Jag älskar dig!

Efter så många mamma älskar Julie kom det äntligen. Och detta är större än störst, tänker jag, större än att krypa, större än första smakportionen, större att lära sig gå, större än månlandningen.

Jag ligger bredvid och nattar, säger Jag älskar dig, när Julie plötsligt säger:

"Älsar... Jojja älsar..."

Jag håller andan och frågar sedan: "Vem älskar Julie?"

"Jojja älsar pappa!"

Och nästa kväll igen:

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa.

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa...

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

"Maaammaaa älskar Julie."

"Jojja älsar Emiiiii."

Jag älskar dig, Julie. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och Julie älskar pappa och Emil. Och så till sist. Den stora dagen (efter lång indoktrinering). Med ett lurigt leende, som om hon visste vad hon gav mig:

"Älsar mamma!"

Fyrverkerier, häxpipor, raketer och jag är världens lyckligaste mamma! Jag kramar älsklingen som med ett belåtet, maktfullkomligt Mona Lisa-leende upprepar: "Älsar mamma..."

Och sedan några dagar tillbaka är det en massa pussar och kramar och älsar mamma, pappa och Emiii. Igår utökades kärleksförklaringarna och Jojjan älsar mormor, vovven, farmor, farfar och... cyklar.

Hälsning från Danmark

Jag har haft en tårta att baka, en födelsedagsfest att arrangera och ett bröllop att gå till... Vi njuter av Danmark. Det är grillning och ljumna kvällar.

Bilder och uppdatering kommer!

Tack!

För att ni finns kvar. Vill bara säga det. Trodde inte att någon kikade in här längre så jag blev positivt överraskad!

I skrivandes stund sitter jag och planerar vilken klänning jag ska ha på ett bröllop (inte mitt dock) medan J tittar på fotboll. Otroligt opolitiskt korrekt.

P.S. Vad är det med de där tutorna förresten? Det där som tutar under fotbollsmatcherna, jag blir galen! J menar att det handlar om passion. Vi har tydligen inte helt samma uppfattning om vad det där med passion innebär... Är det passionerat att tuta för fullt medan några andra sparkar på en boll?

Hur gick det sedan?

Den här ljuvliga lilla varelsen är - tillsammans med sin söta, tvåårstrotsiga syster - orsaken till bloggtorkan. Men jag lovade ju och ni väntade ju... Ni väntade så tålmodigt medan jag väntade på Emil och då måste jag skriva, återvända.

Jag vet inte om någon, någonstans, fortfarande väntar på bloggen, jag vet bara att jag själv befinner mig i blogglimbo och jag har varken velat dödsförklara bloggen eller återuppliva den. Jag har inte vetat om jag ska säga "Hej igen!" eller ett avslutande "Hejdå".

Och därför, av obeslutsamhet, har jag knappt vågat gå in på sidan, men jag gjorde det för några dagar sedan och läste mig tillbaka i tiden lite. Det kändes som att gå på museum.

 

Men jag borde ju skriva något i alla fall. Om någon läser vet jag inte, men låt mig skriva en kort resumé av den tid som flytt sedan senaste inlägget.

Våren har varit intensiv, så intensiv som den kan vara med två barn under två år. Och samtidigt försöker vi flytta (inom Stockholm, inget exalterade). Jag längtar efter ro och stillhet, efter att bli bofast. Jag längtar efter att inreda en barnkammare. Jag längtar efter ett hem. Upprepningar, det känns som upprepningar. Jag är trött på uppbrotten och förändringarna. Det har blivit en rutin i mitt liv. Jag är trött på att leva så, på att skriva om det.

Så vad har hänt sedan sist?`

Emil har blivit fyra och en halv månad, har fullt upp med att bita på allt och prata bebisspråk. Han har också blivit Emil rent officiellt (döpt på ett slott så som det anstår en liten prins) och har gått på café, åkt tunnelbana. Hans liv är tämligen odramatiskt i jämförelse med Julie som redan hade hunnit flytta till Seychellerna vid samma ålder.

Och Julie har blivit en stor flicka som säger treordsmeningar och blandar svenska och danska och har ögon som börjat skifta till blågrönt. Hon avgudar sin lillebror, passar upp på honom med leksaker, pussar och kramar.

Och jag då? Vad har jag gjort för spännande sedan vi bloggades vid sist? Jo, jag roar mig med kulturnöjen som att titta på Madicken och Råttatouille hundra gånger om för filmvetenskapliga djupanalyser (den sistnämnda har jag sett i både svensk och engelsk version för att jämföra översättningarna). Jag läser dansk litteratur (i fri direktöversättning av mig till svenska) om en kanin som tappat bort sin mamma. Jag studsar på studsmattor och gungar på gungor i parker och sedan stupar jag i säng vid 21.30 - senast.  Ja, det är mitt liv. Ungefär så.

Och känslomässigt är det komplicerat som vanligt, men mestadels lyckligt.

Glad Påsk!

Förlåt! Jag är världens sämsta bloggerska, jag vet! Men det är bara för att jag försöker vara världens bästa mamma, men misslyckas på alla fronter just nu.

Allt jobbigt och allt underbart hopas på pyttesmå 67 kvm. Behöver mer utrymme, tid! Saker och ting - jag, bloggen, skrivande, städning, socialt liv m.m. - får inte plats. Mitt liv är verkligen fullproppat just nu.

Men tills allt saktat ner lite: Bilder på min älskade Prins som nu hunnit bli 2 månader!

Glad påsk!

Vabbar

Nej, jag har inte glömt er (och jag hoppas att ni inte har glömt mig)... Jag är inte frånvarande för att jag sitter i ett ljusblått gullegullmys och bara tittar på mina små älsklingar med tindrande stjärnögon (vilket jag i och för sig också gör - fast med sömniga ögon).

Jag vabbar från bloggen. Att få två barn med 19 månaders mellanrum kräver sin kvinna. Dessutom: För två veckor sedan blev Julie sjuk med feber som peakade på 40,4 och nu har förkylningen övergått i öroninflammation och lunginflammation. Och Emil har fått magknip så jag masserar hans mage nätterna igenom. Och jag har fått magkatarr. Och haft en övergående baby blues.

Visst är det underbart att vara tvåbarnsmamma! Men det är inte ofta det flyter på så här som på bilden...

God morgon...

Här sover man i godan ro när storasyster kommer...

.

Jag är ju tillbaka i Blogglandet, om än lite på halvfart än så länge. Det är inte helt lätt att administrera två bloggar och två småbarn så därför ekonomiserar jag och recyclar lite material från barnens blogg. Om jag hade tid skulle jag säkert skriva något intressant, filosofiskt eller fyndigt, men med några timmars stackatosömn, ett guldlockigt yrväder och en hungrig prins får det bli några bilder så länge...

Lyckligt kaos

Det har varit lite kaos här hemma, i mitt hjärta och i mina tankar. Lyckokaos alltså. Jag är alldeles snurrig. Därför kan jag inte riktigt organisera med praktiska saker, fast det känns som om tingen hopar sig och Emil sover mest hela tiden så jag borde ju hinna något, men... det gör jag inte.
.
Allt annat känns litet - också lägenheten. Leksaker, barnsängar och en massa kärlek ska ju få plats här. Och hur kan man koncentrera sig på räkningar när en ny människa har gjort entré? Nej, jag vill inte ta ställning till en massa världsliga ting just nu. Jag är fullt upptagen med att försöka fatta vilken tur vi har haft som fått just Julie och Emil...

BB

Jag vill memorera allt, också den fysiska smärtan. Men mest av allt vill jag minnas den där lyckan när allt är nytt och ovant. Jag vill alltid minnas den magiska känslan som rymdes i rum nummer 25 på BB. Vi fikade på torrt bröd, menlös ost och te och det var helt underbart. Rummet var lite kallt och J fick en tunn filt, snälla barnmorskor kom med smärtstillande piller och sjukhusmat och vi hade knappt sovit. Jag var stapplig och oglamorös och barnmorskan på specialist-MVC kunde inte ens känna igen mig i mitt sjukhusnattlinne när jag gick de oändliga fem metrarna till toaletten för att ta en dusch.
.
Vi hade fått en bebis! En som vi fick ta med oss till vårt rum på en gång, en som vi kunde hålla i utan att fråga om lov, en som vi inte visste vad han hade i puls och saturation. Nu hade vi också en "jättebebis" i plastlåda att köra runt med.
.
Samtidigt. Det var magiskt när Julie föddes också. Trots oro, trots övervakning, trots tio veckor för tidigt. Vi hade vår värld på avdelning 21 och inget kunde ta ifrån oss lyckan över Julie! Men det är skönt att denna gång kunna känna lycka utan att reservera sig.

.

På väg hem!

Den lille prinsen!

Den 22 januari kom han äntligen, vår älskade Emil! 50 cm lång, 3285 gram tung och världens sötaste förstås! Ska berätta om hans blixtsnabba ankomst lite senare, men eftersom jag förstår att bloggen bara längtar efter att få se underverket publicerar jag en liten bild i väntan på mer...

Snart...

Julie 18 månader och snart storasyster

Jag har tänkt att jag ska skriva något här, men när jag tassar in i bloggvärlden igen har jag liksom kommit av mig... Känner mig som en nybörjare, vet inte riktigt längre hur man gör, hur man skriver en blogg...

.

Igår när jag stod i snön och väntade på bussen och just hade varit på sjukhuset för kontroll stod en kvinna bredvid mig och väntade på flygbussen. Vi väntade i ett gnistrande vinterlandsskap, vykortsperfekt med snöstoff som föll som glitter från träden i solskenet och knaster under fötterna. Jag kände förväntan i luften, den där förväntan som när man ska ut och resa. Jag såg på kvinnans packade resväska. Det där brukade vara jag, det där brukade vara mina äventyr. Nu står jag här i väntan på något helt annat, med helt nya äventyr framför mig. Hemma har jag en packad BB-väska och ovanför sängen hänger en takgunga.

.

Man skulle kunna säga att jag har gått över tiden med nio veckor idag. Jag har gått hela nio veckor längre än med Julie. Men jag är inte trött på det, vågar aldrig bli trött på det. Som före detta prematurmamma vågar man inte bli trött på graviditeter. Men det underlättar att jag mår bra. Det känns inte hårt och det känns absolut inte lika tufft som att få förhandsvisningen av dessa veckor. Men jag ska inte älta det där mer. Denna tid har varit helande för mig.

.

Nu är väntan snart över. Håll tummarna för att allt går bra!

God Jul!

Önskar er en underbar jul, mina kära läsare (även om det inte är mycket läsning här för tillfället, men lovar en snar förbättring)!

Julie & Tilly hälsar också!

P.S. Jo, jag är fortfarande gravid... ;-)

Bara ett litet "Hej"...

Vecka 33 - det ni! :-)

Ssssch, jag smygbloggar bara lite. Allt är bra, vill egentligen bara säga det. Och tacka för alla gulliga kommentarer! Det värmer... Ni är världens bästa!!

Har passerat magiska 30+3 då Julie kom så nu ligger jag på soffan och äter praliner och försöker vara harmonisk och njuuuuta. När jag inte får panik över något. Men jag börjar lugna ner mig.

Hoppas att jag snart är back in business! På återseende!

Väntar ni på mig...?

Det är så här. För det mesta är allt bra, men det känns som om jag lever under hot och vecka 30+3 närmar sig och jag orkar helt enkelt inte skriva inför publik just nu. Jag mår fysiskt bra - tror jag - men jag går på nålar och efter två akutbesök på sjukhus denna höst känner jag mig känslomässigt utmattad. Lyckas jag ta mig förbi vecka 30+3 och ännu längre tror jag att jag kommer att slappna av, men just nu känner jag så här: Käre gode Gud, låt mig bli en elefant! Jag överlever inte att få ett till för tidigt fött barn. För att uttrycka det på mitt vanliga dramatiska sätt.

Sedan är det en annan sak också. Jag måste ge avkall på bloggandet för jag skriver på en annan grej... Och jag vill bli klar innan barn nummer två kommer. Och eftersom jag älskar att skriva till er är bloggen lite av en underbar distraktion som tyvärr leder mig bort från mitt andra skrivande. Därför blir det inte så många betraktelser här på ett tag - av ren självdisciplin helt enkelt. Ok, helt inläggslöst blir det nog inte. Ett och annat inlägg poppar förmodligen upp under 2009, bara som en liten uppdatering och sedan... om ni orkar vänta på mig... hoppas jag att jag är tillbaka på bloggen i fulltidstjänst i början på nästa år. Senast. Och kanske tidigare om jag saknar er alltför mycket!

.

Kram på er!!

Detta är inte ett hejdå...

Tack mina kära läsare!

Tack för alla kommentarer!

Tack för all uppmuntran!

Tack för att ni har följt mig från London, till Seychellerna, till Stockholm!

.

Jag har bestämt mig för att ta en semester från bloggen. Jag kommer att sakna er alla otroligt mycket, men har funderat mig fram till att det nog är bäst så här. Och om jag får fruktansvärd abstinens är det ju bara att slänga upp ett inlägg någon gång då och då. Man behöver ju inte vara fanatisk. Men min utgångspunkt kommer att vara att inte blogga på ett tag.

.

På återseende!

Snart slipper ni mer

Det här blir den sista och avslutande delen i dagens förskoletrilogi.* Det går fortfarande bra och bättre till och med. Julie har tröttnat på att vara blyg och istället lekt och haft roligt. J har varit förpassad till ett hörn för att var "tråkig".

.

Det är lustigt hur ens lilla älskling helt plötsligt kan bli en stor flicka från ena dagen till den andra. Det är som om bebis-looken har runnit av.

.

*Ni med specialintresse för Julies äventyr (dvs familj och vänner) kan fortsätta läsa på hennes blogg istället.

Tisdagstimmen...

...är i full gång och rapporteringen verkar bättre idag. Har just fått sms om att Julie leker i sandlådan. Viktig information som jag förstås omedelbart måste dela med mig av på bloggen!

Fortsättning följer...

Jahapp, det var väl bra...

Jo, det gick ungefär så här: Det gick bra. Jag har försökt pumpa J på information, detaljer om Julies timme på förskolan (det är två veckors inskolning i snigelfart, vår förskola har inte anammat den moderna tredagarsmetoden). Efter lite påtryckningar fick jag veta att Julie hade varit lite blyg och pappig och tackat nej till en plastvåffla som ett annat barn hade erbjudit henne. Ja, mycket mer än så var omöjligt att pressa ur J - trots korsförhör... Hoppas att tisdagstimmen bjuder på mer information. En mamma vill ju veta allt!

För er som inte röstade nej till smör och grädde...

(Ni som föredrar light kan hoppa detta inlägg...)

.

Låt mig presentera: Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm. Jag vet, min senaste skapelse har en lång titel, men den var ganska komplicerad att göra och jag trodde först att det skulle sluta med platt fall, men det blev visst en succé till sist. Problemet är bara att jag har hela kylen full av sådana här nu. Som vanligt hade jag gjort alldeles för mycket. Men om ni vill komma över och hjälpa mig är ni varmt välkomna!

.

Låt mig dela med mig av hemligheten (Obs! Kalorivarning!):

.

Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm

8 portioner

Chokladkräm
2 dl grädde
200 g mörk choklad
30 g smör
2 msk whisky
1 tsk vaniljsocker
Blåbär

Mousse
225 gram vit choklad
6 gelatinblad
200 ml espresso (varm)
1 l vispgrädde

Börja med att göra krämen. Värm grädden och dra bort kastrullen från plattan. Ha i sönderbruten mörk choklad, vaniljsocker och smör i den varma grädden. Flambera whiskyn och blanda i. (Ni kan också skippa whiskyn, tycker inte riktigt att vi kunde smaka den om jag ska vara helt ärligt, men det ser snyggt ut i receptet.) Häll i åtta glas (ungefär en fjärdedel av glaset ska vara kräm), strö över några blåbär (kanske 10 st) i varje glas. Ställ i kyl och låt stelna (tar inte så lång tid). Gör moussen under tiden.

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5-10 min eller så, smält under tiden den vita chokladen i vattenbad och blanda med den varma espresson. Ha i gelatinet i choklad-espressoblandningen och rör tills bladen smälter. Låt svalna lite. Vispa grädden. Vänd försiktigt ner den avsvalnade chokladblandningen i grädden i några etapper.

Häll moussen över chokladkrämen och låt stelna i kyl i minst 4 timmar eller över natten. Pudra gärna med kakao innan servering.

Voila! Mina första baguetter!

J säger att han inte förstår vad de menar när de pratar om att gravida har humörsvängningar. Detta efter att jag just har hållit på att kollapsa över att mina nybakta baguetter som jag har slavat med i två dagar inte hade rätt färg och tillräckligt stora luftbubblor, till att sedan hux flux helt ändra kurs och utnämna dem till det bästa bröd jag någonsin har bakat! Det omdömet kom efter att J trugat i mig en bit med smält smör på. Hade lilla jag verkligen åstadkommit detta? Jag var stolt (och förmodligen irriterande pompös) hela dagen igår.

.

Men puh, vilket jobb det blir att fortsätta ligga på topp! Och jag som har högtflygande planer om ett ännu mer avancerat bröd: Valnötsbröd gjort på surdeg. Det tar visst sex dagar att få färdigt...

Första dagen!

Julie är van vid långa sovmornar med mig, att ligga och mysa en lång stund i sängen, äta frukost i en evighet och gå runt i pyjamas till långt in på förmiddagen. Idag var det väckning kl. 06.45, vilket hon inte var helt med på, dusch med pappa och en förvirring så stor att hon inte ens hann protestera. Nyaste kläderna på och sedan frukostera.

.

Så var hon dagisklar. Fast det heter visst inte dagis längre. Förskola ska det vara. Vi är inte alls oroliga över att hon inte ska trivas eftersom hon är mycket social. Julie var i alla fall riktigt glad när jag vinkade av henne och J (som sköter inskolningen). Hon liknade en liten nalle, inpacketerad i pälsmössa och luddig jacka.

.

Första dagen på förskolan idag. Min bebis har blivit en stor flicka! Jag återkommer med rapport om hur det gick...

Sommaren finns visst bara kvar i min kamera...

Hittade just de här bilderna i min andra kamera. Det var tydligen inte länge sedan det var varmt och man kunde gå barbent och barfota i sandaler och sitta i gräset... Vad hände...?

Dansk mat vs. svensk mat

Dansk risgrynsgröt dränkt i smör

.

Den svenska, lite mer blygsamma varianten med mjölk.

När jag blev tillsammans med J blev jag chockerad av den gigantiska mängd smör och grädde som jag tvingades proppa i mig. Det skulle smör och grädde i precis allt. Förvisso tänker jag inte speciellt mycket på vikten, men blir man inte helt åderförkalkad av allt det där? Å andra sidan tycker jag nog att danskarna verkar lite nöjdare och gladare (och tjockare?) än svenskar.

.

J tycker att svensk mat är torr och trist och jag kan oftast förstå vad han menar. Bara för att nämna ett exempel: Medan vi blir tacksamma och lyriska över en torr semelklump (med kardemumma* i vetedegen) fylld med grädde och mandelmassa ser danskarnas semlor ut som följande: Wienerbrödsdeg bakad till en frasig bulle, fyll med grädde, sylt och vaniljkräm. Jag skulle vilja påstå att det är 1-0 till Danmark. Vår bulle är desstom så torr att vissa låter den stå och svampa till sig i het mjölk. Brrr!

.

Överlag är vi mer asketiska här uppe. Systembolaget, knäckebröd, lättöl, hushållsost... Ja, ni fattar poängen.

.

Jag vet inte vad socialstyrelsen skulle säga, men jag har - utan att blinka - i rikliga mängder grädde och smör i maten. Jag har blivit danskifierad. Dock med ett undantag. Risgrynsgröten. I vårt kära grannland lägger man nämligen en hög med smör på gröten. Detta smälter sedan och rinner ner i fåror och gropar och gröten sticker sedan upp som en liten smörbadad ö i tallriken. Det är precis som svensk risgrynsgröt med socker och kanel - men med smör till istället för mjölk! Jag ryser. J däremot tycker att vi äter en tråkig, fattigmansvariant med mjölk. Ok, tomten får kanske en klick smör på gröten, men att fullkomligt dränka gröten i smält smör tycker jag är på gränsen till perverst. Inte hedonistiskt. Eller vad säger ni? Danskt eller svenskt?

.

*Vad är det med svenskar och kardemumma? Varför måste det kardemumma i allt bröd?

Hemma hos

Hemma. Det har aldrig varit ett okomplicerat begrepp för mig och just nu försöker jag göra det bästa av 67 kvm sliten golvyta. Som jag skrev tidigare huserade jag en gång alldeles allena här.

.

En liten stad i staden. En lägenhet på fjärde våningen någonstans i Stockholm. För ett helt liv sedan flyttade jag in med min laptop och några gamla ärvda möbler. En billig lägenhet med mer än lovligt slitna golv och sneda väggar som jag putsade och målade och försökte göra till hemma. Här skulle mitt självständiga liv börja (det börjar ofta ganska sent i Stockholm). Jag satt och kämpade med mina första sporadiska frilansartiklar och försökte i alla fall inbilla mig att det fanns några Carrie-paralleller, ett slags Sex and the City-skimmer över tillvaron - bortsett från att jag inte hann dejta speciellt mycket innan jag övergav allt för London. Och jag skrev inte heller sexkrönikor. Och jag var tvungen att dryga ut kassan med diverse oglamorösa jobb. Och det fanns ingen Mr Big i mitt liv. Och det var liksom inte riktigt New York. Men ändå.

Det hela blev snabbt lite för ospännande för min smak så jag drog till London. Och ja, hur det gick där vet ni (annars är det bara att klicka sig bakåt i bloggen). En massa små rum här och där. Sedan lägenhet i Muswell Hill. Sedan hus på Seychellerna. Och ja, nu är jag alltså tillbaka.

Min lägenhet har väntat på mig i alla dessa år och jag har längtat. Den har varit mitt svenska hem, min trygghet, min återvändspunkt. Men plötsligt känns lägenheten liten och inte alls speciellt Sex and the City. Man snubblar runt på leksaker överallt och det är ganska tätbefolkat. Men jag älskar det. Jag älskar att en liten fröken Julie numera springer runt på knarrande golv och domderar. Och J har fått mig att sälja mitt gamla ostämda piano och är nu också ute efter min spinnrock som han anser vara meningslös. (Vaddå, meningslös? Vi använder ju den som tvättstativ.)
.

Hur som helst, nu gläntar jag lite på dörren till mitt hem som kanske är det enda hem som riktigt, riktigt känts som mitt eget. Här är några detaljer. Välkomna in!

Vi har tagit med oss en del saker från våra resor. Griffeltavla från svärföräldrarna i Danmark, jätteklocka från Prag, badrumsskylt från Frankrike och blommig soffa från London. Nu väntar vi bara på lamporna från Seychellerna (vi är utsatt för viss ekonomisk utpressning och måste försöka deala hem dem).

Julie på soffan.

Vi älskar örter och drömmer om en örtträdgård.

Här gömmer sig min last...

Spinnrocken som i nuläget är hotad.

Vår säng som vi köpte i Camden har vi släpat med oss hit. Julie älskar att hoppa runt i den. Och hon sover fortarande i vår säng (hmmm...). Det är tur att den är gigantisk - speciellt som vi får en till älskling i vinter. Det blir rena rama pyjamaspartyt...

Kl. 05:30 och redan gigantiskt förolämpad...

Klockan är 08.15 och Julie sover - middag. Efter ha skämts bort med sovmornar till nio-tio väckte den ljuvliga älsklingen oss kl. 04.20 imorse. Efter en timmes sövningsförsök var det bara att gå upp.

.

Men så hann vi i alla fall njuta av en mysig frukostbuffé tillsammans (även om J hällde fil i kaffet). Och just som man sitter där helt oförberedd i mörkret, med levande ljus och dricker sitt morgonkaffe frågar J mig nyvaket:

.

"När vägde du dig sist?"

"Eh, va? För tre dagar sedan eller något, när vi båda vägde oss. Vaddåra?"

"Nej, du ser bara så gigantisk* ut", säger han. Helt oskyldigt. "Jag menar det är ju 13 veckor kvar. Hur ska du se ut i januari?"

"Gigantisk??!"

"Men, skatt, det är ju en komplimang!"

.

Ja, så började min dag. God morgon!

.

*Jag återkommer med bild, så kan ni själva avgöra.

Secret single behaviour. En bekännelse...

Jag har haft min lägenhet ett bra tag, men har egentligen inte bott här speciellt mycket eftersom jag har bott lite överallt istället. Men när jag har bott här har jag haft hela 67 kvm under taknockarna för mig själv. Och jag har kunnat göra lite som jag vill. Secret single behaviour.

.

Men så kommer J hit och öppnar mina skåp som varit låsta i år och hittar... ja, bland annat Mariah Careys julskiva (bara det liksom, pinsamheters pinsamheter...). Och igår upptäckte han plötsligt att det fanns ett skåp högst upp ovanför mitt skafferi. Jag hade själv glömt bort att det existerade, men jag har tydligen bunkrat mat som en eremit förbereder sig för tredje världskriget...

.

J hittade bland annat torkade, gula ärtor med bästföredatum 2003. 2003 var ett år innan jag ens flyttade hit. Skrämmande! Jag har alltså gjort mig besväret att packa ner och flytta hit gamla gula ärtor (mödosamt uppsläpade för fyra trappor utan hiss - i sällskap med jämngamla torkade bruna bönor dessutom).

.

Men jag var en fattig student på den tiden och såg nog något romantiskt skimmer över min raskolnikovska misär. Jag läste ryska och litteraturvetenskap, drack cikoriakaffe (som J för övrigt också hittade i skåpet), gick runt i stora halsdukar, var svår och deprimerad - och förmodligen en smula pretentiös. Och äcklig uppdagas det nu också! Isch.

.

J var i chock - minst sagt - och trakasserade mig för utgången saffran, gelatinblad från 2001, kruskakli, vackra gamla teburkar hemsläpade från Sri Lanka och en sil ("Kinahatt!") av flätat trä. Jag kände mig blottad och generad och tänkte att nu känner J mig visst lite alltför väl. Kan det verkligen vara hälsosamt för förhållandet? Är det bra att veta så här mycket om sin älskades kaotiska tidigare liv?

.

"Det här kommer på bloggen!" ropade jag upprört (ungefär som man hotar med att gå till tidningarna) när J plockade fram den ena utgångna hemligheten efter den andra och samtidigt njöt av att mobba mig för det. Men J menade att det nog var värst för mig om detta kom på bloggen...

.

Så något slokörad delar jag nu med mig av mitt tidigare kaos. Men kom igen då, ni måste väl också ha ägnat er åt secret single behaviour...?

Att förstora (ett liv, en småsak, en bild...)

I brist på ord ägnar jag mig åt bilder. Ingela tipsade om ett tips på hur man kan förstora bloggbilder. (Jag monsterförstorar inte, utan tester lite...)

Annars vet jag inte om det finns så mycket för mig att förstora i bloggformat. Allt är bra nu. Även i min fantasi. Och speciellt bra är det i verkligheten, vilket är viktigast. Och jag börjar förstå att det faktiskt är så, tro på att mitt liv är ok. Allt går inte sönder.

OMG, jag är neurotisk!

Trots all choklad. Trots att allt är bra, rent faktiskt, på pappret så märker jag en plötslig skiftning, någonstans mellan klockan två och klockan tre, och så går ridån ner. Plötsligt och brutalt regnar det över mig och jag står från en sekund till en annan i ett förvridet landskap, ungefär som i en sådan där tysk expressionistisk film med långa mörka skuggor. Och jag vet bara att ingen kan älska mig när jag är så här. För jag tror inte på det, tror inte på att någon kan älska mig.

.

Och senare på kvällen går min sinnesstämning in i ett lite mer frikopplat läge, men jag befinner mig ändå inte riktigt i Bullerbyland igen. Och J, som är en förnuftig man, förstår inte riktigt vad som händer och säger något i stil med: "Men kan du inte bara tänka på något annat?"

.

Jag vet inte om det är all oro - den där femtonprocentsrisken att få ytterligare ett för tidigt fött barn - som är bakgrunden. Små, farliga antydningar som sedan visar sig inte vara något och just där, i den plötsliga avsaknaden av oro, i den tillfälliga respiten, finns det utrymme att känna.

.

Eller så är det bara det gamla vanliga: Hormoner. Men måste man verkligen vara med i en expressionistfilm bara för att man är gravid?

Choklad...

J kom hem från höstkylan med en mugg varm choklad åt mig (från vårt nya favoritställe förstås). Och med mörk choklad från Venezuela. Och sedan gjorde jag en mjuk chokladkaka med hallon i, serverad med en klick glass på. Jag är helt besatt av choklad just nu. Len, fyllig, mäktig choklad. Och denna diet har äntligen satt spår på vågen.

Innan snön faller

Jag har sådan julkänsla, så här amerikanskt i förtid. Det måste bero på ovanan vid denna kyla. Detta kunde vara Londongrader kring jul och det triggar väl igång en del minnen. Morgonkylan är en kalldusch. Men det är mysigt på det där sättet som det bara kan vara här i vodkabältet.

.

Jag njuter av kontrasterna, av att frysa och sedan få komma in i värmen. Det var länge sedan jag kände kyla av den här kalibern närma sig. Men ännu skiner en sol över det krispiga.

.

Det är kalla, rosiga kinder. Stövlar som lämpar sig för lövprassel och den gamla höstkappan som känns som ny. Och bara det att vi har världens bästa varma choklad om hörnet (mer om denna nyfunna hemlighet i ett senare inlägg), lite undangömt, med obskyra öppettider och en kaffeklubb. När det ligger tjockt med snö och vi har åkt skridskor nere på sjön där vi bor ska vi slinka in där och dricka vam choklad. Det är planen.

.

Jag längtar...

.

Men innan dess... innan snön faller, innan julgranar och pepparkakor, innan ny bebis i bärsele, innan pulkåkning med Julie ska jag skriva. Klart. Med höstlöven utanför fönstret.