Första intrycket...

Avskedet från Sverige blev förstås så där stressigt och hektiskt som det anstår en rastlös varelse av min kaliber (om det var någon som iakttog en galning med två Princess Leia-bollar i huvudet som hysteriskt sprang runt på Arlanda så var det nog jag...).

Liten på väg ut i den stora vida världen

Sedan blev fröken Julie förstås haffad och muddrad i säkerhetskontrollen. Vi fick gå in i ett litet bås, men lilla fröken var en tuffing och visade inte en min. Sedan sprang vi vidare mot gaten (ute i sista minuten förstås! Vad annars?). 5 minuter till och planet hade blivit försenat. Och jag som tyckte att vi var ute i goood tid, men livet med en bebis drar uppenbarligen ut på tiden. Men tillslut satt vi alltså fastspända på planet som lyfte mot nya äventyr.

Efter en sju timmar lång och tråkig mellanlandning i Qatar (vill inte ens tråka ut bloggen med ett referat om det) var det dags att flyga vidare mot Seychellerna!

Julie var så snäll och duktig på sin första långa resa. Hon var gullegris hos flygvärdinnorna!

När solen steg upp över Indiska Oceanen visste vi att det bara var minuter kvar till landning...

Julie sov sig igenom både start och landning

Vi närmade oss öarna i soluppgången. Planet sjönk ner genom vackra molnformationer som låg och vilade bara några meter ovanför havet. Cerf Island steg upp ur Indiska Oceanen i morgondimman utanför vårt flygplansfönster. Sedan gjorde piloten en sväng och plötsligt fanns huvudön Mahé under våra fötter.

Det svindlade till när planet saktade ner på landningsbanan framför en liten oansenlig terminal. Palmer dansade i bakgrunden och djungelbeklädda berg kulissade till min bild av Äventyret.

J stod och väntade på oss i ankomsthallen. Efter den långa flygresan gick allt snabbt. Palmer och hus och bilar flimrade förbi. "Där bygger de ett sjukhus, där fångade vi krabbor..." J snabbguidade oss genom ett myller av nya intryck och vi var nya som barn och tittade förundrat i vår spännande pekbok. Julie var storögd och förundrad. Från att ha varit i sin lilla skyddade kokong var det plötsligt ett myller av färger och människor och nya ljud och främmande lukter.

På väg mot vårt nya hem...

Hemma!

Vagt bortdomnad efter att inte ha sovit på ett dygn klev jag in i mitt nya hem och mitt nya liv. J slängde ihop en fantastiskt god sallad med världen godaste fetaost (från Saudiarabien) - mjuk och krämig och mild. Sedan duschade jag och sov bort tre timmar. Sådan där medvetslöshetssömn som man vaknar upp ur helt förvirrad och undrar var man är.

En stund senare var dagen redan på väg över i kväll och vi skyndade oss iväg till stranden. Solen hann precis gå ner innan mina fötter hann känna på havet. Det var svalt vatten och ljummen kväll och ett gäng seychellois stod under träden och pratade. Vi körde vidare till Js engelska vän Debbie som bodde alldeles i närheten. Och sedan satt vi på hennes veranda. De som inte körde bil, ammade eller sög på napp kunde njuta av ett glas vin i den seychelliska natten.

Trött och mörbultad och med en arg fröken Julie kom vi hem och till slut somnade vi alla av ren utmattning...

Avslut

Sista resterna av Stockholm. Bara några dagar kvar, sedan börjar ett nytt liv. J ringer. Från värmen. Uppsluppen stämning. Snart åker jag. Någon Brad ska ha en barbecue nästa helg. En massa vänner, en massa fester (nåja, vi får väl se hur mycket festande det blir för min del), en massa upplevelser väntar...

Idag ljuger dessa bilderna lite. Utanför fönstret seglar flyttfåglarna bort i en tjock, betonggrå himmel. Och snart jag också...

Förresten...

...vill jag säga tack till alla er läsare! Tack för alla snälla, uppmuntrande kommentarer och tack för att ni fortfarande tittar in här, trots dålig uppdatering på sistone. Har tyvärr både varit en dålig läsare och skribent och har inte hunnit kika in i era världar lika ofta som tidigare, men hoppas att jag snart får tid att ta igen mig med lite spännande bloggläsning.

Bebis + utlandsflytt + blogg har varit ett jonglerande och av uppenbara skäl är ju bloggandet det första som måste offras. Men nu blir det snart ändring på det! För snart, kära vänner, får ni (äntligen!) följa med till sydligare breddgrader...

Och bara för att strö salt i såren...

...var söndagen (då jag skulle ha befunnit mig ombord på ett plan på väg mot tropikerna) extremt regnig och blåsig och jag gick under ett paraply som vändes ut och in och J var på väg till stranden och det var egentligen meningen att söndag skulle bli måndag bortom Sveriges gränser och jag skulle avsluta måndagskvällen vid Beau Vallon.

No more drama... please!

Det var en stress som antog orkanstyrka i förra veckan och under lördagen hade den uppgraderats till kategori 5. Jag befarade helt allvarligt att jag skulle missa planet. Det var som i en mardröm, när man drömmer att man missar planet. Och sedan blev det den mardrömmen. Inte bara som en mardröm. En mardröm.

Vi satt där, jag och min bästis, bland packade väskor, i en uthyrd lägenhet och klockan närmade sig söndag och då ringde telefonen. 12 timmar före avgång.

På grund av orsaker som nu är lösta, och som jag inte ens orkar gå in på här, missade jag alltså planet. Ja, kära läsare, jag missade planet.

Jag gillar äventyr, men snälla livet, ge mig lite tråkig vardag. På Seychellerna. Tack.

Puh!

Kalabalik!

Det är allt jag har att säga för tillfället.

Second hand är coolt när...

...man inte har världens största budget och tvättstuga i källaren - fem trappor utan hiss! Då gäller det att ha stor garderob. Med andra ord: Det är mycket vintage som gäller för Julie.

Rutiner

Det är svårt att skaffa rutiner när allt är nytt. Minns när Julie bara var 2-3 veckor och jag började babbla om att "Julie har alltid... eh..." Kom på att hon bara var 2-3 veckor och "alltid" kunde alltså vara frågan om ett par dagar. Maximus.

Har Julie gjort något på samma sätt i 2 dagar tycker man att det är rutin. Men man inser vilka korta tillbakablickar det är med en sådan här liten varelse. Man tycker att hon har funnits i en evighet, att hon alltid har varit mitt barn, men hon är bara ett ögonblick gammal.

Underkänt

Att gå till BVC känns lite som när man gick i skolan och fick tillbaka provet och hoppades på alla rätt. Man går dit med förväntan och hoppas Julie gått upp ordentligt i vikt. 300 gram i veckan är mvg.

Vågen stannade på 3800 gram prick. 285 gram tyngre än förra veckan. Maratonamningen ger i alla fall resultat.

Sedan berättade jag att ett nattligt matningspass med att amma, ge utpumpad mjölk på flaska och därefter pumpa ut ännu mer mjölk att förvara i kylen tar mig 2 timmar. Sköterskan såg på mig och sa:

"2 timmar! Du ser ju pigg ut, men du måste vara trött."

"Ja", svarade jag och log, men kände att jag var nära att börja gråta. Sådär som när man var liten och ramlade och slog sig och hade ont, men inte så där jätteont så att man grät för man förstod inte hur ont det gjorde förrän någon kom och sa "men staaackare, hur gick det?". Men jag är ju inte fem år så jag grät inte. Jag log. Jo, jag är jättetrött.

"Om det fortsätter så här kommer du ju att kollapsa. Och så mager du är", fortsatte sköterskan och pekade på mina nyckelben. "Eller är du alltid så där mager?"

"Ja, jo, jag är väl alltid så här, eller... nu är jag väl ännu smalare än innan jag blev gravid."

Mvg för Julie och underkänt för mig. Men hade jag bott i Hollywood nu hade mitt bmi på 17,7 prisats. Jag hade säkert fått en post-pregnancy-diet uppkallad efter mig. Men eftersom jag bor i Sverige sa sköterskan istället att jag skulle äta avokado.

Och jag gick lydigt och köpte en avokado som nu ligger på köksbordet för mogning. Och jag äter så mycket jag kan, jag har en massa extra fett i maten, men ibland hinner jag inte äta frukost före klockan halv två (som idag) eller lunch förrän klockan fem (som igår). Middag? Vad är det?

Jag ammar nästan konstant och ett pass innebär oftast till-och-från-amning i en-två timmar (Julie orkar ca 10 min sedan måste hon pausa 10 min). Om jag inte lägger till med nappflaska vill hon äta igen om 30-60 minuter igen. Lägger jag till med utpumpad mjölk på flaska (vilket är lättare för henne att suga i sig) kan det ta ytterligare en timme för henne att få i sig 100 ml., men efter detta kanske hon sover en stund (2 timmar). Att man då skulle hinna ta sig en powernap är ett skämt för under denna tid måste jag pumpa mer mjölk, äta, diska, sterilisera nappflaskor, duscha, arrangera inför flytten.

Och när Julie är vaken borde man gå ut på promenad så att hon får frisk luft, träna hennes nacke på aktivitetsfilten, sjunga sånger, låta henne lyssna på cd-skivor med regnskogsljud eller vågsvall. Helst borde jag sjunga godnattsånger - men inte falskt för då kan hon bli tondöv. Dessutom har jag fortfarande inte hunnit köpa en babysitter!

Sen ringer min mormor och när hon hör om min amning utbrister hon att "så där kan du ju inte hålla på!" Men vad ska jag göra? Det är inte som om jag kan säga till Julie att vara mer amningseffektiv. Dessutom menar min mormor att plastnappflaskor är livsfarliga (jag har försökt få tag på glasflaskor, men de är utsålda överallt).

Håhåjaja... Och egentligen har jag inte tid att skriva detta inlägg.

Tagning 15

Först var det den blå och sedan den röda, men innan den blå var det den randiga och mellan den blommiga och den gröna var det hängselbyxorna och klänningen. För att inte tala om knytblusen och de julröda strumporna.

Julie om 20 år?

Jag är ingen modebloggare, men idag gör jag ett litet undantag. För närvarande är det blå- och vitprickiga byxor och gul body som gäller, men det modet står sig kanske i någon timme eller två.

Julie har nästan lika många klädbyten som SJP i SATC, men det beror knappast på att hon är någon fashionista och jag tror inte att SJP har 25 ombyten på en dag för att hon bajsat, kissat eller kräkts ner kläderna à la fröken Julie.

Fröken Julie är knappast lika glamorös som SJP även om hon har lika många klädbyten....

Bilderna är hämtade härifrån

Krumbuktigt

Ok, så är man sån igen. Så där krumbuktig och jag-vet-inte-vad-jag-vill-aktig. För innan nästa verklighet ens har tagit vid har man fått besked om att man snart ska varslas över i ännu något nytt och något annat. Som är gammalt. Och omvägarna som skulle leda till Drömmen verkar inte vara annat än omvägar. Och jag är rädd för att alla vägar bär till Sverige.

J tror att jag är rastlös för rastlöshetens skull, att jag bara inte kan fästa, att jag inte vill fästa. Men det är allt jag vill. Men inte här. Och så blir jag så där panikig och klaustrofobisk och måste utarbeta flyktplaner och strategier. Eller. I alla fall bli hjärntvättad att tro att detta är vad jag vill.

Vad jag vill är att rota mig. Ett gammalt stenhus, rosor som klättrar på fasaden, en örtagård, bokläsning framför öppna spisen medan regnet smattrar utanför, en plats att bli gammal på. Men var?

Stockholm? Köpenhamn? Dubai? Zürich? Paris? (Jag vet svaret för nästa fyra år, men sen...?)

Nästa anhalt är i alla fall Seychellerna. Som tydligen ska vara mardrömmen på jorden. Hoppas det så att jag kan avprogrammeras!

Smakprov

J hade med sig två gigantiska papayor till Sverige. Sista kvällen J var här hade de äntligen mognat i den blodfattiga septembersolen i mitt fönster och vi åt uppskurna kuber av papaya. En första smak av Seychellerna.

Räddaren i nöden

Denna tid har min mamma gett upp allt för att bli Julies mormor. Och hjälpt mig att bli mamma. Hon har åkt fram och tillbaka mellan sitt hem och mitt för att kunna vara stöd när J inte har varit här.

Det är underligt när min mamma har fått ett nytt namn - mormor. Jag minns när jag var på sjukhuset och de talade om någon mamma och jag undrade "Vem?" tills jag insåg att de syftade på mig. Det sker en förskjutning när man får barn. Först nu har jag börjat vänja mig vid att jag först och främst inte heter Lisa längre, utan Julies mamma och när folk talar om mormor är det plötsligt inte min mormor de menar utan Julies. Hela min värld har blivit Juliecentrerad och jag ser allt utifrån hennes lilla grodperspektiv.

Ingen plats för sorg

En kompis - och tillika småbarnsmamma - sa till mig för en tid sedan: "Det finns ingen annan som man skulle acceptera terroriserade en på det här viset."

Jag skrattade, men min tacksamhet förbjöd mig att riktigt hålla med. Det är så när man har ett förtidigt fött barn. Julie blir på allvar, men på sista tiden har jag vågat skoja lite mer och kan också med kärlek terroriststämpla mitt barn. Men ändå finns inte den här självklarheten, den här förmånen att våga klaga. Och just nu, i efterdyningarna av Js avresa, sitter jag här och balanserar mellan känslorna, försöker avgöra om jag ska ägna mig åt hurtig förträngning eller vältra mig i självömkan.

Lite fakta om min tillvaro: Det sägs att de första 2-3 månaderna är de värsta. De första 2-3 månaderna är för mig 5 månader eftersom Julie är prematur. Det är 2-3 månader, korrigerad ålder. Det vill säga den tiden börjar nu. Två och en halv månad senare.

Och det är inte amning varannan, var tredje timme som gäller. Det är nästintill konstant amning dagtid. Och föreställ er nätterna: Amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova... Ett pass tar vanligtvis mellan 1-2 timmar. Dessutom. Eftersom Julie är prematur blir 6 månadernas helamning till 7-8 månader - korrigerad ålder.

Och lägg till en oro som aldrig riktigt går över efter att ha fått ett förtidigt fött barn. Och nu, allt detta utan J. Igen.

Men vi har valt detta liv och när man är så himla tacksam, så lycklig, så glad över att allt har gått bra trots att Julie föddes för tidigt är det liksom bara: "Håll käften och byt blöjor!" För mig finns det inte utrymme för något annat än tacksamhet. Jag har inte tillräckligt med kapital för att kunna kosta på mig att klaga. Om jag kunde gråta, men jag hinner inte. Jag hinner inte ens reflektera över allt som hänt. Jag känner inte att jag kan sörja när allt har slutat väl.

Jag har börjat slappna av lite, men jag känner att jag fortfarande att jag lever under hot. Andas hon? Äter hon? Och jag känner mig så ensam i detta.

När jag var inlagd på sjukhuset sa en kompis till mig att jag var så stark, men jag hade inget val. Det är inte som om jag kan välja att vara stark eller svag. Jag är Julies mamma och för hennes skull måste jag orka allt.

Hejdå. Igen.

Så har J och jag sagt farväl - för tredje gången. För sista gången. Sedan är vi återförenade. Avskedet blev kort, abrupt. Något inträffade (mer om detta längre fram, just nu är det hemligt). J var tvungen att kasta sig iväg.

Vi ska visst alltid göra allt på dramatiskt vis. Och så ska man plötsligt smälta att man inte är tillsammans och smälta en hel del annat också, som man kanske vill. Eller inte.

Plötsligt är jag ensam med Julie i min famn och ett parentetiskt liv och en lägenhet att packa ihop och hyra ut. Känns lite déjà vu, som om mitt liv upprepar sig, fast i annan tappning. Detta är den svenska versionen.

Att vara ensam med Julie är så där skrämmande nytt som när jag kom hem med henne från sjukhuset och ensam skulle ha ansvaret. Ansvaret att hålla henne vid liv, som jag kände då.

När J har lämnat oss sitter jag nästan paralyserad. Jag tror att jag ammar mer eller mindre konstant i två timmar för Julie får aldrig nog och jag kan inte ens ta mig från vardagsrummet till köket för att hämta ett glas vatten.

Att tre och ett halvt kilo kan kontrollera hela ens tillvaro.

En fråga:

Vem var det som sa att små bebisar sover den största delen av dygnet...?

Snart......

När luften börjar bli krispig och löven gulnar hemma i Sverige är jag långt härifrån...

En liten lucka i tillvaron

Jag har tänkt skriva ett inlägg hela veckan. Och jag har gjort ständiga ansatser, men... något (läs Julie) har kommit emellan. Hela förmiddagen har varit en enda långstartsträcka, en längtan efter att få skriva ett par rader, men jag har ju dygnet runt-jour.

Det sägs att små barn ammar varannan timme. Vad sägs om varje halvtimme? Och detta är bara början för nu har vi äntligen kommit till noll. De tidigare månaderna var bara lite bonus, minusvärde. Det är nu det börjar - korrigerad tid. Först nu, för någon vecka sedan, är Julie nyfödd.

Men det är underbart. Även om jag nu sitter här med en liten lucka i kalendern och dricker kallt te och proppar i mig en chokladboll och knattrar ner några rader på min halvt medvetslösa blogg och panikskriver några mail.

Och saken är den, inser man när man tomstirrar på skärmen och försöker komma på ett vettigt ord, att det är nu jag lever. Jag är just på den punkt jag vill vara. Jag längtar inte efter sen eller då. (Ok, jag längtar lite efter sen och Seychellerna.)

Igår var en underbart solig dag i Hagaparken. Jag hade en utomkroppslig upplevelse och insåg plötsligt att här satt jag med en barnvagn och var lycklig!

Tillfälligt avbrott i ensammamammalivet

J är här, så får man äntligen pröva på vårt lilla familjeliv. I alla fall ett tag. Jag njuter av min efterlängtade semester från singelmammalivet!

Jag har varit ensamstående mamma i ett par veckor nu. Men jag har fått göra denna erfarenhet med säkerhetslinor, med tidsbegränsning till skillnad från många andra mammor och på ett sätt är jag tacksam över att ha fått erfara hur hårt det kan vara. För andra. För mig. Att jag klarade av det. Och framförallt - att det snart är över.

Lite rosa fluff...

Innan jag fick min Julie undrade jag när man började älska sitt barn. Skedde det i samma ögonblick som man höll barnet i sina armar eller måste det varsamt och sakteliga få växa fram?

Förlåt om detta inlägg blir ett enda rosa fluff, men jag känner mig som en helt ny människa sedan jag fått Julie. Pånyttfödd. Min kärlek har fått en helt ny dimension och jag har fått ett utökat känsloregister som jag inte ens visste om att jag hade.

Och som svar på frågan: Jag älskade henne redan innan hon föddes. Och på ett abstraktare plan älskade jag henne redan innan hon blev till.

Om jag aldrig skulle ha fått barn skulle det inte ha varit som något jag aldrig fick, utan det skulle ha varit som något som tagits ifrån mig.

Tjocka kinder!

Världens stoltaste mamma!

Äntligen hemma!

Och om knappt tolv timmar kommer J...

Chockterapi

I förrgår såg jag den största pappalångbenspindeln någonsin i min mammas kök. En sådan där med hiskligt långa ben och oproportioneligt fet kropp. En sådan där man bara ryser av vid blotta tanken. En sådan där som man drömmer mardrömmar om på nätterna. En sådan där som man bara inte tror existerar i Stockholm. En sån.

Nästa dag, dvs igår, står jag i godan ro framför badrumsspegeln och gör mig i ordning för natten. Plötsligt känner jag hur det killar lite på min hals och antar att det är mina lockar som kittlar mig när jag kastar en blick i spegeln. Där! På min hals! Världens största pappalångbenspindel tar stryptag med sina långa ben - och kära läsare, låt mig tillägga att jag har spindelfobi - varpå jag skriker och slänger ifrån mig spindeln som hamnar i badkaret. Det tog timmar att smälta incidenten och jag är fortfarande traumatiserad. Detta kommer att kräva år av terapi...

På promenad

Det känns som om man hysteriskt måste njuta av den sista svenska sommarresten innan det blir gula löv, svamp, gummistövlar och hundpromenader i regn. Skyndade mig ut för att ge Julie lite frisk luft och äta glass innan solen gick i moln...

Evakuerad

Grannen under mig renoverar och idag luktade hela min lägenhet av stark målarfärg. Eftersom min lilla dotter inte får utsättas för något hemskt fick jag förstås panik när jag fått reda på att färgen var extremt giftig och mannen i färghandeln rådde oss att fly fältet.

Efter att ha bjudit på föreställningen "Neurotisk mor" och gråtit inför min nyinflyttade granne och taxichauffören sitter jag nu i min mammas lägenhet och försöker återfå mitt lugn.

Varför kan mitt liv inte bara få vara?

Men...

...jag som hade tänkt dricka pepparmyntste, vara mystisk och ägna mig åt astrologiska uträkningar, läsa förrförrförrgårdagens tidning, skriva klart mitt projekt, äta, duscha, borsta håret, träffa vänner, gå promenader, se SATC-filmen, tänka, sova...

Det är då jag inser - jag har blivit mamma.

Och mitt liv har aldrig varit mer fantastiskt!

En natt med Julie

Ni får ursäkta (mitt liv är inte intressantare än så här just nu), men så här ser nätterna ut nuförtiden (så vet ni som inte har barn än vad ni har att vänta, hehe):

21.45 Börjar amma Julie, ordnar sedan med nappflaskor* inför den kommande natten, stoppar om Julie och äter sedan lite själv.

23.30 Kommer i säng.

00.30 Väcks av Julie. Går upp, byter blöja, tar fram nappflaska och lägger den i varmt vattenbad.

00.50 Ammar i 10 minuter, sedan somnar Julie. Ger nappflaska fram till 01.40, går oerhört trögt eftersom Julie är så trött och halvsover sig igenom nappningen. Sedan kräks Julie. Hon får ligga på mage mot mitt bröst och smälta maten i en kvart, sedan är det dags att byta blöjor igen och även outfiten som är blöt av kräks.

02.10 Lägger Julie.

04.30 Julie vaknar och knorrar. Byter på henne, hon kissar så klart så snart jag tagit av henne blöjan... Tar fram nappflaska.

04.45 Börjar amma, Julie somnar efter en kvart. Försöker tio minuter till, men det går ej att amma en sovande bebis. Börjar ge på nappflaska och till slut börjar hon suga ivrigare.

05.30 Matningen klar. Julie krumbuktar sig som vanligt, rapar, vilar på mig ett par minuter.

05.40 Lägger Julie. Brak i blöjan.........

05.50 Försöker lägga mig. Julie är piggelin och jag försöker hypnotisera henne till sömns, men hon ligger bara och tittar med stora ögon. Jag somnar av ren utmattning.

07.45 Jag vaknar till. Julie ligger fortfarande och tittar med stora ögon. Julie tajmar in så att hon återigen kissar så snart jag tagit av bljöan. Hennes kläder blir helt blöta, byter body, sätter på ny blöja och börjar amma kl. 08.00.

En ny dag har börjat!

*Eftersom Julie är så liten ammar hon dåligt på nätterna eftersom hon är trött och jag kompletterar då amningen med min utpumpade mjölk på nappflaska vilket är lättare för henne att få i sig.

Älsklingen

Här är lite mer nytagna bilder av min lilla Julie.

Man har sedan länge fått ögonkontakt.

En sömnig Julie använder mormor som kudde

Tittut!

Här är min lilla prinsessa! Detta är en minnesbild från tiden på sjukhuset då hon fortfarande hade sond.

20 dagar gammal. Liten men tuff!

Julie har klarat sig fantastiskt bra trots att hon föddes så mycket för tidigt. Hon kunde andas själv på en gång och behövde egentligen bara hjälp med att hålla värmen.

Nu är vi hemma och hon skulle fortfarande inte ha varit född och hon är fortfarande pytteliten (även om hon snart har dubblerat sin vikt), men det känns som det normala.

Allt har varit ett ständigt nu, jag har inte alls hunnit dokumentera, men jag antar att jag får tid till att summera alla händelser när saker och ting har fallit till ro.

Tillbaka

Ok, kära läsare, jag är tillbaka i bloggosfären! Efter en lång sjukhusvistelse är vi nu hemma sedan en tid och efter mycket om och men har jag även fått Internet.

Återkommer snart med nya inlägg!