Hur länge ska man helamma? Hur länge ska man delamma? (Och ska man amma överhuvudtaget?) Ska man följa råd från Seychellerna eller Sverige när det gäller bebisvetenskap?
I Sverige utfärdar ju vissa äckelvarning om man ammar sitt barn i mer än 1 år. På Seychellerna ammar de gärna till 2 års ålder och längre. Sjuksköterskan på Seychellernas motsvarighet till vårdcentralen erbjöd sig att amma Julie när Julie var lite trumpen. Sjuksköterskan brukade även erbjuda denna service åt sin väninnas son. (Jag tackade artigt nej.)
.
Vi känner en seychelloise som är omkring 50 år och hon berättade att hon ammade sin son tills han var 3,5 år. Han brukade komma till butiken där hon arbetade, smyga in bakom disken, dra i hennes blus och viska: "Mamma, det är inga kunder här nu!" Jag antar att det är lite tabu eftersom hennes son uppenbarligen förstod att ha inte skulle amma offentligt, men det är inte så tabubelagt att man inte kan berätta om det för mig. (Jag undrar om en svenk mamma hade vågat erkänna något liknande.)
.
Men vår vän berättade också att den senaste trenden bland de unga på Seychellerna är att inte amma. Många får barn när de är tonåringar och de vill inte "förstöra sina kroppar", enligt vår vän.
.
Man får ju för sig att det här med amning ska vara något alldeles naturligt. Speciellt här i Afrika. Man kan ha fel. De kan ha fel om oss också. Vår barnläkare hävdade att vi (dvs "vi västerlänningar") lämnade barnen ensamma i timmar och glömde sedan bort dem för att "Ojdå!" titta till dem några timmar senare. Kan inte riktigt påstå att det är så jag gör med Julie i alla fall.
För ca 1,5 månad sedan sa samma barnläkaren att jag ammade Julie på tok för mycket. Jag skulle amma max var 3-4 timme. Och ge henne juice. Det var det där med juice som gjorde mig misstänksam, men jag hoppade på det där med var 3-4 timme. Det lät dessutom ganska praktiskt för mig. Det var det inte. Fröken Julie hade ju ingen lust och var därför en mycket arg liten bebis i ett par dagar innan jag i min desperation mailade
amningshjälpen i Sverige. De menade att jag skulle amma så ofta som möjligt (eller så ofta som Julie vill) och att mjölken är sammansatt så att bebisar egentligen helst vill amma 4 gånger i timmen (puh!). De hänvisade dessutom till Afrika. (I mitt Afrika har jag ännu inte sett några jordnära mammor som går runt i bärsjalar eller ammar var tjugonde minut. )
På något nyhetsprogram jag såg för en tid sedan (tror det var BBC) hade de undersökt varför barn i ett afrikanskt land inte skrek så mycket som västerländska barn och de kom fram till att de afrikanska barnen i snitt ammades var 20:e minut. (Det är inte så att jag klumpar ihop hela den afrikanska kontinenten, minns tyvärr bara inte vilket afrikanskt land det var, men det kan inte ha varit Seychellerna i alla fall.)
Tydligen var det på någon konferens 1907 som det bestämdes att bebisar skulle amma var 4 timme. Idag är det bebisarna själva som ska få styra, men var 3-4 timme verkar ändå vara det förväntade och det "normala".
När jag hade smällt amningshjälpen (som för övrigt var fantastisk och hjälpte mig mycket!) fick jag en lite mer avslappnad syn på det hela. Jag slutade klocka Julies mattider och har bara försökt följa hennes rytm. Det har fungerat fantastiskt och även om jag ammar varje till varannan timme känns det inte så jobbigt eftersom hon bara äter i 5-10 minuter.
Att man ska behöva fördjupa sig så i ämnet att man läser artikel efter artikel på nätet bara för att kunna mata sitt barn... Det känns som om man behöver vara professor i amning!
Om jag ska generalisera tror jag att anledningen till att afrikanska barn ammar så ofta är för att det är så varmt. De släcker törsten med några kortare måltider så att de får mer av den tunnare törstsläckande mjölken. Bebisar i svala Norden behöver kanske äta längre (och därför inte äta lika ofta) så att de får i sig den fetare mjölken istället... (Det är sådana tankar som fyller en småbarnsmamma nu för tiden, sorry!)
Julie går upp bra i vikt, men hon är ju egentligen två månader yngre om man korrigerar hennes ålder enligt när hon skulle ha fötts. Fast om BVC här får bestämma ska hon vara en sexmånadersbebis. De var inte så förlåtande när vi kom ner till Seychellerna och hon inte låg rätt på viktkurvan enligt sin biologiska ålder. Då menade de att min mjölk var blaskig och näringsfattig för att jag var så smal. (Fnys!) De hotade med ersättning om inte Julie gick upp ordentligt i vikt.
Jag blev ganska misstänksam (och indignerad) när jag hörde det där med min mjölk för när vi låg på neonatalen analyserade de mjölken och jag hade också sådana mängder utpumpad mjölk i frysboxarna på avdelningen att personalen klagade över att de andra mammornas mjölk inte fick plats. Jag tror jag hade 8 liter eller så och jag donerade 4 liter till mjölkcentralen. Så jag tänkte inte pumpa upp Julie med ersättning om det inte behövdes. Jag anser absolut inte att det är något fel att ge bröstmjölksersättning om man behöver, men det fanns ju ingen poäng med det när jag hade massor av mjölk.
.
Istället har jag försökt pumpa upp mig själv (med lite väl lyckat resultat efter alla banankakor), men jag har blivit försäkrad (från svenskt håll) om att mjölken inte hänger ihop med BMI.
Julie har nu rättat sig in i leden och hamnar inom det "normala" fältet på viktkurvan för sin biologiska ålder och på BVC är de nöjda.
.
Nu är Julie 6,5 månad och det är snart dag för nästa vetenskap: Smakportioner!
