Picknick i Hagaparken

Jag fyllde år för någon dryg vecka sedan. Det var en underbar dag med lilla familjen. Först hade J gjort en underbar frukost med en massa goda - pastöriserade - ostar, sedan grillade vi i Hagaparken och på kvällen gick J och jag ut och åt middag.



Puss på födelsedagen, mamma!



Mormor och busungarna







Uttröttad av picknicken somnade lilleman på mormor när vi kommit hem.

Han var omöjlig att väcka, kunde bollas runt mellan famnarna hur som helst...



Lite senare på eftermiddagen slappade vi på balkongen.

Lite sommaruppdateringar. Djurgårdsutflykt

Jag är ju så otroligt dålig på att uppdatera så i (tids)brist på bättre får jag stjäla några inlägg från barnens blogg och lägga ut här. Annars tror ni väl att jag fortfarande ligger känslomässigt utslagen och befinner mig i samma tillstånd som de minutrar som hamnade på bloggen för en månad sedan. Låt mig bjuda på lite bättre tider: En mysig utflykt till Djurgården med korvgrillning.





Lägesrapport två. Jag.

Mitt eget liv är på paus. Jag vet ju det och ändå blev det så äckligt konkret när jag publicerade fakta här. Jag går runt och längtar, längtar, längtar efter sommar och skrivande.

Mitt liv består av att bo i ett land som jag alltid avskytt (fast det får jag inte längre skriva om). Mina dagar består av att plocka in böckerna i bokhyllan efter att barnen rivit ut dem, byta blöjor, laga mat som de sen inte vill ha, konflikthantera, leka, städa, plocka, plocka, plocka, dammsuga, torka bord, dammsuga igen, svälja gråt, skratta, njuta av mitt liv, av mina älskade barn, torka upp spilld mjölk, sjunga god natt små kamrater...

Och ändå är detta samtidigt min stora lycka.

Jag har uppfyllt många, och kanske de allra viktigaste, av mina önskningar. Och så vill jag bara sova. Eller få en egen dag framför datorn, med mitt worddokument.

Och min utlandsdröm finns kanske kvar, men jag vet inte, jag kan knappt finna den i mitt hjärta. Jag kan inte finna längtan efter något mer. Jag har kommit bort från min själv, från mina neuroser och det är en lättnad, men jag famlar, famlar efter gamla önskningar, passioner... efter mig själv kanske. Jag vet inte för jag hinner inte tänka på det.

Jag tänker på Julie som inte äter någonting. Inte bara nu, utan någonsin. Hon petar i sig mat, några smulor. Alltid denna oro. Hur ska vi få henne att äta? När ska hennes immunförsvar stärkas?

Någon timme av olycka här och där i oändlig lycka och ändå är det i olyckan jag skriver. Det är den lilla parentesen i mitt liv som jag ringar in, som bara är en humörsvängning och ändå får all plats på en blogg som aldrig blir uppdaterad om det som egentligen är mitt liv.

Men nu är det dags att plocka in böckerna i bokhyllan igen.

Brottslingen: Den uttråkade, otacksamma mamman till världens underbaraste.

Lägesrapport

Jag skulle gärna skriva, men det är lite så här just nu:

Två inbäddade sjuklingar sitter i pappas famn på balkongen i aftonskymningen.

Ni missar inget spännande under min bloggfrånvaro. Det är sjukdomar och inomhuslekar som tråkar ut. Klossbyggen, pusselläggande, sagoläsande, låtsasmatlagning och ritande. Inget exalterande med andra ord. Häromkvällen fick barnen i alla fall dofta på våren ute på balkongen i några minuter. Under 2011 har sjukdomarna gått omlott. Ungefär som vinter/våren 2010 alltså. Vi kan märka att det är Julie som alltid blir hårdast drabbad och undrar förstås om det beror på att hon är född för tidigt. Minsta förkylning slår henne omkull.

Kan ni finna dem invirade i filten?

P.S. Att skriva detta inlägg tog nog en timme och vid ett tillfälle trodde jag att barnen hade raderat det, men jag lyckades återskapa det. Mitt eget liv är, som ni förstår, pretty much på paus...

Alla goda ting är tre

Första

London 2007. Det var december, vi var i Tesco och handlade inför en julfest. Plötsligt gungade marken under fötterna då jag gick mellan hyllorna. Det var då första misstanken kom.

Men några dagar senare började jag blöda. Vår vänner skulle komma om några timmar och festen skulle börja. Fan, inte den här gången heller alltså.

Det var några timmar till fest så jag skulle dricka bort mina sorger. Men först, ett test, för säkerhets skull bara. Så att jag skulle kunna dricka allt vin i världen.

Men plusset framträdde tydligt och omedelbart. Positivt. J grät och jag klädde om till fest. Sedan smusslade jag med alkoholfritt och var perplex hela kvällen och kunde inte riktigt fatta om jag vågade vara lycklig än.

Den 22 juni 2008 föddes älskade Julie!

Andra

Det var Danmark våren 2009. Vi hade just kommit från Seychellerna och jag satt plötsligt i kalla Skandinavien och åt en fet, dansk pölse. Vi var uppe på Danmarks högsta berg och beundrade utsikten. Sedan på väg ner från Himmelbjerget tänkte jag att det var den äckligaste korv jag ätit och sen kräktes jag upp den.

Första aningen.

Men äsch, det var ju omöjligt! Fast ändå smet jag och J in i en livsmedelsaffär i någon dansk småstad och köpte ett test.

Som var positivt.

Den 22 januari 2010 föddes älskade Emil!


Och nu, kära läsare, vill jag att ni sätter er ner. Ta ett djupt andetag, såja, lugn och fin... för nu kommer bomben!

 

 

Tredje

 

Jag stod och stekte köttbullar åt Julie och sa: "Mmm, det verkar faktiskt gott med köttbullar!" (Jag avskyr köttbullar.)

J (halvt på skämt): "Är du gravid?"

Första aningen.

Sedan några dagar senare köpte jag ett test bara för att få det bekräftat. Att det inte var något alltså. Ute på Karlavägen ringde jag J på mobilen. "Jag är gravid."

Så om allt går som vi hoppas dyker den tredje musketören upp omkring den 10 augusti.

Hallå...! Är ni kvar..? Har ni svimmat? Jo, jag vet - tre barn på tre år. Jo, det blir kanske lite hektiskt. Jo, men jag vet, vi är inte sansade... Nej, det är inte synd om oss och ja, vi är galna!

Februari redan!

Men gud, det kan ju inte stå "God Jul!" längre när man trillar in här. 2011 börjar dåligt, rent bloggmässigt. Ska försöka ta mig samman. Snart. Men det är inte bara p.g.a de två barnen som jag inte hinner skriva här, utan jag måste bli färdig med min roman (jo, jag skriver fortfarande, det går långsamt... de två barnen ni vet...).

Men snart ska jag blogga mer. Har lite spännande nyheter att dela med mig av...

God Jul!

Nu ska vi snart sätta oss vid ett svensk-dansk-amerikanskt dignande julbord. Men först vill jag passa på att önska er tappra läsare en riktigt god jul!

Och så hoppas jag att jag snart kommer få mer tid att blogga...

Kramar

Vinterdagar

Oj, vad dålig jag är på att blogga. Så dålig att det har hunnit bli vinter sedan jag skrev om mina höstdagar. Så dålig att ni inte ens får ett ordentligt inlägg - nu heller. Jag är sjuk och orkar knappt sitta upp, och ändå är det den enda stunden i mitt liv då jag har ett ögonblick över åt bloggen.

Men, kära läsare (om ni fortfarande existerar), jag hoppas att jag snart hinner skriva mer. Fast nu vaknar älsklingen i rummet intill...

Höstdagar

  

Det är ungefär så här dagarna ser ut. Det blogglösa dagarna. Promenader på Djurgården, Skansen, utflykter, stadsvandringar... Jag försöker fylla livet med middagar, vänner och skrivande. Varva mitt asociala skrivande med ett socíalt liv. Och så har jag blivit handlöst förälskad i Stockholm sedan jag flyttade in till stan. Att bara kunna gå ut genom dörren och gå dit man vill. Jag vill utforska varenda vrå i min stad.

Rosenhill

  

  

När vi hade plockat höstens sista och sötaste äpplen i trädgården tog J och G med oss till Rosenhill* för att musta. Äpplena tvättades, krossades och pressades till saft och fylldes sedan i stora dunkar. Därefter gick vi på det lilla mysiga kaféet och fick varm tomat- och rotfruktsoppa med varma chèvremackor. Och så äppelmust förstås, varm och kryddig.

Vilken underbar höstdag, precis så där lerig och ruskig som den ska vara. Och sedan solen som sipprade fram mellan molnen och lös in på terrassen där vi satt. Och när vi satt där mitt i allt det svenska, höstruskiga och tittade ut över åkern kom vi att tänka på en annan terrass. En terrass med utsikt över Indiska Oceanen...

*Rosenhill är som en lite lantligare, rufsigare variant på Rosendal.