Utanför mitt fönster gassar solen från en klarblå himmel när jag går in på Aftonbladet och ser en bild på ett svart rökmoln. Det brinner visst i London, i östra London inte alltför långt ifrån OS-byggnationerna. Jag läser olika engelska tidningar på nätet. Man tror inte att det är terrorism.
Det är annorlunda att bo här jämfört med att bo Sverige. Tankarna på terrorism finns alltid där. Tunnelbanan stannar plötsligt i en mörk tunnel. Terrorism? Det brinner någonstans. Terrorism? Men trots att dessa tankar alltid ligger på lur är det ingenting man går och oroar sig för. Men lever. Man handlar sin mat i Tesco. Man shoppar på Oxford Street. Man tar promenader i solskenet. Man checkar in sitt bagage på flygplatsen. "Nej, jag har inte lämnat min väska utan uppsikt och jag har inga vassa föremål i mitt handbagage." Man går igenom passkontrollen. Man sitter på planet.
Men skillnaden är att ett tunnelbanestopp kan betyda terrorism och inte bara nedfallna höstlöv på spåret.
Det är annorlunda att bo här jämfört med att bo Sverige. Tankarna på terrorism finns alltid där. Tunnelbanan stannar plötsligt i en mörk tunnel. Terrorism? Det brinner någonstans. Terrorism? Men trots att dessa tankar alltid ligger på lur är det ingenting man går och oroar sig för. Men lever. Man handlar sin mat i Tesco. Man shoppar på Oxford Street. Man tar promenader i solskenet. Man checkar in sitt bagage på flygplatsen. "Nej, jag har inte lämnat min väska utan uppsikt och jag har inga vassa föremål i mitt handbagage." Man går igenom passkontrollen. Man sitter på planet.
Men skillnaden är att ett tunnelbanestopp kan betyda terrorism och inte bara nedfallna höstlöv på spåret.
4 kommentarer:
Jag vet precis vad du menar. Har varit i London strax före och efter vissa attacker. Under en helg som vi var där fanns dessutom ett hot om nedskjutning av plan. Men vi åkte ändå.
Människor brukar fråga mig om jag inte är rädd och om jag inte ska avstå från att åka dit.
Men jag tycker inte att man kan låta terrorister styra så. Jag kommer alltid att vilja återvända. Men det är klart att man lär sig att vara lite mer försiktig och i vissa lägen lite mer uppmärksam på sin omgivning. Visst finns tankarna där men att gå och vara rädd vill jag inte. Glädjen av att vara där tar överhand över sånt.
Man kan inte låta rädslor styra. Och risken att det ska hända just Dig är ändå så minimal. Men man märker att terrorism är en del av människors vardag här. Förut var det ju IRA. Man anpassar sig ganska snabbt efter omständigheterna.
Jo, men samtidigt blir det där också en vardag - om än något snedvriden vardag.
Har liknande erfarenhet efter mina år i Kashmir och Pakistan då terror och rädsla alltid var närvarande.
Men jag säger som min bortgångna adoptivmor ofta sade för att lugna nervösa släktingar och vänner hemma i Sverige: "Äh, det är inte så farligt - man hör vart de bombar någonstans" - lovely!
Samuel
Samuel: Jag brukar ibland tänka på hur det måste vara att befinna sig i ett land där terror verkligen är en del av vardagen. Eller under krig. Men man måste väl av ren självbevarelsedrift lära sig leva med det, göra det där till vardag. När man upplever terrorism i London får man en liten, liten förhandsvisning på hur det kan vara på många andra ställen...
Skicka en kommentar