. Fåglarna kvittrar och London verkar något mer idylliskt. Jag tror London gör sig bäst när man är riktigt ung. När jag var 19 år och åkte till N.Y. älskade jag den staden över allt annat. Den var så vibrerande, livfull och man kände att här fanns alla möjligheter, vad som helst kunde hända. Det var stort med skyskrapor som nästan nådde till himlen. Staden kändes stark och ointaglig. Därför var det en chock att se hur den attackerades den 11 september. Det var ungefär som att se King Kong dö. Jag var inte där då, men jag var i London när terrordåden inträffade här. Jag minns att jag hann smsa min mamma i Sverige att jag var ok - sedan kollapsade telefonnätet. När mobilerna började fungera igen hörde folk av sig från hela världen, jag fick till och med sms från Sydafrika. Trots den förfärliga situationen var det verkligen skönt att känna att människor brydde sig. Men det var också vissa som var tysta. Somliga hade nära vänner eller släktingar som inte ens hörde av sig.

J bodde i Kings Cross när terrordåden inträffade, men vi kände inte varandra då. Jag var lyckligt ovetande om vilka hemskheter som skedde inte långt ifrån då jag tog bussen från Tottenham Court Road den morgonen. Sedan fick jag höra vad som hade hänt och då jag satt trygg i mitt hem i Fulham var det ofattbart att förstå att man befann sig i en stad i kaos. Men livet i London återgick snart till det normala och idag är det som vilken lugn, idyllisk dag som helst.

Hemlös?

Nu har det hänt. Han som äger lägenheten vi bor i vill sälja. Vår förfrågan om han ville sälja till oss gav tydligen mersmak och när han insåg att han kunde få ut mycket pengar på affären - mer än vi skulle kunna erbjuda - har han bestämt sig för att göra slag i saken. Så nu har vi eventuellt gjort oss själva bostadslösa. Vi har ju fått vårt bud på den andra lägenheten accepterat, men det är en lång väg kvar. Säljarna ska själva finna något att köpa och det kan dra ut på tiden. Så vi kan behöva flytta runt med alla våra möbler...

I Storbritannien är det tydligen också så att om man har bott på en adress där en tidigare hyresgäst har haft betalningsanmärkningar kan man ha svårt att få ett lån för att det kan synas på ens egen kredit. Systemet är fullkomligt vansinnigt, speciellt med tanke på hur många som kommer och går i varje lägenhet och att oskyldiga ska behöva drabbas för andras uteblivna betalningar är absurt.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid systemen här och jag kommer aldrig att trivas i detta land. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Under min tid i London har jag haft två jobb och båda har varit fruktansvärda. Man blir så utnyttjad. Jag har inte ens velat skriva om allt jag har gått igenom på grund av mitt senaste jobb, men det har varit en svår tid. Jag talade med en juridisk rådgivare igår och jag kan anmäla dem och få ut en stor ersättning om jag vinner, men chansen är liten. Vad kan jag göra mot ett gigantiskt multinationellt företag?

Så jag är "hemmafru" för tillfället. Jag ska försöka mobilisera kraft och ägna mig åt mina kreativa projekt. Och jag kommer bara att söka arbeten som jag verkligen vill ha. Men den journalistiska banan verkar inte så lockande. En bekant berättade att hon var tvungen att åka hemifrån kl. 5 på morgonen och hon kom hem kl.22 på kvällen. Hon sa att det var så hårt att hon tillslut blev sjuk. Konkurrensen är enorm och folk skriver artiklar gratis.

Många här i London jobbar ihjäl sig. Jag känner en annan person som arbetar 45 timmar i veckan utan rast. Hon får inte ta lunch eller gå ut för att ringa ett samtal. På mitt första jobb här hände det ibland att jag var tvungen att arbeta 12 timmar i sträck utan en enda rast. För ett tag sedan stod det i tidningarna om en ung man som föll ihop i en trappa och dog. Han hade arbetat omänskligt långa dagar.

En dystopisk värld för en allergiker

London har återgått till sitt regniga jag. Det är ganska befriande. Det öser ner utanför fönstret. London är alldeles grönt och frodigt, men till min lättnad är det är mindre pollen i luften på grund av regnet. Läste tyvärr med skräck i en av de svenska kvällstidningarna att en ny växt håller på att sprida sig som ska vara dubbelt så astmaframkallande. Och på grund av klimatförändringarna lär vi få pollen året om. Hoppas att det bara är en pollen-dystopi. Annars får man väl fly till den där nya planeten som upptäckts utanför vårt solsystem....

Raskategorisering

Så fort man ska fylla i ett formulär i det här landet ska man kryssa för vilken ras man tillhör. Det finns ett antal rutor som alternativ, de flesta baserade på invandrargrupper från forna brittiska kolonier. Om man inte kan pressas in in någon specificerad ruta får man kryssa i "other". Syftet med att kategorisera människor är att motverka diskriminering. Men varför ska man kryssa för en ruta för att definiera sig själv när man fyller i en arbetsansökan eller inför ett läkarbesök? Om arbetsgivaren - innan han eller hon mött arbetssökaren - inte vet personens ras är det ju ännu mindre risk för diskriminering. Namnet kan i och för sig avslöja personen vilket kan leda till diskriminering och i Sverige byter ju vissa till och med namn för att få en chans på arbetsmarknaden. I USA där man kvoterar in diskriminerade grupper måste man också välja ruta.

Intentionerna är goda, men jag känner ändå ett obehag. Det som är tänkt att inkludera kan också exkludera. Många människor har ändå, medvetet eller omedvetet, en stereotyp bild av människor av olika raser. Varför ska man dela in människor i olika fack? Och alla som är av blandad härkomst får kryssa för det diffusa "other".

Världen blir allt mer mångkulturell och det kommer att bli allt svårare att definiera vad folk är. I Brasilien finns över hundra olika kategorier, en för varje hudnyans. Varje år kommer en "raspolis" på besök. Vad är engentligen meningen med detta? När jag bodde i London första gången mötte jag en brasilianska som hade afrikanska drag och lockigt hår, men hon var lika ljus som en engelska. Hon hade stora problem när "raspolisen" kom hem till henne.

Ett steg närmare fast bosättning

Säljarna har accepterat vårt bud på lägenheten! Men ingenting är säkert här i England förrän man står med nycklarna i handen, så vi vill inte ta ut glädjen i förskott. Förutsatt att allt nu går vägen ska det bli så skönt att få ett eget hem - även om vi inte kommer att bli kvar här för alltid.

Det känns som om jag hela tiden måste påminna mig det, att det inte är för alltid, att London inte är på livstid. Jag slits mellan känslan av att vilja känna mig hemma här och känslan av att aldrig vilja bli "a Londoner". Jag längtar så mycket efter att komma ifrån Europa ett tag. De senaste åren har jag åkt kors och tvärs mellan en massa europeiska städer och jag skulle vilja uppleva något annorlunda och spännande. Jag var förvisso i Sri Lanka för två år sedan, men det var ju mer en affärsresa.

Om vi nu verkligen får köpa lägenheten kommer vi förmodligen inte ha råd att åka på någon längre resa. Å andra sidan får jag ju förhoppningsvis lite stabilitet. J tycker att jag är rastlös, men jag är inte rastlös. Det är bara som om jag inte kan välja vilket liv jag vill leva. Jag vet i alla fall att jag inte vill leva i London för all framtid. Förmodligen skulle jag behöva utmatta mig själv med resor för att bli mätt, men man har ju inte råd...

Franska valet

Första ronden i det franska valet är klar. Nu står det mellan Royal och Sarkozy. När jag bodde i Frankrike 2002 var det lågt valdeltagande och Le Pen fick många röster. Fransmännen jag talade med då menade att Le Pen egentligen inte hade större support än vanligt, utan att Le Pens väljare var mer nitiska och gick till vallokalerna medan den övriga befolkningen stannade hemma. I år har valdeltagandet varit rekordhögt. 2002 var det bara gamla presidentkandiater. Nu verkar en ny generation ta över. Det blir intressant att se om Frankrike får sin första kvinnlig president eller om segertippade Sarkozy vinner.

Helgen har varit lugn. Vi hade middag här igår. Idag får vi svar om lägenheten. Det har tagit lång tid och det är lite jobbigt med osäkerheten, men samtidigt spännande att se hur saker och ting går. Det känns underligt att investera i något som aldrig kommer att bli ens permanenta hem, men det vore skönt att stabilisera sig ett tag. Men jag kan inte vänta tills jag verkligen slår ner mina bopålar - var det nu än blir...

Soliga London

Ännu en vacker dag i London. Jag förstår inte riktigt varför Brittiska öarna har ett sådan rykte om att vara regnigt. Jag tycker att det är mycket varmare och soligare än Sverige. När jag studerade hade vi en lärare från England som varje dag beklagade sig över vädret. Till slut var det en student som försiktigt frågade om inte han borde vara van vid regnväder. Läraren hävdade att det inte alls var så regnigt i England som i Sverige och jag måste nog hålla med honom. Visserligen är ju snön utbytt mot regn på vintern, men somrarna har varit fina - de tre engelska somrar jag har upplevt.

Inget nytt på lägenhetsfronten dock. Jag börjar tänka att det kanske inte är meningen att vi ska köpa något. Priserna är rekordhöga, det är sinnessjukt. Vår granne har ett helt engelskt "radhus" på fyra våningar för sig själv. De köpte huset för £27.000 för 30 år sedan och nu är det värt ca £1,2 miljoner. De är "pappersmiljonärer" som de säger för de vill inte sälja huset.

Edwardianska hus - nu och då

Vi har inte hört något nytt om lägenheten vi lagt bud på så vi får nog inte den. Och lägenheten vi bor i är värderad till ofattbara £500.000. Som vanligt får man tänka om och ställa in sig på annat. Han som äger vår lägenhet hade egentligen inte tänkt sälja förrän vi frågade om han var intresserad, men nu är vi rädda att han fått smak på pengarna och överväger att sälja - till nån som har råd att betala. Detta kan innebära att vi snart inte har någonstans alls att bo... Eller snarare, vi får ta vår balinesiska säng och flytta till någon annan andrahandslägenhet.

Den lägenhet vi bor ligger i ett edwardianskt hus. Jag såg ett program på tv om de gamla edwardianska husen och hur man levde förr. En person hade hela huset för sig själv och denne man hade fyra tjänare till sin hjälp. Middagarna började klockan tre på eftermiddagen och varade i upp till fem timmar. Det skulle visa att man hade en massa fritid och inte behövde arbeta. Så där satt man och åt och torkade sig på bordsduken. Tänk vilken skillnaden mot idag då det anses fint att ha en fulltecknad kalender och ständigt vara busy med mobilen i högsta hugg. Man arbetar hårt - för att komma hem till sin uppstyckade, miniatyrstora lägenhet och hushållsmaskiner som tjänare.

Dålig prognos

Vi har lagt bud på en annan lägenhet vi sett och som vi verkligen gillar, men våra två tidigare bud har blivit avvisade så detta är vårt "final offer". Om det inte blir denna lägenhet blir det kanske ingen alls för räntan ska höjas i början på maj och ytterligare höjningar väntas inom den närmaste framtiden. Om vi inte får denna lägenhet och kan ansöka och få igenom lånet innan maj kommer vi nog att avstå från att köpa. Det är redan sjukt dyrt här och med ännu högre amorteringar vet jag inte om det är värt priset. Vi kommer ju inte heller att stanna här för all framtid, men vill gärna investera. Och jag vill gärna få ett fast hem någon gång. Det skulle ha varit så skönt att kunna investera emotionellt i London.

Idag kommer det in lite moln och kyla över London. För min del kan det dock vara positivt. Jag hoppas att pollennivåerna faller snart... Det har varit höga halter och gårdagen var ett lidande.

Engelsk mirakelcreme

Av svenska källor har jag fått veta att det visst har varit enorm uppmärksamhet här i Storbritannien på grund av en antirynkcreme som ska ta bort rynkor (det gör uppenbarligen inte antirynkcremer vanligtvis eftersom det nu är en sådan sensation). BBC hade visst visat ett program där man ser hur rynkorna verkligen reduceras. Programmet och kalabaliken som därefter rådde har gått mig spårlöst förbi, men nu har jag fått en förfrågan om att skicka en burk av skönhetsexiliret till Sverige (sorry guys, produkten finns bara att köpa här!). Dessvärre är produkten utsåld överallt. Försäljningen har visst ökat med 2000%. Otroligt!

Jakob är snaggad nu för tiden. Det skedde ett litet missöde... Jag brukar klippa håret på honom, men nu skulle jag klippa lite kortare eftersom det växer så fort. J ville ha kontroll i spegeln på vad jag gjorde och för att inte skymma hans sikt fick jag inte lov att klippa luggen framifrån för "så gör inte frisörer". Jag blev alltså tvungen att stå bakom honom, titta in i spegeln och klippa framsidan spegelvänt. Den "luggen" blev 2mm lång. J fick panik och jag fick inte alls klippa färdigt så nästa dag gick han omkring i en assymetriskt klippt pottfrisyr. Nästa dag tog vi trimmern så nu är han riktigt korthårig och det ser jättefint ut! Men det dröjer nog länge innan han släpper loss mig med saxen igen...

Vår i London

Här är lite bilder från norra London. Körsbärs- och äppelträden blommar redan och det är fortfarande sol och sommarvärme.

Träden står i full blom

Londons Montmartre

Det var sommar i helgen - 26 grader. J och jag hade talat om att åka till Bath som några Jane Austen-figurer, men det blev inte av. Istället stannade vi kvar i London.

I lördags tittade vi på ytterligare tre lägenheter. "Vår" blir nog för dyr att köpa. På grund av trädgården. Bara den saken ökar kostnaden med ca £50 000. Och just nu kan jag inte njuta av den för allt pollen.

På söndagskvällen flanerade vi runt i Highgate Village. Jag har varit där i all hast ett par gånger, men nu först fick jag verkligen se hur mysigt det är. Området ligger på en höjd strax nordöst om Hampstead Heath. Det skiljer sig från övriga London. Det har verkligen en "village feel" och man tror nästan inte att man är i London längre. Highgate Village har behållit sin gamla 1800-talskaraktär med små pittoreska hus, trekantiga torg med gatlyktor och gamla pubar. Härifrån ser man ut över Londons skyline. Det kändes nästan som att vara "utomlands" (jag vet att jag redan är utomlands, men England känns inte längre som utlandet). Det vimlade av folk som strosade runt eller satt på pubarnas uteserveringar. Vi satte oss själva i solen och drack Pimm's som är en populär drink i England. Vi beställde in en hel kanna, men jag var inte så begeistrad av den söta drinken.

Nu när jag har "upptäckt" Highgate Village har London visat en ny sida för mig. Jag tycker att området påminner en smula om Montmartre med sina gamla hus och sin belägenhet på en kulle. Ok, det är inte riktigt så kullerstensgulligt, men inte heller så turistigt. Det springer inte runt en massa människor med kamera och man känner inte att man befinner sig i ett utomhusmuseum, utan livet idag utspelar sig verkligen här.

Läste för övrigt om att Lady Chatterley's lover har filmatiserats i fransk version. Den vore intressant att se. Det var länge sedan jag såg någon fransk film. Jag har överhuvudtaget inte varit på bio på länge. Jag behöver nya kulturimpulser.

Resfeber

Idag kommer vår sängram som vi köpte i Camden i helgen. Det är en sådan där himmelsängsliknande ram som påminner om hur jag föreställer mig att en kolonial säng från Indokina skulle ha sett ut. Men denna kommer från Bali och är gjord av teakträ. Mycket enkel och vacker. Jag har länge drömt om en sån säng och vi fick det sista exemplaret för halva priset. Jag är mycket bespetsad på den, men när vi så småningom flyttar blir det ett besvär att montera ner den och flytta...

På tal om Bali. Jag drömmer om att resa till sydligare nejder. J och jag har talat om Thailand. Jag har aldrig varit där och haft förutfattade meningar och tänkt att jag aldrig ska åka dit för att "alla" åker dit. Det var samma sak med Grekland där jag heller aldrig har varit i protest. Men när jag först gläntade på dörren till resetidningsbranschen blev jag tvungen att omvärdera mina åsikter - inte om att "alla" åker dit, för "alla" åker verkligen dit, men jag tänkte att det kanske finns ett skäl till varför så många reser till Grekland och Thailand. Men jag vill upptäcka mina egna smultronställen och inte hamna i "lilla Sverige" i Thailand. Å andra sidan har jag haft mina äventyr och längtar efter ett liv utan strapatser och vill bara skämmas bort på någon vit strand. Men namn som Bali, Kambodja, Nepal låter bara mer lockande för mina öron.

Vi har också talat om att åka till Karibien. När jag var liten såg jag en film som hette Virgin Island (1958) och som jag var helt fascinerad av. Filmen är inget mästerverk, men den hade en enorm inverkan på mig och i dess efterdyningar drömde jag om att själv bo på en öde ö. Filmen handlar nämligen om en kvinna som köper en öde ö. Det ville jag naturligtvis också göra och hade som barn storslagna planer om att skapa mig mitt eget lilla rike. Många år senare när jag bodde i London (första vändan) började jag prata med en kvinna på en fullsatt buss när jag försökte ta mig hem i kaoset som råder under den årliga Notting Hill-karnivalen. Kvinna var från Virgin Islands och hade också sett filmen med samma namn. Jag tyckte förstås att hon kom från paradiset, men själv hade hon andra idéer om vad som var paradiset. Hon hade nämligen en dröm om Sverige och hade alltid längtat dit.

Hur som helst letar jag nu efter min hett efterlängtade paradisiska sandstrand. Så om någon har några tips om vart man kan åka (i Thailand eller Västindien) är ni varmt välkomna att höra av er!

Madicken banar ny mark

Jag har blivit lite Sverigenostalgisk och kollat på Madicken - min ultimata svenska idyll. Jag vill bara hoppa in genom tv-rutan och leva ett okomplicerat liv. Om jag någonsin ska bo i Sverige ska det vara à la Madicken. Madicken öppnar mitt sinne och banar ny mark, eller snarare öppnar mig för gammal mark. Det där Sverige är så annorlunda och gammaldags att det på grund av detta faktum framstår som något helt nytt. Men sedan får jag för mig att jag vill leva ett exotiskt liv någonstans långt bort och gunga i en hammock på en veranda ute i djungeln. Samtidigt letar jag lägenhet i London. London som jag aldrig tycks förälska mig i. Att vänta på att den förälskelsen ska dyka upp tycks vara som att vänta på Godot.

Idag har en mäklare varit här och värderat lägenheten vi bor i. Vi funderar på att köpa den om den inte är för dyr. Vår hyresvärd överväger att sälja till oss. Det finns en massa brister i "vår" lägenhet, men faktum är att den - i ljuset av de lägenheter vi sett - inte ter sig så dum trots allt. Just nu är den främmande och opersonlig, men om man kan göra den till sin kan man kanske göra den hemtrevligare. Jag älskar området vi bor i och trädgården är "gigantisk" med engelska mått mätt. Men som det är nu kan jag inte satsa på detta hem, satsa på detta London för man är hela tiden på vägen. Jag har mina planer och London kan vara ett steg på väg, men när kommer den dagen då jag har mer än ett tillfälligt hem?

Det går en massa "leta hus/lägenhet"-program här i Storbritannien och för någon vecka sedan var det ett svensk-engelskt par som vacklade mellan England och Sverige. När jag såg de vackra klippen från Stockholm blev jag inte nostalgisk, för jag har inte så mycket att nostalgera på, men på något vis inspirerad. Jag såg på Stockholm med utländska ögon. En sådan vacker stad när man låtsas som om man inte känner den! Genom dessa ögon kunde jag förälska mig. Och jag tänkte att om man renar sig tillräckligt länge i utlandet kanske man kan komma tillbaka till Sverige med drömmar. Det gäller kanske att ta så mycket skit som möjligt i utlandet för att man ska kunna uppskatta sitt eget land. Men än har jag nog inte fått nog av motgångar. För jag tror på något vis fortfarande att gräset är grönare på andra sida...

Längs med Themsen

Jag har inte skrivit på länge på grund av personliga saker som inträffat. Påsken firade jag hemma i norra London. Jag och J grillade och drack vin nästan varje kväll. Igår, på annandagen, gjorde vi en utflykt längs Themsen. Det finns några små pittoreska byar längs med floden. Vi stannade till i en liten idyll som hette Cookham och åt på en restaurang nere vid Themsen som hette the Ferry.

Det har varit en estetisk påsk med sol och vackra färger. Som ett måleri nästan. Förmodligen de vackraste dagarna på året. Men jag märkte knappt av det.

April, april!

Tillbaka till London i full blom. Vädret är underbart och det är som tidig sommar ute - och jag bara nyser... Jag blir alltid snuvad på vårarna, även om allergivaccinationen som jag påbörjade i slutet på 2005 har hjälpt mig avsevärt. Jag hade hoppats att avgasiga London skulle ta död på alla björkpollen, men mitt vurmande för naturen har ju gjort att vi bosatt oss "mitt i skogen". Just nu önskar jag nästan att vi bodde kvar bland betongen i Kings Cross.

Det blev inte så mycket spa i Danmark, men sista dagen fick vi i alla fall njuta av de romerska baden. Det var trevligt att träffa Jakobs familj. Nu har jag mött dem alla.

Idag är det Jakobs födelsedag och jag har handlat in för middag och gjort en cheescake (Js favoritefterrätt.) Jag måste fortsätta förberedelserna och försöka hinna städa undan lite innan han kommer om en halvtimme.

På väg till Danmark

Nu lämnar jag stressen ett tag och åker till Danmark. Jakobs mamma fyller 60 år och har bjudit hela familjen på spa. Det blir skönt att koppla av. Vi flyger idag.

Här i London dalar snöflingorna i vår gröna trädgård. Det är redan aprilväder. Men våren här ger inte samma härliga effekt som i Sverige eftersom våren kommer smygande gradvis. Det är inte de tydliga skiftningarna utan årstiderna övergår nästan obemärkt i varann. Men de engelska somrarna har faktiskt varit över förväntan, varma och soliga.

Nej, nu ska jag packa och göra mig färdig för resan!

Jobbigt på jobbet

I ungefär tre månader nu har jag haft en mycket pressande situation på jobbet. Av alla i vårt team har jag fått den tyngsta bördan och jag har ungefär tre-fyra gånger så mycket arbete som de övriga. Jag har fått de tyngsta posterna. Nu har stressen pågått så lång tid att jag börjar må fysiskt dåligt av det. Jag har talat med alla chefer som finns på företaget, men det har inte hjälpt speciellt mycket. Om en vecka kommer jag att gå ner på deltid (för att jag ska ha tid att ägna mig åt mina kreativa projekt), men jag kommer fortfarande att ha samma arbetsbörda och jag har mer än 100% arbete redan nu. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska kunna göra mer än en heltidsarbete på tre dagar. Jag lämnade in min avskedsansökan tidigare, men då bönade de mig om att inte sluta och tillmötesgick mina önskemål gällande deltiden. Jag kunde säkert ha förhandlat om lönen också för de är så desperata, men det gjorde jag inte. Jag vill bara vara på en arbetsplats där jag kan trivas och inte behöver jobba ihjäl mig.

Annars är allt bra. Värmeböljan är över och det snöade idag och igår. Engelsk snö, sådan där snö som smälter bort så fort den träffar marken. På torsdag ska jag och Jakob åka till Danmark och fira hans mamma som fyller 60 år. Hon har bjudit hela familjen på spa. Det blir ett välbehövligt avbrott från den engelska vardagen och förhoppningsvis kan man komma tillbaka med förnyade krafter.

18 gradig värme!

Folk går i kortärmat. Jag har slängt av mig min enorma pytonormslånga halsduk. Våren har kommit till London. Staden tycks lite mer inbjudande. Det är upp emot 18 grader varmt och solen gassar. Jätteskönt!

Jag minns förra gången jag bodde här och brukade strosa ner till Bishops Park i Fulham och ligga i gräset och läsa. Jag saknar för övrigt mitt skrivande. Jag saknar alla onödiga krumelurer. Mitt liv är så realistiskt, så verkligt. Jag saknar mina drömmerier. Det finns inte tid för drömmerier nu för tiden. Jag skulle helst vilja sitta ute i trädgården med min bärbara dator och skriva.

Jag var ute i skogen och gungade i repgungorna som hänger i de stora träden igår. Men som alltid i London tränger trafikens ljud igenom och beblandar sig med fågelkvitter.

Den senaste tiden har vi tittat på lägenheter. Men det är alltid något som inte är bra. De flesta lägenheter har heltäckningsmattor och sovrummen är ofta inte mycket större än garderober. Riktigt kök finns nästan aldrig utan det är frågan om kokvrå. Det står ofta "stunning two bedroom" och så kommer man in i en dammig lägenhet med fuktskador. Och den underbara trädgården liknar närmast en klaustrofobisk rastgård med staket som liknar fängelsemurar. Och allt detta till priset av fem miljoner. Ibland har de till och med heltäckningsmattor inne på toaletten. Men man lär sig att se på allt med engelska ögon och man blir fartblind vad det gäller priser. "Åh, vilket stort master bedroom!" utbrister man när man går in i ett rum där det faktiskt finns plats att gå runt om sängen. Och finns det trägolv talar vi om exklusiva grejer.

Vi sonderar mest terrängen i området där vi bor eftersom vi trivs så bra här. (Jag har lagt Hampstead Garden Suburbs på is. Tror mest det var frågan om romantiska drömmerier. Det är ju hundra mil till närmsta affär och jag vågar inte köra bil i London!) "Vår" förort lär vara ett område för konstnärer och bohemer, men eftersom vi är så asociala och bara arbetar eller umgås med varandra har vi tyvärr inte hunnit utforska området till fullo. Hoppas att ett eget hem kan göra en inspirerad till att rota sig lite och umgås mer med urinvånarna. Det finns säkert en massa spännande saker som bara ligger och väntar på att bli upptäckta!

Äktenskap vs samboskap

Oj, vad länge sedan det var jag skrev! Jag måste göra något åt mitt allt mer sinande bloggeri... Det är inte för att det har hänt så mycket i den verkliga världen som jag inte har hunnit spegla den i bloggosfären utan snarare för att mitt jobb tar all tid och helgerna har ägnats åt lägenhetsletande.

Det verkar ha gått inflation i äktenskap. Jag läste häromdagen ett allt mer vanligt yttrande om giftemål: "Vi känner inte att vi behöver gifta oss för att visa vår kärlek." Äktenskapet tycks nästan ha fått en negativ klang. Det är numera de som inte gifter sig som framstår som nyktra, trofasta och realistiska - och de som gifter sig är bara ute efter själv festen. Det är starkare att hålla ihop av andra skäl än "den stora festen". De som gifter sig är de romantiska, glamorösa och orealistiska. De har minst chans att lyckas hålla ihop det eftersom dagen D verkar viktigare än resten av livet.

Det har blivit lite hippieaktigt/kändisaktigt att gifta sig och moraliskt att vara en krass realist i ett långt samboförhållande. Sambon framstår som mer genuin medan den gifta misstänks ha ingått äktenskap mest för att (be)visa sin kärlek för resten av världen. Sambon står över fester, bröllopsklänningar, diamantringar och smekmånader. Samboskapet tycks heligare. Och mer asketiskt.

Det enda sättet att bevisa sin kärlek och särskilja sig från dem som gifter (skiljer!) sig och verka seriös tycks vara att inte ingå äktenskap. Samborna vill kanske visa att de har ett starkare band mellan sig än det lagliga. De vill kanske visa att de inte går i koppel utan är tillsammans av fri vilja. Eller så bryr de sig helt enkelt inte.

P.S. Sa jag att jag är förlovad? Jag tillhör nämligen de obotliga och utrotningshotade romantikerna...

På jakt efter det hem jag flytt

Vi letar efter lägenhet i London nu. Långsamt, långsamt nästlar sig denna stad sig in i mig. London är svårt att lämna. Staden sätter klorna i en. Men det är av fri vilja jag stannar nu. Vi har en plan. Jag ska använda mig av London som en kampsportare, det vill säga jag ska utnyttja dess stryka. Nu är vi här och vi vill båda använda London som språngbräda. Så nu kollar vi på lägenheter att köpa. Vi åkte till lika olika områden för att sondera terrängen igår och när vi kom till Hampstead Garden Suburbs var det som att träda in i en drömskt idyll. Där vill jag bo och skapa mig en egen liten (tillfällig) oas i storstaden. Men det är dyrt förstås. London kostar. Och jag kämpar på med att försöka älska London. Jag kämpar med att göra det hemma. Jag cirkularar hela tiden omkring utan att kunna rota mig. Nu vill jag hitta mitt ankare. Jag är på jakt efter det hem jag flytt.

Igår var vi på After Ski i Camden. Imorgon är helgen redan över. Tillvaron rinner iväg.

I tandläkarstolen

Det var ett tag sedan jag tillkännagav mina tankar i bloggvärlden. När jag kom tillbaka till jobbet den där dagen efter att ha varit insnöad hade två i vårt team blivit avskedade... Jag löper dock ingen risk att bli uppsagd sa de.

I veckan var det alla hjärtans dag. Jakob överraskade mig med röda rosor på morgonen. Vi skulle laga middag hemma på kvällen, men Jakob fastnade i stan för tunnelbanan var avstängd vid Oxford Cirkus. Sedan när han väl kom hem var vi så trötta att vi bara åt vad vi hade i kylen. Men det var mysigt ändå.

I fredags vad jag hos tandläkeren, d v s hos Jakob. Jag blev faktiskt nervös av att sätta mig i stolen och att Jakob skulle kolla mina tänder. Men det var faktiskt den bästa behandligen jag fått! Och det säger jag inte för att jag är partisk, utan det gick så snabbt och smärtfritt! (Jag hade i och för sig inga hål.)

Dagen därpå var jag tillbaka i tandläkarstolen - denna gång som "modell". Jakobs chef hade hyrt in en fotograf för att ta nya bilder till sin hemsida och jag fick agera patient. Om man inte hade tandläkarskräck innan så fick man. Där skulle jag sitta och gapa i tandläkarstolen, med mina tänder uppförstorade på en skärm och en massa människor med munskydd omkring mig och en fotograf som tog bilder.

Efteråt flanerade Jakob och jag på stan en stund, åt turkisk mat på en restaurang på James Street och gick vidare bort mot China Town där man förberedde sig inför det nya året - grisens år. Vi shoppade också och jag köpte ett par jättefina skor på Noa Noa.

Idag har vi gjort en femårsplan för framtiden. Det kändes bra att få styr på sitt liv i alla fall i tankarna och veta litegrann vart man är på väg. Det har länge känts som om jag famlar i blindo och bara befinner mig här i London av en slump. Nu försöker vi pressa mening ur London och vår tid här och genast kände jag hur jag kunde börja njuta av att vara här. Jag känner att jag kan njuta av London om jag känner att det inte är på livstid.

Insnöade i ett vintervitt London

Jakobs önskan slog in - det blev "snöstorm" (tur eftersom han kom hem vid midnatt). Jag skulle försöka ta mig till jobbet, men tunnelbanan var avstängd och de flesta bussarna inställda. Jag stod och väntade på bussen i 45 minuter innan jag gav upp och gick hem igen. (Måste erkänna att jag inte var jätteledsen över det...) Så Jakob och jag hade en mysig dag, insnöade i London. Det var Narnialikt i vår trädgård . På nyheterna talar de om det "fruktansvärda vädret" och om att det har komit "hela 6 cm snö!". England står lamslaget. De flesta har inte kunnat ta sig någonstans och de har varnat folk för att ge sig ut och köra om de inte måste. I helgen ska det visst bli översvämning. Man kan ta de meteologiska utsikterna här i England med en nypa salt, men inte konsekvenserna av dem...

Snöstorm på väg?

Det ryktas om att det ska bli snöstorm imorgon. Jakob är på puben och räknar iskallt med att bli insnöad imorgon så att han kan sova ut. Vore faktiskt ganska skönt att bli insnöad.

Det är underligt att läsa sitt eget liv filterat genom bloggen. Mitt dagboksskriveri blir lidande. Dagboken är som filmen och bloggen som reklaminslagen som kommer in och avbryter. Ibland kan jag nästan bli avundsjuk på mitt okomplicerade bloggjag och bloggliv.

Jag har blivit så van vid att konstant vara bland människor att det känns konstigt att vara ensam. Jag är en social person, men jag älskar också att vara ensam. Jag kan inte skapa om jag inte får avskärma mig från verkligheten ett tag.

Snart kommer Jakob hem från puben. (Jag vet att det kan kännas tidigt, men med engelska pubmått är det bara två timmar kvar till stängning och folk har redan hunnit sitta och klunka öl i fem timmar.) Vi får se om vägarna snöar igen så att Jakob får återhämta sig imorgon...

Om musik, litteratur och vår husmus

I fredags efter jobbet var jag i en hemstudio nära Earls Court för att lyssna på lite musik. Nu är det meningen att jag ska komponera ihop lite grejer. Det var så länge sedan jag skrev musik att jag inte vet om jag kommer ihåg hur man gör. Jag får prestationsångest och blir nästan avundsjuk på mitt yngre, ambitiösare jag. Men jag hoppas inspirationen låter sig inspireras av lite pianoklink senare idag... Kanske kan London blir mer spännande sett ur ett mer musikaliskt perspektiv.

Igår var vi i Oriental City och åt. Vi har också handlat upp oss på asiatiska råvaror. Annars har vi bara tagit det lugnt. Jakob har faktiskt läst ytterligare sex sidor på min favoritbok Brott och Straff. Han har ungefär kommit halvvägs nu - men det har tagit drygt ett år. Det är en av världens mest lästa böcker, men alla man talar med tycks ha något medfött motstånd mot Dostojevskij. Varför det? En gång när jag satt på planet till London frågade en engelsman mig varför jag läste Idioten, om det var p g a studier och när jag förklarade att det var av fri vilja kunde han knappt tro att det var sant.

Till mer triviala ämnen: Jag kan nu avfärda alla speklationer om vem som ätit chokladen. Jakob tog musen på bar gärning. Dessvärre blev Jakob räddare än musen så den slapp undan.

Utflykt i England

I helgen övergav vi London och körde västerut. Först stannade vi till vid Stonehenge. ”Stenarna” låg utplacerade mitt på ett fält, men då det begav sig var denna plats skogsbeklädd. De uppfördes gradvis från 3000 f Kr. Man vet inte riktigt vad Stonehenge var till för, man kan använda den som solur eller kalender. Det kan ha varit en plats där man dyrkade solen, men den tycks också knuten till döden. Hur man lyckades frakta stenblocken långväga ifrån och sedan resa dem är ett mysterium. Den största väger omkring 45 ton, det vill säga lika mycket som sju elefanter.

Efter Stonehenge bar det av mot Shaftesbury i Dorset. Det var en sömning lantidyll. En vägskylt med ett krokigt gammalt par med käpp varnade för gamlingar redan vid infarten till centrum. Gold Hill, en liten backe med 1700-talshus, var otroligt idyllisk med utsikt över de böljande Dorsetkullarna.

Gold Hill

Vi åkte vidare mot nästa idyll – medeltidsstaden Sherborne. Denna stad var faktiskt ännu mysigare och livligare med marknad och folkvimmel. Sherborne har - för mig - mycket mer atmosfär än London. Det eldades i husen och luften doftade gott av röken. Jakob och jag fantiserade om hur det skulle vara att bo där. Men jag vet ju inte riktigt vad jag vill. Ena sekunden vill jag bo på landet och bara skriva. Nästa sekund känner jag mig som en riktig storstadsmänniska som får klaustrofobi vid blotta tanken på att bo mitt ute i ingenstans som en pensionär. (Men ibland är jag ju ändå som en ”pensionär” i London.) Småstad – storstad? Vilka är fördelarna/nackdelarna?

Kyrkan i Sherborne

Dagen avslutades i Bournemouth (via siamesiska tvillingstaden Poole). Vi åkte förbi några enorma villor. Sådana där gigantiska man kan se i USA. Det var som att komma till Hollywood. När vi anlände till Bournemouth centrum och bara såg det vid den glittrande strandremsan och de lyxiga hotellen i kvällsmörkret tyckte vi att vi hade kommit till Franska Rivieran. Men dagen därpå var det inget speciellt. Den långa sandstranden är säkerligen packad med människor om somrarna, men annars var staden en besvikelse.

Januaristranden i Bournemouth

Mus i vårt hus

Jakob har fått sitt horoskop nu. Vi har suttit och druckit vin och lyssnat på cd:n. Det stämde mycket bra. Så nu är Jakob på gott humör (han är just nu ute i köket och sjunger). Han planerar till och med salsakväll på fredag.

För övrigt har vi insett att vi har en mus i vårt hus. Den har nämligen mumsat på vår choklad i skafferiet. Jag skulle ta lite choklad med kola i häromdagen men upptäckt att någon hunnit före. Men musen är inte så förtjust i kola, utan har bara nafsat lite i kanten. Däremot älskar den vit chokad. Den har ätit upp en halv chkladkaka!

Annars fortskrider Londonlivet som vanligt. En ny vecka med massor att göra på jobbet. Inget spännade att berätta. Det verkar vara lågsäsong för äventyr just nu.

"Rånad"

Igår hade Jakob och jag ettårsjubileum. Vi åt middag på Café Rouge i Highgate Village. Idag har vi varit på Frankrike-mässa vilket förstås gjorde mig till en nostalgisk frankofil igen... Jag stod och drömde framför bilderna på små stenhus med vinrankor och hängmattor i trädgården. Att jag aldrig ska bli avprogrammerad på Frankrike.

Efter vårt lilla besök i pseudofrankrike var det meningen att jag skulle shoppa. När vi sedan skulle tillbaka till bilen var den spårlöst försvunnen! Vi såg oss omkring men det hade gått upp i rök. Då såg Jakob att han av misstag hade pakerat den där det bara var boendeparkering. (Vi tyckte väl att det var för bra för att vara sant med gratis parkering ett stenkast från Oxford Street.) Det var bara att promenera bort till Park Lane för att lösa ut bilen. Det blev nog den dyraste parkering någonsin. £50 för parkeringsboten och £150 för bortbogseringen av bilen fem minuter senare. Allså nästan 3000 kr sammanlagt!! Är det inte att råna människor? En schweizare som råkade ut för samma sak menade att England inte var en demokrati och att i Schweiz, där man röstar igenom allt, skulle detta aldrig kunna ske. Men, men... £200 senare begav vi oss i alla fall hemåt. £200.... tänk vad man skulle kunna använda de pengarna till... En weekend i Paris, kläder, 30 biobesök...

I cannabisens dimmor

Idag besökte jag en kompis i Finsbury Park som håller på med musik. Han bor i en liten studio med loft. Cannabisröken slog emot mig när jag kom in. På golvet satt några italienare och fransmän med cig mellan fingrarna, reggaepuppa på huvudet och lyssnad på beats. Jag slog mig ner på en madrass och lyssnade på tunisisk hip hop och fransk rap. Min vän spelade upp fragment av idéer som vi ska jobba med. Alla höll på med musik eller konst. Det var som att träda in i en helt annan värld. Den påminde mig lite om den franska. Jag försökte snappa upp atmosfären, men blev snart snurrig i huvudet av all passiv cannabisrökning.

Tanken är att jag ska utgå från några beats och försöka finna en melodi till dem. Det är tänkt att bli någon blandning av soul, jazz och hiphop. I bästa fall, om vi lyckas mixa ihop något...

Igår var jag på pub med mina arbetskamrater. I en genuint engelsk miljö, fast med vår nordiska betraktelse på det hela. London kan verkligen vara vad som helst - flera lager, flera liv. Man lever i staden, men man upplever bara en bråkdel av den för den rymmer så mycket.