19 januari 2009

Temptation Island/Honeymoon Island

Jag kanske skulle utveckla det här med otrohet och ge er lite mer bakgrund om kulturen här nere.

Seychellerna var tidigare en plats för slaveri och även om villkoren här var något bättre än på många andra ställen i världen så var man t.ex förbjuden att gifta sig och man hade inte rätt till sina egna barn under slavperioden. Om man har berövas sina rötter, rätten till sina barn, rätten att ha en fru/man kanske har man lär sig att leva efter de premisserna.

Överlag har importen av slavar och rotlösheten som följde medfört att folket här till viss del saknar långvariga kulturella traditioner. Eller så kan man säga att det är en mix av en massa traditioner: Europeiska, afrikanska, asiatiska.

När jag landade här kände jag inte som om jag landade i Afrika. Seychellerna är svårt att definiera, även stämningsmässigt.

Folket, språket och maten är en blandning av en massa olika influenser. De flesta är katoliker, men det finns en moské, hinduiskt tempel osv. så det tycks (i alla fall i mina ögon) vara en tolerant tillvaro. Många är etniskt blandade. Man märker inte av någon rasism eller ens avundsjuka eller nyfikenhet.

Vid en första anblick är det i alla fall väldigt avslappnat och liberalt, men bristen på tradition och det tidigare förbudet mot giftemål har gjort att många idag inte bryr sig om eller inte ens vill gifta sig. Det är Sex and the City in absurdum - utan the City. (Victoria, världens minsta huvudstad kan knappast kvala in i City-kategorin)

Kvinnorna är också otrogna, men inte lika ofta. En orsak till männens otrohet kan även vara att det fram tills nu har varit en ganska stor procentuell övervikt på kvinnor. En massa kvinnor, en massa Seybrew, en massa paradisiska stränder och inte världens största utbud av aktiviteter på en romantisk ö... Det är kanske drömmen för många män och det går väl an om man är ensamstående (och det var kanske därför som Js chef i London menade att positionen på Seychellerna bäst lämpade sig för en singel...).

En Seychellois vid namn K hade en engelsk fru. När han studerade i Skottland och hon bodde i södra England med deras två barn hade han en norsk älskarinna som han fick barn med. Nu är han skild och åter på Seychellerna där han har en flickvän och barn och en älskarinna vid sidan om. Bara för att nämna ett exempel...

Även om otrohet är vanligt är det inte helt rumsrent. Männen (eller kvinnorna) ljuger fortfarande om sin älskarinna/prostituerade och spelar oskyldiga (precis som i Sverige). Det är inte ok med två (eller fler) fruar eller fru + älskarinna. Och eftersom det är ett litet land är det nästintill omöjligt att hålla en otrohet hemlig, så de män/kvinnor som verkligen älskar sin partner riskerar inte sin kärlek genom otrohet. (Så om ni vill testa er partner och inte vill vara med i en dokusåpa är det bara att skicka iväg honom/henne till det verkliga Temptation Island...)

Och många bedragna kvinnorna lider. När Ls första man, och livs stora kärlek, lämnade henne för en annan kvinna var hon gravid i 7:e månaden. Både hon och barnet höll på att dö, eftersom hennes dotter föddes förtidigt p.g.a detta trauma. När barnet var fött kom mannen tillbaka och bönade om förlåtelse för den nya kvinnan hade varit otrogen, men då var det förstås försent för hans del. Nu är L gift med en annan man som också är otrogen och L berättar gärna för mig att hon hotat honom med kniv och när hon låg på sjukhuset med sin förtidigt födda dotter fantiserade hon om att hon mördade sin första man med pistol. Så jag skulle inte vilja påstå att otrohet är något de tar lätt på eller accepterar...

L var mycket imponerad av J som sorgset väntade och väntade på att jag och Julie skulle komma - och att han dessutom städar, lagar mat, tar hand om Julie, skämmer bort mig osv. Det är inte speciellt vanligt att männen här hjälper till i hushållet.
.
Trots alla historier jag har hört vill jag hävda att Seychellerna även är ett utmärkt paradis för småbarnsföräldrar och smekmånadspar! För ni visste väl att Seychellerna är en perfekt destination även för bröllopsresor?
.
P.S. Självklart generaliserar jag - alla seychellois(e) och expats är långt ifrån otrogna. Detta är mina subjektiva funderingar, baserade på händelser (dock ej personliga) i min omgivning.

18 januari 2009

Godmorgonsvammel (mest om otrohet)

Jag har legat och tittat på Julie länge, länge - mellan klockan 5 och 7. Hon är ofattbar. Och jag är klarvaken. Vaknade klockan fem och kunde inte somna om, så efter två timmars omsomningsförsök gav jag upp och lämnade J och Julie sovandes på skrynkliga lakan. Gick ner till undervåningen och lite koffein för jag är vaken med tröttheten av att bara ha sovit några timmar kvar i kroppen.
.
Det är tyst, bara några fåglar som sjunger under palmbladen. Fönstren är daggvåta och det är svalt för en gångs skull, regnperioden är tillbaka och igår gjorde jag mousse hela dagen - i lager. Mörk choklad, ljus choklad, kaffe latte... Sedan smakade det bara gummi av allt.
.
Men det var inte det jag ville skriva. Jag tänkte fram en massa inlägg och en massa andra skriverier mellan klockan 5 och klockan 7, men när jag nu sitter här med min kaffe med mjölk har jag så mycket ord i huvudet att jag inte kan destillera fram något konkret. (Det är söndagsmorgon, men jag är varken full eller bakfull, bara småbarnsmammatrött... Sorry!)
.
Jag tror att jag tänkte skriva något om de självständiga kvinnorna och de otrogna männen på Seychellerna.
.
För det är ju så att det är ganska liberalt här.
.
Kvinnorna är självständiga, har ofta barn med olika män. Det är ingen skandal, de är självständiga. Självständiga eller övergivna, beroende på vem man frågar. Det är inte alltid ett val att vara självständig.
.
Kvinnorna jobbar och stoppar strumpor och stryker kalsonger och lagar curry och jag vet inte riktigt vad de tjänat på "jämlikheten".
.
Många män dricker Seybrew och är otrogna. Det är en liten ö, men det bekommer dem inte. Många av kvinnorna vet och det bekommer dem. Men de har inget val. L sägar att hennes väninna är gift med en bra man. Han är bara alkoholist (dvs han är inte otrogen). Ls 60-årige man går fortfarande på Tequila Boom och raggar.
.
Otrohet finns förstås överallt, men här hör jag om det hela tiden, om koncentratet av otrogna män. Även vissa expats tyckts passa på att njuta av denna "tradition".
.
Det är när jag hör om sådant som jag känner mig ännu mer tacksam över att jag inte befinner mig där - på det Seychellerna.

15 januari 2009

Utkast...

Jag försöker skriva ett inlägg. Jag har försökt i flera dagar nu, mellan blöjbyten och matningar och lekar med bläckfiskar och prassliga saker och saker som plingar och bitringar och nattningsförsök. Några rader på en massa idéer och sedan avbrott och jag börjar på ett nytt inlägg om hur det är att vara expat på Seychellerna, men hinner i princip bara skriva den raden och sedan har den automatiskt sparats bland alla utkast till inlägg.
.
Med solluckor i regnperioden hinns det med lite grillfest och badning och när himlen blir mörk och tung och stänger in oss i huset finns det en massa ord som skulle vilja in i min dator, fingrar som vill knappa på tangenter, men jag hinner inte för min första och största prioritering i livet är en liten flicka som ligger på en aktivitetsmatta och ler lockande (eller skriker uppfordrande) och vill leka/äta.
.
Så näe, det gick visst inte den här gången heller ;-)

12 januari 2009

Friterade auberginer

Nadia undrade för ett tag sedan hur vi gjorde våra friterade auberginer, så nu har jag äntligen tagit mig samman och skrivit ner receptet. Själv har jag ätit auberginer tills jag storknat och kan knappt tänka på dem längre. (Men när jag har återhämtat mig lite blir det nog dags för nya lass...)
.
Ingredienser
1-2 auberginer
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk gurkmeja
1/3 tsk anisfrön (krossade)
1 tsk salt
2,5 dl öl
1 dl vatten

Blanda alla torra ingredienser och ha sedan i ölen (kan bytas ut mot vatten, men ölen gör det krispigare) och därefter vatten. Börja med lite vatten och justera mängden om smeten är för tjock. (Gå lite på känn när det gäller måtten, men det är ungefär så jag brukar göra.)

Doppa tunt skivade auberginer (ca 3 mm tjocka) i smeten och fritera i upphettad olja tills de är gyllene. Lägg upp på hushållspapper så att de inte blir för flottiga och servera genast medan de är goda och spröda.

Vi brukar doppa auberginerna i sweet chili sås eller soja. Servera gärna med fräscha grönsaker till eftersom auberginerna är väldigt mastiga.

8 januari 2009

På tal om amning...

Det kunde ju vara värre. Tänk om man hade haft femlingar...


7 januari 2009

Amningsvetenskap

Hur länge ska man helamma? Hur länge ska man delamma? (Och ska man amma överhuvudtaget?) Ska man följa råd från Seychellerna eller Sverige när det gäller bebisvetenskap?

I Sverige utfärdar ju vissa äckelvarning om man ammar sitt barn i mer än 1 år. På Seychellerna ammar de gärna till 2 års ålder och längre. Sjuksköterskan på Seychellernas motsvarighet till vårdcentralen erbjöd sig att amma Julie när Julie var lite trumpen. Sjuksköterskan brukade även erbjuda denna service åt sin väninnas son. (Jag tackade artigt nej.)
.
Vi känner en seychelloise som är omkring 50 år och hon berättade att hon ammade sin son tills han var 3,5 år. Han brukade komma till butiken där hon arbetade, smyga in bakom disken, dra i hennes blus och viska: "Mamma, det är inga kunder här nu!" Jag antar att det är lite tabu eftersom hennes son uppenbarligen förstod att ha inte skulle amma offentligt, men det är inte så tabubelagt att man inte kan berätta om det för mig. (Jag undrar om en svenk mamma hade vågat erkänna något liknande.)
.
Men vår vän berättade också att den senaste trenden bland de unga på Seychellerna är att inte amma. Många får barn när de är tonåringar och de vill inte "förstöra sina kroppar", enligt vår vän.
.
Man får ju för sig att det här med amning ska vara något alldeles naturligt. Speciellt här i Afrika. Man kan ha fel. De kan ha fel om oss också. Vår barnläkare hävdade att vi (dvs "vi västerlänningar") lämnade barnen ensamma i timmar och glömde sedan bort dem för att "Ojdå!" titta till dem några timmar senare. Kan inte riktigt påstå att det är så jag gör med Julie i alla fall.

För ca 1,5 månad sedan sa samma barnläkaren att jag ammade Julie på tok för mycket. Jag skulle amma max var 3-4 timme. Och ge henne juice. Det var det där med juice som gjorde mig misstänksam, men jag hoppade på det där med var 3-4 timme. Det lät dessutom ganska praktiskt för mig. Det var det inte. Fröken Julie hade ju ingen lust och var därför en mycket arg liten bebis i ett par dagar innan jag i min desperation mailade amningshjälpen i Sverige. De menade att jag skulle amma så ofta som möjligt (eller så ofta som Julie vill) och att mjölken är sammansatt så att bebisar egentligen helst vill amma 4 gånger i timmen (puh!). De hänvisade dessutom till Afrika. (I mitt Afrika har jag ännu inte sett några jordnära mammor som går runt i bärsjalar eller ammar var tjugonde minut. )

På något nyhetsprogram jag såg för en tid sedan (tror det var BBC) hade de undersökt varför barn i ett afrikanskt land inte skrek så mycket som västerländska barn och de kom fram till att de afrikanska barnen i snitt ammades var 20:e minut. (Det är inte så att jag klumpar ihop hela den afrikanska kontinenten, minns tyvärr bara inte vilket afrikanskt land det var, men det kan inte ha varit Seychellerna i alla fall.)

Tydligen var det på någon konferens 1907 som det bestämdes att bebisar skulle amma var 4 timme. Idag är det bebisarna själva som ska få styra, men var 3-4 timme verkar ändå vara det förväntade och det "normala".

När jag hade smällt amningshjälpen (som för övrigt var fantastisk och hjälpte mig mycket!) fick jag en lite mer avslappnad syn på det hela. Jag slutade klocka Julies mattider och har bara försökt följa hennes rytm. Det har fungerat fantastiskt och även om jag ammar varje till varannan timme känns det inte så jobbigt eftersom hon bara äter i 5-10 minuter.

Att man ska behöva fördjupa sig så i ämnet att man läser artikel efter artikel på nätet bara för att kunna mata sitt barn... Det känns som om man behöver vara professor i amning!

Om jag ska generalisera tror jag att anledningen till att afrikanska barn ammar så ofta är för att det är så varmt. De släcker törsten med några kortare måltider så att de får mer av den tunnare törstsläckande mjölken. Bebisar i svala Norden behöver kanske äta längre (och därför inte äta lika ofta) så att de får i sig den fetare mjölken istället... (Det är sådana tankar som fyller en småbarnsmamma nu för tiden, sorry!)

Julie går upp bra i vikt, men hon är ju egentligen två månader yngre om man korrigerar hennes ålder enligt när hon skulle ha fötts. Fast om BVC här får bestämma ska hon vara en sexmånadersbebis. De var inte så förlåtande när vi kom ner till Seychellerna och hon inte låg rätt på viktkurvan enligt sin biologiska ålder. Då menade de att min mjölk var blaskig och näringsfattig för att jag var så smal. (Fnys!) De hotade med ersättning om inte Julie gick upp ordentligt i vikt.

Jag blev ganska misstänksam (och indignerad) när jag hörde det där med min mjölk för när vi låg på neonatalen analyserade de mjölken och jag hade också sådana mängder utpumpad mjölk i frysboxarna på avdelningen att personalen klagade över att de andra mammornas mjölk inte fick plats. Jag tror jag hade 8 liter eller så och jag donerade 4 liter till mjölkcentralen. Så jag tänkte inte pumpa upp Julie med ersättning om det inte behövdes. Jag anser absolut inte att det är något fel att ge bröstmjölksersättning om man behöver, men det fanns ju ingen poäng med det när jag hade massor av mjölk.
.
Istället har jag försökt pumpa upp mig själv (med lite väl lyckat resultat efter alla banankakor), men jag har blivit försäkrad (från svenskt håll) om att mjölken inte hänger ihop med BMI.

Julie har nu rättat sig in i leden och hamnar inom det "normala" fältet på viktkurvan för sin biologiska ålder och på BVC är de nöjda.
.
Nu är Julie 6,5 månad och det är snart dag för nästa vetenskap: Smakportioner!

4 januari 2009

5+5=10

Vi hade fem katter på tomten när vi flyttade hit. De bor tydligen här och de har fått fem små kattungar så nu druknar vi i katter. Och vi kan inte motstå dem så nu måste vi köpa en massa kattmat (den råa fisken dög ju inte). De har totalt lindat oss runt sina tassar...
.

Vi tycker att de påminner om Julie i färgerna så därför har vi döpt en av dem till Juliette.


3 januari 2009

Kärt barn har många namn...

Är det verkligen bara jag som har förfärligt många och komiska smeknamn på min bebis? J håller sig helt sobert till Julie (Hur kan en människa bara ha sådan självbehärskning?). På sin höjd kan han sträcka sig till Lille Skat vilket är ett helt normalt och vedertaget danskt smeknamn. Ibland kan han använda något av mina vansinniga namn för skojs skull och då inser jag hur absurda de är. De slår liksom krumbukt på sig själva (men det är bara för att jag tycker att Julie är så gullig och inte vet till mig).

Jag fick verkligen hålla i mig när Js föräldrar och syster var här för att inte säga [censurerat] som om det var den mest naturliga sak i världen.

Vad ska jag ta mig till? Jag kan ju inte hålla på så här när hon blir lite äldre, tänk om jag försäger mig inför hennes kompisar! Är jag den enda som är så här, hmmm... innovativ med smeknamn...? Julie kommer ju aldrig att lystra till sitt vackra namn!

2 januari 2009

Lättja...

2009 har hittills varit ett lättjefullt år. Det har regnat utanför, riktigt öst ner, så dånande att man vaknar på natten. Tvätten på verandan hänger på tork i omgångar efter att den gång på gång sköljs med regnvatten.
.
Vi har mest suttit hemma och tittat på den danska serien Klovn. (Hysteriskt rolig! Det är möjligt att man behöver vissa danska referensramar, men annars tycker jag att svt omedelbums bör köpa in den!)
.
Vi har också bakat bröd, banankaka, pizza (världens godaste och enklaste efter improvisation) och antingen är det något fel på vågen eller så är jag gravid igen - med två bananklasar enligt J.
.
Nyårsafton var stillsam; bara vi tre. Hummer till förrätt, oxfilé till huvudrätt och banankaka med hallonglass, hasselnötsglass, grädde, ananas och bananer till efterrätt (igen!).
.
Det var inte mycket nyårsraketer, det enda jag såg var en långsam och stum lysbomb i rött som gled över himlen. Mer än så behövde jag inte då 2008 omärkligt övergick i 2009.
.
Annars börjar det nästan bli lite för mycket la dolce vita för mig. Jag ska bara avsluta banankakan...

31 december 2008

Året som gått...

2008 var mitt livs mest omtumlande år. Det började i London med illamående och lycka. Jag trodde att det var här jag skulle få mitt första barn. Jag trodde att jag skulle vara en yummy mummy i Muswell Hill, att jag skulle gå på promenader med vagnen på Hampsted Heath.
.
Redan någon månad eller två in i det nya året minns jag att J ropade på mig. Han satt i arbetsrummet framför datorn och pekade på en jobbannons: Seychellerna. Ville jag dit? Jag bara skrek.

J sökte jobbet och vi väntade och väntade och väntade. Vi suktade och kollade på google earth och drömde om de där pluttarna i Indiska Oceanen.

J hörde ingenting om jobbet och tiden övertygade oss om att allt var förbi. En helg var vi så deprimerade att vi stängde in oss och såg hela Lost från början till slut.

Sedan, strax efter påsk, kom beskedet: J hade erbjudits tjänsten på Seychellerna!

Hektiskt, hektiskt och jag tog nog mitt livs viktigaste beslut. Att inte följa med. Hade jag inte åkt till Stockholm hade kanske inte Julie levt. Kanske inte. Förmodligen hade hon klarat sig. Hade jag levt? Svaret balanserar också på kanske.

Den ljusaste dagen i mitt liv. (Och den värsta ångesten ska kanske tilläggas.) Julie föddes. I min stad Stockholm. På ett av världens bästa sjukhus när det gäller neonatalvård.

Sommaren försvann i sjukhuskorridorerna, sedan följde ett par månader i min lägenhet med amningstrassel, sömnbrist, oro och en påbörjad svensk höst.

Den 12 oktober lyfte planet äntligen mot mitt nya liv.

Seychellerna. Det var kärlek vid första ögonkastet. Men det var också 30 grader och komplicerat. Jag var fortfarande uppskärrad, orolig och nybörjare på att vara mamma. Det försvann inte simsalabim som jag hade hoppats på ("Man kan väl inte ha amningsproblem i paradiset?").

Först nu i december har livet här nere blivit vardag. Underbar vardag.

2009 önskar jag bara fortsatt lycka!

Gott Nytt År, kära läsare!

30 december 2008

Home sweet home...

För 8 månader sedan bodde jag i London. Regntunga, villaldrigaldrigtillbakadit-London. Sen så trappade jag ner i storlek tills jag hamnade i världens minsta huvudstad.

Jag kan inte påstå att jag saknar storstadslivet (här på Mahé innebär det gamla indiskimporterade bussar som sprutar ut svart rök och dietshopping). Jag skulle inte vilja byta tillbaka mot det jag har nu: 5 minuter till stranden, en J som klyver nedfallna kokosnötter ute på tomten, kattungar som leker på verandan, tvätt som hänger ute på tork...

Här bor min lycka: Mina två J.

Från kokospalm till Piña Colada: Steget är inte så långt...

Bananer, bananer...

Med barn...

.
Nu förstår jag vad min kompis menade när hon - efter ett år - sa att hon äntligen hade fått tillbaka sin kropp.

Jag är fortfarande heltidsförsörjare av mat och Julie och jag är fortfarande som siamesiska tvillingar, med den skillnaden att min dotter nu sitter utanpå kroppen.

29 december 2008

Going bananas!

Senaste veckan och juldagarna har varit vykortsvackert soliga. I lördags var vi på sightseeing norrut på ön och badade sedan vid Beau Vallon under en klarblå himmel. Men igår var det bakväder.
.
Vi har så mycket bananer i trädgården att vi inte vet vad vi ska göra av dem och vi har ätit ihjäl oss på friterade bananer med glass.

Vi improviserade ihop en banankaka medan regnet öst ner utanför. Ljummen, mjuk banan- och chokladkaka med krispig apelsin och kall vaniljglass är perfekt när man sitter inne medan himlen blir mörkgrå utanför altandörrarna.
.
Om ni vill kopiera (jag är säker på att ljummen banankaka går lika bra ihop med snö utanför fönstret som med tropiskt regn och åska):
.
Ingredienser
50g smör
4 ½ dl vetemjöl
3 dl socker
1 vaniljstång
2 tsk kanel
3 tsk bakpulver
2dl mjölk
3 mosade bananer
100 gram mörk choklad (god kvalitet, 70%)
.
Till garnering:
1 apelsin
1/2 dl vatten
1/2 dl socker

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser utom chokladen. Häll i mosad banan och mjölk. Häll över i en smord bröad form, sätt in i ugnens nedre del i 5 min, ta därefter ut kakan och lägg på små chokladbitar (spar halva chokladkakan till glasyr) och sätt tillbaka in i ugnen i ca 35 min. När kakan är färdiggräddad, skjälp upp den och lägg resten av den krossade chokladen över så att den smälter. Sprid ut chokladen så att den täcker kakan. Medan kakan svalnar ta en potatisskalare och skär den yttersta delen av apelsinskalet i strimlor.

Apelsinkross

Koka vatten med socker, lägg i skalen och koka tills det reduceras ner och karmelliserar skalen. Låt apelsinskalen svalna på bakplåtspapper och hacka sedan med kniv eller kör i food processor. Strö sedan över kakan.

Servera med bananskivor, apelsinklyftor och vaniljglass!

Flera bananer på mogning i trädgården... Och flera innovativa banandesserter hoppas jag!
.
Uppdatering: På Js begäran har jag gjort ännu en kaka (vi har redan ätit upp den förra!) och baktiden var lite längre denna gång, så kolla med en gaffel först att degen ej fastnar. Plus: J menar att man absolut inte får utesluta apelsinkrosset, det är tydligen det som gör hela kakan....

28 december 2008

Äntligen!

Där kring midsommar, när Sex and the City skulle ha premiär, var det meningen att jag skulle se den på bio. Men som ni kanske vet var det Julie som istället hade premiär i mitt liv.

Nu sex månader senare fick jag äntligen se filmen! Tack vare snälla Ingela. (Ingela och jag möttes på neonatalen i somras, innan dess hade vi stött på varandra i bloggvärlden.) På självaste julafton fick jag ett paket från Sverige...
.
Jag blev så glad! (Ni som känner mig vet att jag har hela skokartongen.) Det var en perfekt gräddbakelse till dessert efter julfirandet!
.
Tack så mycket vännen!

Genom ett nålsöga...

Det var dagen före dagen som J ringde till mig och berättade att han var i himmelriket (också kallat ISPC här på Seychellerna). Det krävs vip-kort för att komma in i himmelriket. Och pengar. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en fattig man att komma in på ISPC.
.
ISPC är namnet på en matvaruaffär som har allt. Här handlar hotellen och J - uppenbarligen (Madame J hade gett honom klinikens inträdesbiljett).
.
Han var lyrisk i telefonen och jag anade oråd, men han sa att han hade en burk nutella åt mig så hur fel kunde det gå?
.
Några timmar senare fick jag ett sms om att vi inte skulle bli glada över det han köpt. Jag förstod visst inte situationens allvar, lyckligt ovetande gick jag runt och pysslade här hemma med julmusik i bakgrunden.
.
Sedan kom han tillbaka från himmelriket. Med ostar, potatis, rödkål (ett måste om man är dansk tydligen), nutella och andra varor som man tar för givna i "civilisationen". Ok, hittills var allt gott.
.
Sedan kom räkningen. Eftersmaken. Ett rödkålshuvud kostade 50 kr. Före moms. Och före importskatt. Efter diverse pålägg (och detta blev man tydligen först informerad om i kassan) kostade kålen plötsligt 100 kr. Och potatisen kostade 250 kr!
.
Let me put it this way:
.
Jag var inte glad...
.
(Det är i sådana här lagen det är bra att blogga, man tänker som ett skyddande mantra: "Detta blir i alla fall bra bloggmaterial, detta blir i alla fall bra bloggmaterial, detta blir i alla fall bra bloggmaterial.")
.
Men när jag hade kommit över chocken njöt vi nästa dag av världens bästa (och dyraste) danska julbord!

25 december 2008

Kreolsk jul

Politiskt korrekt tomte

På Seychellerna firar man på Juldagen, men när vi åkte till stranden igår tycktes livet fortgå som vanligt, även om det var lite Jingle Bells i bilradion. Julmiddagen består av det vanliga; kreolsk curry.

Julfirandet här på ön tycks vara ganska anspråkslöst. Det har inte varit några hysteriska juldekorationer, man har faktiskt knappt kunnat märka att det är jul, på sin höjd har man kunnat gissa sig till en bakvänd julhälsning skriven från insidan av ett shoppingfönster. En cool tomte med solbrillor lyckades vi också fånga på mobilbild. Men mycket mer än så var det inte. I alla fall inte som vi kunde se med våra oinvigda, expatsögon.

23 december 2008

Till er alla...

Lappkast

Det känns som ett ögonblick bort, julen 2007. Jag hade just fått mitt livs bästa julklapp. Nu sitter jag här, med Julie sötsovandes några meter bort och en solen i zenit (en sol som förhoppningsvis väntar på oss lite senare när vi hade tänkt ta ett eftermiddagsdopp vid Beau Vallon).
.
Förra året firade vi en regnig engelsk jul. Bara vi två, men med mat för en hel tjock släkt. Det var mysigt, lite dickenskt.
.
Nu är det rosévin, kreolsk curry, kokosmjölk från palmen i trädgården och The girl from Ipanema spelar för oss om kvällarna...
.
Och imorgon firar vi en dansk jul på Seychellerna.

19 december 2008

Besök från Danmark

Svärföräldrar och svägerska på besök. Det innebär barnpassning och nybakt bröd på morgonen. Jag klagar inte. Och till helgen planerar vi grillning på verandan, buffé och eventuellt övernattning på La Digue.


Det är härligt att se hur älskad Julie är, hur många hon har omkring sig, hur många världar hon får uppleva: Ett palmsvajande Seychellerna, Madicken-liv i docksöta Danmark, ett svalt och stilrent Stockholm och ja, vem vet vad mer som väntar...
.

Avgudad

Bröd åt folket!

Nu kostar en croissant 30 kr! En croissant. 30 kr. I Supa Save förstås.

Hajen

En barnvänlig, långgrund strand finner man vid Fairyland. Delar av stranden hamnar i skugga när solen börjar sjunka ner bakom Mahés höga berg eftersom stranden ligger på östsidan.

Men det är inte bara människobarn som njuter av det varma vattnet. Plötsligt såg vi små fenor överallt. Små hajfenor. De hade tydligen drivit in med strömmen och vi vadade runt i ett stimm av blyga bebishajar, ungefär en meter långa.

Men nu kan jag i alla fall säga att jag har simmat (läs plaskat) med hajar, eller?


Om hörnet från långgrunda Fairyland ligger Anse Royale som har lite mer vuxet djup för den som inte vill vada 200 meter ut för att vattnet ska nå till midjan.

17 december 2008

Ett skafferi av (jul-) kryddor

Här på Seychellerna växer bland annat kanel, vanilj, orkidéer, bougainvillea. När man började kolonialisera ögruppen såg man möjligheter att förvandla landet till en botanisk trädgård, perfekt för kryddodling.
.
.
För över 200 år sedan anlades Jardin du Roi, på sydöstra Mahé, av Pierre Poivre. Dessvärre brände man ner hela trädgården 1780 eftersom man såg ett skepp på insegling och antog att det var brittiskt (Seychellerna var franskt på den tiden). Och britterna skulle ju minsann inte få ta del av de värdefulla kryddhemligheterna! Men så visade det sig att skeppet var franskt. Hoppsan!
.
1994 öppnade några seychellois upp trädgården igen. Där försökte jag vandra runt för ett par veckor sedan, men Julie var inte på humör så vi får göra en tripp tillbaka dit någon annan gång. Vi hann i alla fall äta trerätters kreolmeny på restaurangen som har en fantastisk utsikt över Anse Royale. På söndagar kan man få creps till sin utsikt istället.



Citronelle
.
Citronelle eller lemon grass kan man brygga te på. Det ska tydligen vara bra för matsmältningen och små febriga bebisar stoppas ner i ett citronelle-bad. Det är visst rena rama huskuren. Och vi har just upptäckt att vi har fullt med citrongräs i trädgården!


Kanelbark
.
Kanelbark används bland annat i curryn här nere. Det doftade jul i hela huset när J lagade kycklingcurry igår. Det var som att slänga ner glöggkryddor i grytan. Kreolsk curry + svensk julstjärna + danskt julpynt gav lite julstämning i alla fall.

Oväntat tomtbesök

Jag vet att Seychellerna är ett socialistiskt land och jag gillar tanken på att dela med sig, men jag vet inte om jag känner mig helt bekväm med att det ligger en främmande man ute på vår altan medan jag sitter två meter därifrån och ammar och endast ett par gigantiska glasdörrar skiljer oss åt.
.
Efter en tids velande vågar jag be honom flytta sig, varpå han flyttar sig - två meter från verandan, precis där vår tomt börjar.
.
Tidigare under dagen stod ett gäng under vårt mangoträd och mumsade på mango, glatt vinkande till oss.
.
Ja, ja, det är ju snart jul!

14 december 2008

Recept mot dåligt humör: Friterade bananer och glass

Det var sprutande tårar och frustration för amningen, som äntligen fungerat efter månader av tålamod, fungerade inte. Först var jag ledsen och J höll om mig och lovade att jag skulle få gå på spa. Bra.
.
Men sedan blev jag arg - rakt ut i det blå och i det blå råkade visst J stå... Julie var hungrig och arg och jag var hungrig och arg och menade att det lagades för lite mat här i huset. Jag behöver ju äta kopiösa mängder! Det var inte nog med friterade auberginer och liknande, faktiskt var jag helt utsvulten... Det hela slutade med att J vägrade göra friterade bananer med glass åt mig till efterrätt så slokörad fick jag gå ner till undervåningen i kvällsmörkret och äta några torra rostade brödskivor.
.
Nästa kväll fick jag vad jag tålde: Ett jättelass friterade auberginer (som för övrigt är något av det gudomligaste man kan äta en seychellisk kväll) och ett berg av sallad. Sedan kom J upp med en stor skål proppfull med tre olika sorters glassar, mörk krossad choklad, ljus krossad choklad, friterad ananas och banan som jag åt i sängen. Och jag vågade inte annat än att äta upp...
.
Nu hoppas jag bara att jag får komma på spa också!

8 december 2008

Advent

Jaså, det var visst andra advent igår. Det råkade jag snappa upp någonstans. Det är inte helt lätt att komma i julstämning när det är 32 grader varmt ute.

Första advent spenderade jag med att guppa på havet nere vid Beau Vallon.

Andra advent lyssnade jag till djungelregn medan jag provade klänningar och skor lämpliga för en 5 minuter lång barbeque.
.
Ändå hoppas jag på julstämning och dansk jul med ris à l'amande här i tropikerna.

Igår var vi på grillfest!

Hon må vara den mest änglalika, lilla docksöta prinsessa, men det förhindrar henne inte från att ställa till en scen på restaurangen. Så snart vi hade fått in pizzorna gav hon upp ett illvrål som fick gästerna att sätta i halsen. Sedan var det full ammunition; tårarna sprutade och jag tvingades fly ut till bilen. J satt kvar och försökte förgäves påkalla uppmärksamhet från restaurangpersonalen som tog det mer än lugnt, medan jag satt i bilen med en fröken Julie i sprättbåge.
.
En tinnitusskada senare, eller en kvart om man ska vara nogräknad, kom J med min kalla pizza inlindad i servetter och körde hem. Det dröjde inte lång tid innan den lilla sötnosen tystnade och slog upp sina stora blå med den mest oskyldiga min ni kan tänka er.
.
Och som om vi inte lärt oss. Igår begav vi oss av med en liten söt rosenknopp iförd sin finaste dräkt för att inte vara sådana där vuxna som lägger om hela sina liv när de får barn, för "vi-kan-minsann-fortfarande-gå-på-bjudningar" och bla bla bla...
.
Vi hade knappt anlänt innan jag misstänkte att det hela skulle sluta i katastrof. Vi klev innan för dörren, kindpussades med kanske sju personer innan Julie hade fått nog av att höra att hon var söt och hade stora ögon och just som T sa att Julie uppförde sig väl såg jag hur underläppen plötsligt började pluta alltför mycket, så där oroande trumpet mycket och sedan var det bara att rivstarta bilen och köra därifrån.
.
Men vi hann i alla fall bli fotade av någon fransman som jag inte vet vad han heter och vi kan i alla fall säga att "Igår var vi på grillfest!". I fem minuter förvisso, men det behöver man ju inte säga...

6 december 2008

Utmärkelse

Jag har fått en utmärkelse av Ingela:
Tack så mycket Ingela! Precis som Ingela skriver på sin blogg möttes vi först i bloggvärlden och sedan träffades vi i verkliga livet när vi båda hamnade på samma sjukhus med våra för tidigt födda döttrar.

Det har betytt otroligt mycket för mig att lära känna Ingela. Det är inte så många som man kan dela det speciella vi båda har fått gå igenom med prematurbarn, men vi förstår exakt hur den andra har det.
.
Eftersom Julie tar nästan all min tid hinner jag inte ge utmärkelser till alla bloggar som jag tycker så mycket om och följer. Dessutom har jag flera favoriter och vill inte gärna välja ut någon och välja bort en annan, men jag vill passa på att säga tack till alla som fortfarande hänger kvar här och kommenterar även om inläggen sinar ibland och även om jag inte alltid hinner kommentera hos er så ofta som jag skulle vilja. Men ni ska veta att jag kikar in hos er då och då när tiden tillåter även om jag kanske inte alltid efterlämnar några fotspår...

2 december 2008

Min lycka

Julies och min morgon tillsammans:




Kan det vara så att man är världens mest pussade bebis...?

1 december 2008

Att gå på restaurang på Seychellerna

Det är ofta brist på varor i öriket. Därför har vi för vana att fråga "Vad har ni inte idag?" när vi går på restaurang.
.
Igår var vi på pizzeria nere vid Beau Vallon. Bredvid oss satt en herre. Han såg allt för glad och oskyldig och bekymmerslös ut när han satt och väntade på sin mat. Nybörjare förstås. Det bekräftades också så snart han fått in sin pizza, förbryllat tittat på den, undrat om han behövde nya glasögon och artigt tagit några tuggor för att konstatera att synen var intakt. Han kallade på personalen och frågade varför hans Napolitana inte hade någon anjovis. Servitrisen meddelade lojt att den var slut. Så där satt han med en pizza som bestod av tomatsås, några paprikaskivor och två oliver.
.
Bon appétit!