I andra hand

Dag 1: Jag har lyckats synkronisera barnens middagslur och försöker njuta av lite egentid med te och mörkl choklad. Jag längtar efter att utforska vår nya stadsdel, promenera runt i det soliga höstvädret och upptäcka små affärer och nya stråk. Och snart... Men först, inskolning på nya förskolan. Och lägenheten tar, liksom barnen, stor plats i mitt liv. Den ska inredas och jag har äntligen fått tag på efterlängtade äppellådor som ska bli bokhylla i vår skrivarhörna där jag tänkte vara kreativ i höst.

Dag 2: Jag hinner inte riktigt med mina stora ambitioner just nu. Jag kommer i andra, tredje, fjärde hand. Men det gör inget för det är ju mina älsklingar det gäller. Men, igen,  det vore trevligt att bli bortskämd. Jag känner mig så ful. Inte bara en dag. Utan det är år av fulhet. Notera ringarna under ögonen. Notera min slitenhet. Håret visar jag inte ens, det är bara sprött fluff.

Dag 3: Var var jag nu igen? Jo, ful var det. Hmmm.... inte mycket mer att tillägga om det. Jag får ta itu med mitt utseende en annan dag. Nu måste jag, efter att ha gått på en härlig morgonpromenad i den kungliga hufvudstaden, disciplinera mig och städa (och ta itu med de där två kartongerna antar jag)!

P.S. Julie har vaknat varje gång jag bloggat och tagit mig på bar gärning - i full färd med att proppa munnen med choklad! - när hon tassat upp från sin middagslur på tok för tidigt för min smak... Så därför har det tagit mig hela tre dagar att författa detta tämligen meningslösa inlägg som inte ens behagar hålla sig till ett ämne. Inlägget borde förmodligen etiketteras Att kasta, men jag har ju inget annat att bjuda på här i all min trötthet.

Tacklar av...

Bara två kartonger kvar att packa upp, ändå har de stått i snart en vecka utan att vi petat på dem. De är som radioaktivt stoff... Varken jag eller J vill befatta oss med engångsgrillar, glödlampor, girlanger, nätverkskablar eller en amningskupsförvaringsmanick.

Morgonpromenad i skogen

Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.

Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag. 

Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.

Om att komma hem...

Ja, jag skrev just det. "Kanske har jag kommit hem." Vilken inbillning! Jag kommer aldrig hem. Jag kanske kan intala mig det när jag befinner mig utomlands. Men jag vet. Jag vet alltför väl att detta aldrig blir hemma. Jag blir aldrig välkommen här. 

SD har kommit in i riksdagen.

Jag vet att det finns rasism utomlands, kanske till och med mer än här, men att vara oönskad i ett annat land än ens eget hemland är liksom lättare. Då kan jag intala mig att det finns något "Åk hem!" att åka till. Nu kan jag aldrig komma hem. Sverige är mitt enda hemland. I London och på Seychellerna kunde jag smälta in, låtsas känna mig hemma. Här kan jag inte låtsas.

Jag vet inte vad ni svenskar* tänker om mig. Egentligen. Mítt utseende orsakar ofta viss omedelbar självcensurering hos människor. Jag får inte veta vad de egentligen tycker. Fast ibland avslöjar de sig: "Jag var tvungen att försvara din heder. Det var någon som påstod att du hade svart påbrå." Eller: "Hmmm... Har du möjligtvis, möjligtvis något annat ursprung?" frågar de försiktigt som om det knappt syntes, försiktigt som för att inte såra mig. Sådana saker.

Både min mamma och J har fått höra rasistiska kommentarer från människor som inte vetat att de älskar en så kallad "svartskalle". Jag undrar vad mina blåögda barn kommer att få höra och hur det kommer att påverka deras självkänsla. De blir ju kamouflerade "blattar". Och de har faktiskt en invandrad far. Fast han är ju dansk och tillhör kategorin accepterade invandrare.

I sådana här lägen kan jag nästan önska att jag vore invandrare på riktigt. Att hemma fanns någon annanstans. Just nu känner mer hemlös än någonsin. Mer rotlös än någonsin. Och Sverige känns mycket, mycket främmande. Främlingsfientligt.

*Jag säger "ni svenskar" fastän jag själv är svensk och jag syftar inte på er läsare, men idag känns det verkligen som "Vi och dom" och jag är dom. Dom andra. Dom som inte passar in i eller vill passa in i SDs ideal.

Farväl gamla Råsunda!

Jag lämnade Råsunda alldeles för lättvindigt. Jag sprang ner för alla mina gamla trappor för sista gången, hämtade Julie på dagis och tog tunnelbanan HEM. Och det kändes bra i några dagar tills en meningslöshet drabbade mig. Jaha. Var det detta? Var det ens hit jag ville? Jag menar, var det ens det här landet? Jag ägnade mig åt maniskt uppackande. Boande.

Jag gick genom stan en tidig morgon för att lämna Julie på gamla dagiset och det var morgondimma och en blek sol och människor som gick med snabba, viktiga, skyhöga klackar till viktiga, skyhöga jobb. Det var en storstad som vaknade. Liv. Det var nyanlända turister som släpade på resväskor, tittade på gatunamn och hade karta i handen. Det rimmade på gamla, stämningsfulla upplevelser av storstäder som New York, London och Paris. Men detta var min stad, nyvaken, på nytt. Sedan klev jag på bussen. Solen tittade fram i småstadsaktiga Råsunda och det var tyst och vackert och det var över.

Det var här jag kom med taxin från sjukhuset då jag och Julie skrevs ut från neonatalen. Det var här jag tog taxin till Arlanda och Seychellerna. Och ännu längre tillbaka i tiden var det här jag tog avstampt mot London och hela den familj jag har nu.

I förrgår trasslade jag runt vid Slussen. Det var duggregn och jag gick längs med vattnet mot Fotografiska muséet. Det var fult väder, kallt, rått, men Stockholm var vackert också i det. Vackert i regn. Vackert i gråskala. Plötsligt kände jag att jag inte ville vara någon annanstans i världen. Jag ville vara just här. Tillbaka, men på ett helt annat sätt. Och den här känslan av att inte vilja svika alla gamla ideal, att vilja streta emot Sverige, inte vilja förlika sig med sin födelseort... den känslan fanns inte riktigt mer.

Kanske har jag kommit hem.

Internetstrul...

Har inte haft Internet sedan flytten, men är strax tillbaka med nya inlägg och svar på kommentarer!

Flyttångest

Allt är fantastiskt. Vi flyttar från en tvåa till en fyra. Vi flyttar från trappor till hiss. Barnen får eget sovrum. Och framför allt - vi får eget sovrum. Ändå krumbuktar jag mig inombords. Inte för att den här slitna lägenheten är så fantastisk och ball, men för att det var min fasta transitpunkt. Den var språngbrädan för möjligheter. Inte för att nya lägenheten bäddar för omöjligheter. Men jag är rädd för att bli latnöjd.

Fast egentligen. Utan en flytt skulle vi nog gå sönder. Jag vet inte om jag skulle klara många nätter till med skytteltrafik mellan Julie som ropar i sömnen och Emil som gråter. Vi behöver dela upp familjen i olika rum. Och kläderna. Vi får en walk in closet. Det är lyx. Inget annat än lyx.

Det regnar utanför, kartongerna står packade, rummen ekar av tomhet, livet är utrett och bearbetat. Det skrämmer mig lite, men jag ska slå mig ner nu. Jag ska slå mig ner någonstans där det finns utrymme och möjligheter. Möjligheter att stanna.

...och lilleman

Sju månader och alldeles underbar är han, vår lille Emil. Julie avgudar honom. "Emiii gullig", säger hon. "Och Julie också gullig", lägger hon till.

Jag har ju försökt avskräcka er lite med att beskriva tvåbarnsmammalivets mödor och besvär, men jag tror inte att det behöver bli lika hårt för er om ni inte (som jag) "väljer" att:

Byta land mellan barnen.

Bosätta er på fjärde våningen i ett gammalt sekelskifteshus med världens längsta trappor, samt förvara barnvagnen en trappa ned i källaren. Fem trappor, två småbarn och ingen hiss är ingen lek!

Bosätta er med två barn i en tvåa på 67 kvm.

Stressa med att bli gravid fort, fort, fort så att det bara är 19 månader mellan barnen och så att sömnlösa nätter sammanfaller med tvåårstrotsiga dagar.

Nu lämnar vi snart trappor och trångboddhet och sedan tänker jag inte gå i en enda trappa mer i hela mitt liv. Basta!

Fröken Julie...

Jag vet...

...bloggen har degenererat totalt. Jag har blivit en sådan där som bara skriver om mina barn. Suck!Kommer ni ihåg när jag skrev om London och Seychellerna? Nu har det bara blivit Volvo, villa och vovve av alltihop. Fast ja, inte ens det. Peugeot, lägenhet och hundbesök. Budgetvarianten alltså.

Ibland faller meningslösheten över mig. Eller otacksamheten kanske jag skulle kalla det. Jag vill alldeles för mycket. Det har inte med mina älskade att göra, de är bäst! De är min lycka, mitt livs lys som J brukar säga. Jag talar om stordåd, eller bristen på. Jag talar om högtflygande planer. Jag vill inte lagom och mellanmjölk. Omåttligt och grädde ska det vara!

Dada gogo gaga

Hon är bara två år, men har bättre koll än oss. När vi kom tillbaka från Seychellerna förstod vi plötsligt att vi hade missat något stort - Lady Gaga. Jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i vem hon är eftersom jag har fullt upp med att lära mig alla barnsånger som jag tänkte att Julie skulle vara intresserad av. Men Julie har en ny idol. Hon har nämligen lyckats snappa upp Alejandro från bilradion. Hon sitter där i baksätet och sjunger med ("Annehandjo, annehandjo!"). Hon känner tydligen av vad som har hitpotential. Ja, snart är det väl bye bye med Pilutta och Pippi Långstrump!

Förkylt

Luften ute är duggregnig. Nu är det verkligen höst. I alla fall för oss. Julie är förkyld och sitter i soffan med kamomillte med honung och mjölk i nappflaskan och tittar på Bullerbyn. Kartonger står på rad. Där borta, 10 minuters bilfärd från det som nu är hemma, väntar något nytt. Det blir inrikesflytt denna gång.

Statusuppdatering:

Packar, packar, packar pappas kappsäck, packar pappas packsäck, kappar kakkas pappsäck... Det är mycket att göra just nu!

Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum. 

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"

Jo, det är jag som är mamman

På tal om färger. Jag vet. Julie och jag.

Innan Julie föddes tyckte jag att jag hade tänkt ihop alla möjliga tänkbara kombinationer à la Jakob och mig. Brunt hår och blå ögon. Blont hår och bruna ögon. Svart hår och bruna ögon. Ljusbrunt hår och gröna ögon. Och på skämt: Blont hår och blå ögon, men det gick ju inte att tro på.

Och så kom Julie. Vi två års ålder har färgerna stannat på rödblont, ljust blågrönt och porslinsblekt. Eller ja, stannat? Ögonfärgen tycks fortfarande något omogen, ofärdig, på väg någon annanstans. Ögonen blir nog aldrig bruna, men ibland har de en svag, gul ton. Ungefär som när solnedgången speglar sig i blå ögon.

Det blir många frågor och kommentarer i lekparken och på BVC. Och säkert ännu fler tysta frågor som stannar som tankar. Men jo, det är jag som är mamman.

Jag har inte skrivit om det på bloggen, mer än som små antydningar, men det tog oss tid att få Julie. London var egentligen en enda kamp för Julie. Min tillvaro handlade bara om det. Som en besatthet. På den tiden ville jag ha ett biologiskt barn. Ett barn som liknade mig. (Haha!) Eller egentligen, inte som liknade mig - jag har aldrig velat klona mig själv och ser ingen poäng i att barnet måste se ut som mig - utan mer ett barn där jag kunde se vilka uttryck mina gener kunde ta sig, hur fusionen Jakob/Lisa skulle bli.

Och så plötsligt hade jag ett blont litet barn i kuvös som fick 5 ml mjölk via en sond och jag brydde mig varken om att räkna tår eller fingrar och vem hon liknade var inte det minsta väsentligt. Jag knöt an till henne omedelbart, redan innan hon var född till och med. Redan när jag var åtta år och tänkte på mina framtida barn så var det med en underförstådd känsla av kärlek.

Det var då, när vi satt utanför kuvösen och drömde om att få ta hem vår Julie, som jag tänkte att det måste vara lika fantastiskt att adoptera. Det måste vara fantastiskt att vänta på sitt barn där någonstans långt borta, att sitta med en bild och drömma. Men jag vet, jag vet, att det är lätt att säga för mig. Nu. Nu när jag har min Julie och min Emil.

Jag fick ofta höra att jag inte liknade min mamma när jag var barn. Och nu får jag ofta höra att min dotter inte liknar mig. "Hon har ju inte fått någonting från dig!" Sådant tänker de inte bara, de säger det också, men det gör ingenting. Inte som förr, då jag blev lite... hmmm... putt. Eller överlycklig om någon enstaka sa att vi var lika. Jag ville ju att de skulle se att vi hörde ihop, Julie och jag. Men nu behöver jag inte höra att vi är lika för att veta att vi hör ihop, vi två. Vi hör ihop. Alla fyra. Julie, Emil, Jakob och jag.

Mina två i sandfärgade toner.

Mammas pojke

Här är han, avgudade lilleman som snart hunnit bli sju månader. Lilleman som börjat krypa och sträcker sig efter mig. Glad och något mildare än syster yster i sättet - än så länge... han kanske bara är begränsad av sin barnslighet, av sin oförmåga att uttrycka ett häftigare temperament. Och så är han blåögd han också - än så länge... det kan ju vara så att anlagen vill annorlunda, men i nuläget tycks mina färger inte spegla sig i honom speciellt mycket. Men håret är brunt. Det lilla hår som finns.

Sommaren med Sverige

Sommaren har varit Stockholm, Trosa, Sandhamn, Grinda, Dalarö, Stockholm och Stockholm igen. Och så en touch av Danmark i juni. Men mest av allt har det varit en riktig, svensk sommarkliché med jordgubbar och grädde ovanpå det. Skärgården, Skansen, gamla stan, bad, bad, bad, Rosendal och sol.

Jag har agerat turistguide åt J som inte riktigt har semestrat här annat än i form av romantiska helger då han bodde i London och jag i Stockholm. Förrförra sommaren var vi i Sverige, men med Julie på neonatalen och vi som knappt såg solen. Och förra sommaren jobbade J bort så det här var den första svenska semestern för oss som familj.

Jag har funderat mycket på Sverige. Jag har - något motvilligt - njutit av mitt land och av att faktiskt bo här. Det är lätt att förälska sig när solen skiner på Stockholm.

Sommaren klingar av

Jag lämnade Julie på förskolan idag. Det var sommarlov kvar i luften, men ändå... en känsla av höst, skolstart, ryggsäckar och collegieblock fanns där när jag vinkade av Julie på gungan. "Hejdå mamma! Vi ses snart!" Hon var så lättvindig och jag mindes min skoltid med en oroskänsla i magen. Jag minns att jag inte ville. Jag ville aldrig att det skulle bli höst och skola.

Idag ligger det en förväntan i luften. Jag längtar efter stora saker och banala saker. Jag längtar efter att dra på mig stövlar, kura ihop mig i stora koftor, dignande äpplen på träden. Jag längtar efter skrivtid. Jag längtar efter mörker så att man kan tända ljus.

Men inte än. Utanför fönstret är det fortfarande lättsam sommar.

Ensam en fredagkväll

Folk skrattar och klappar händerna nere på gatan utanför mitt fönster. Stockholm börjar bli förfestberusat. Och jag sitter ensam* hemma en fredagkväll och det är helt ok. Det är inte panik och "Jag måste ha roligt för det är ju helg!" Det är inte fest eller det obligatoriska fredagsmyset. Det är jag och en stor kopp Earl Grey.

När jag först insåg att jag oväntat hade timmar av ensamhet framför mig blev jag helt perplex. Vad gör man? Jag tror inte att mitt liv har stannat upp, att jag har försatts i vila, sedan Julie föddes. Men plötsligt: Några timmar av ensamhet. Bara jag. Inget mer.

Sedan jag har fått barn är jag aldrig ensam. Jag är aldrig längre bortkommen på så där skört och ungdomligt vis då man inte vet vad man ska göra av tafatta händer. Jag går inte längre på fester och försöker se upptagen ut med ett vinglas, spanar efter någon att prata med, funderar över hur lockarna faller, om jag har fula knän, om jag behöver mer lip gloss och så vidare. För det första går jag inte på fest längre - jag går på kalas. Och jag för det andra har jag inte tid att konversera, fundera över mitt hår och mina knän och om mina läppar är glansiga och plutiga och om jag ser söt ut i en eller annan vinkeln. Jag har fullt upp med att springa efter barn, tala fragmentariskt med människor som lyckas snappa upp mig i ett ögonblick då jag med andan i halsen försöker äta mat med en bebis i knät.

Livet med barn är hektisk. Sommaren har varit intensiv, mättad med sol och intryck. Men idag är allt lugnt. En falnande sommardag med kvardröjande värme. Just i denna stund planeras det för roligheter, festligheter och jag är inte med. Jag sitter ensam** en fredagkväll och det är helt ok. Faktiskt, det är mer än ok. Det är alldeles, alldeles underbart!

*Eller ja, Emil ligger och sover.

** Eller ja, bloggen ackompanjerar ju mig just nu.

Jag älskar dig!

Efter så många mamma älskar Julie kom det äntligen. Och detta är större än störst, tänker jag, större än att krypa, större än första smakportionen, större att lära sig gå, större än månlandningen.

Jag ligger bredvid och nattar, säger Jag älskar dig, när Julie plötsligt säger:

"Älsar... Jojja älsar..."

Jag håller andan och frågar sedan: "Vem älskar Julie?"

"Jojja älsar pappa!"

Och nästa kväll igen:

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa.

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa...

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

"Maaammaaa älskar Julie."

"Jojja älsar Emiiiii."

Jag älskar dig, Julie. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och Julie älskar pappa och Emil. Och så till sist. Den stora dagen (efter lång indoktrinering). Med ett lurigt leende, som om hon visste vad hon gav mig:

"Älsar mamma!"

Fyrverkerier, häxpipor, raketer och jag är världens lyckligaste mamma! Jag kramar älsklingen som med ett belåtet, maktfullkomligt Mona Lisa-leende upprepar: "Älsar mamma..."

Och sedan några dagar tillbaka är det en massa pussar och kramar och älsar mamma, pappa och Emiii. Igår utökades kärleksförklaringarna och Jojjan älsar mormor, vovven, farmor, farfar och... cyklar.

Hälsning från Danmark

Jag har haft en tårta att baka, en födelsedagsfest att arrangera och ett bröllop att gå till... Vi njuter av Danmark. Det är grillning och ljumna kvällar.

Bilder och uppdatering kommer!

Tack!

För att ni finns kvar. Vill bara säga det. Trodde inte att någon kikade in här längre så jag blev positivt överraskad!

I skrivandes stund sitter jag och planerar vilken klänning jag ska ha på ett bröllop (inte mitt dock) medan J tittar på fotboll. Otroligt opolitiskt korrekt.

P.S. Vad är det med de där tutorna förresten? Det där som tutar under fotbollsmatcherna, jag blir galen! J menar att det handlar om passion. Vi har tydligen inte helt samma uppfattning om vad det där med passion innebär... Är det passionerat att tuta för fullt medan några andra sparkar på en boll?

Hur gick det sedan?

Den här ljuvliga lilla varelsen är - tillsammans med sin söta, tvåårstrotsiga syster - orsaken till bloggtorkan. Men jag lovade ju och ni väntade ju... Ni väntade så tålmodigt medan jag väntade på Emil och då måste jag skriva, återvända.

Jag vet inte om någon, någonstans, fortfarande väntar på bloggen, jag vet bara att jag själv befinner mig i blogglimbo och jag har varken velat dödsförklara bloggen eller återuppliva den. Jag har inte vetat om jag ska säga "Hej igen!" eller ett avslutande "Hejdå".

Och därför, av obeslutsamhet, har jag knappt vågat gå in på sidan, men jag gjorde det för några dagar sedan och läste mig tillbaka i tiden lite. Det kändes som att gå på museum.

 

Men jag borde ju skriva något i alla fall. Om någon läser vet jag inte, men låt mig skriva en kort resumé av den tid som flytt sedan senaste inlägget.

Våren har varit intensiv, så intensiv som den kan vara med två barn under två år. Och samtidigt försöker vi flytta (inom Stockholm, inget exalterade). Jag längtar efter ro och stillhet, efter att bli bofast. Jag längtar efter att inreda en barnkammare. Jag längtar efter ett hem. Upprepningar, det känns som upprepningar. Jag är trött på uppbrotten och förändringarna. Det har blivit en rutin i mitt liv. Jag är trött på att leva så, på att skriva om det.

Så vad har hänt sedan sist?`

Emil har blivit fyra och en halv månad, har fullt upp med att bita på allt och prata bebisspråk. Han har också blivit Emil rent officiellt (döpt på ett slott så som det anstår en liten prins) och har gått på café, åkt tunnelbana. Hans liv är tämligen odramatiskt i jämförelse med Julie som redan hade hunnit flytta till Seychellerna vid samma ålder.

Och Julie har blivit en stor flicka som säger treordsmeningar och blandar svenska och danska och har ögon som börjat skifta till blågrönt. Hon avgudar sin lillebror, passar upp på honom med leksaker, pussar och kramar.

Och jag då? Vad har jag gjort för spännande sedan vi bloggades vid sist? Jo, jag roar mig med kulturnöjen som att titta på Madicken och Råttatouille hundra gånger om för filmvetenskapliga djupanalyser (den sistnämnda har jag sett i både svensk och engelsk version för att jämföra översättningarna). Jag läser dansk litteratur (i fri direktöversättning av mig till svenska) om en kanin som tappat bort sin mamma. Jag studsar på studsmattor och gungar på gungor i parker och sedan stupar jag i säng vid 21.30 - senast.  Ja, det är mitt liv. Ungefär så.

Och känslomässigt är det komplicerat som vanligt, men mestadels lyckligt.

Glad Påsk!

Förlåt! Jag är världens sämsta bloggerska, jag vet! Men det är bara för att jag försöker vara världens bästa mamma, men misslyckas på alla fronter just nu.

Allt jobbigt och allt underbart hopas på pyttesmå 67 kvm. Behöver mer utrymme, tid! Saker och ting - jag, bloggen, skrivande, städning, socialt liv m.m. - får inte plats. Mitt liv är verkligen fullproppat just nu.

Men tills allt saktat ner lite: Bilder på min älskade Prins som nu hunnit bli 2 månader!

Glad påsk!

Vabbar

Nej, jag har inte glömt er (och jag hoppas att ni inte har glömt mig)... Jag är inte frånvarande för att jag sitter i ett ljusblått gullegullmys och bara tittar på mina små älsklingar med tindrande stjärnögon (vilket jag i och för sig också gör - fast med sömniga ögon).

Jag vabbar från bloggen. Att få två barn med 19 månaders mellanrum kräver sin kvinna. Dessutom: För två veckor sedan blev Julie sjuk med feber som peakade på 40,4 och nu har förkylningen övergått i öroninflammation och lunginflammation. Och Emil har fått magknip så jag masserar hans mage nätterna igenom. Och jag har fått magkatarr. Och haft en övergående baby blues.

Visst är det underbart att vara tvåbarnsmamma! Men det är inte ofta det flyter på så här som på bilden...

God morgon...

Här sover man i godan ro när storasyster kommer...

.

Jag är ju tillbaka i Blogglandet, om än lite på halvfart än så länge. Det är inte helt lätt att administrera två bloggar och två småbarn så därför ekonomiserar jag och recyclar lite material från barnens blogg. Om jag hade tid skulle jag säkert skriva något intressant, filosofiskt eller fyndigt, men med några timmars stackatosömn, ett guldlockigt yrväder och en hungrig prins får det bli några bilder så länge...

Lyckligt kaos

Det har varit lite kaos här hemma, i mitt hjärta och i mina tankar. Lyckokaos alltså. Jag är alldeles snurrig. Därför kan jag inte riktigt organisera med praktiska saker, fast det känns som om tingen hopar sig och Emil sover mest hela tiden så jag borde ju hinna något, men... det gör jag inte.
.
Allt annat känns litet - också lägenheten. Leksaker, barnsängar och en massa kärlek ska ju få plats här. Och hur kan man koncentrera sig på räkningar när en ny människa har gjort entré? Nej, jag vill inte ta ställning till en massa världsliga ting just nu. Jag är fullt upptagen med att försöka fatta vilken tur vi har haft som fått just Julie och Emil...

BB

Jag vill memorera allt, också den fysiska smärtan. Men mest av allt vill jag minnas den där lyckan när allt är nytt och ovant. Jag vill alltid minnas den magiska känslan som rymdes i rum nummer 25 på BB. Vi fikade på torrt bröd, menlös ost och te och det var helt underbart. Rummet var lite kallt och J fick en tunn filt, snälla barnmorskor kom med smärtstillande piller och sjukhusmat och vi hade knappt sovit. Jag var stapplig och oglamorös och barnmorskan på specialist-MVC kunde inte ens känna igen mig i mitt sjukhusnattlinne när jag gick de oändliga fem metrarna till toaletten för att ta en dusch.
.
Vi hade fått en bebis! En som vi fick ta med oss till vårt rum på en gång, en som vi kunde hålla i utan att fråga om lov, en som vi inte visste vad han hade i puls och saturation. Nu hade vi också en "jättebebis" i plastlåda att köra runt med.
.
Samtidigt. Det var magiskt när Julie föddes också. Trots oro, trots övervakning, trots tio veckor för tidigt. Vi hade vår värld på avdelning 21 och inget kunde ta ifrån oss lyckan över Julie! Men det är skönt att denna gång kunna känna lycka utan att reservera sig.

.

På väg hem!