Offer för våra egna drömmerier?

Bilden kommer härifrån

Medan vi sitter här på en ö i Afrika och svettas och lider brist på matvaror visar BBC lifestyle New Scandinavian Cooking på tv. Och även fastän vi känner till jordens mörkaste och mest långlivade vinternätter med is som knastrar som sprucket glas under skorna låter vi oss förföras av programmets vackra bilder.

.

Skandinaviska, långa sommardagar har fångats i sina allra bästa kameravinklar och det är en alltid lika glad sol som skiner över kockarna. Både J och jag köper det hela för i vårt minne är Skandinavien precis så där ljuvligt som det är på tv och i pr-broschyrer.

Bilden av det perfekta Skandinavien kommer härifrån

.

Alla regniga julidagar är bortredigerade, för i New Scandinavian Cooking och i en utlandsskandinavs minnesrepertoar finns bara smultron, blå himmel och skimrande hav. Och bara man tänker Sverige så följer Nu grönskar det och Rönnerdahl automatiskt med som ett tillhörande soundtrack. Jag har flera gånger dansat runt med Julie här i värmen, bland kokospalmerna och sjungit "Du ska inte tro det blir sommar..."
.

Jag tror att både jag och J snart kommer att få en verklighetschock. Vi förväntar oss nämligen jordgubbar, hallonsaft, smultron på grässtrå, syrenbuskar, smörgåstårta, smørrebrød och rødgrød med fløde. Vi förväntar oss inte att vi sitter där i augusti och fortfarande väntar, att regnvatten droppar ner i våra roséglas medan vi sitter i tjocka koftor och fortfarande (och en smula moloket) sjunger "Du ska inte tro det blir sommar..."

Konsekvenser av depressionen

Vi har frossat i enorma lass med jätteräkor de senaste tre helgerna. Det är en konsekvens av den ekonomiska krisen.

Tidigare hade den Seychelliska staten en hel ö till räkodling, men eftersom landet närmast håller på gå i konkurs har IMF krävt att den Seychelliska staten privatiserar flera institutioner. Räkön har nu lagt ner sin verksamhet och regeringen försöker ge ön till Siva, en indisk miljardär som staten är skyldig pengar, men Herr Siva har tackat nej. Hela ön är förstörd av stora betongbassänger där räkorna har frodats. Om det inte vore för Siva skulle vi inte ha någon elektricitet här på ön. Han pungade ut med ca 3 miljoner dollar* när staten inte hade råd att betala elräkningen.

.

Hur som helst har allt detta lett till att de räkor som finns kvar reas ut, så vi har ätit flera lass med smörstekta jätteräkor marinerade i vitlök, citron och chili.

.

*Eventuella faktafel får jag skylla på min källa J.

Förberedelser för Skandinavien

Resan till Sverige går i ganska många steg: La Digue-Praslin-Mahé-Frankfurt-Hamburg-Århus-Köpenhamn-Stockholm. Vissa nedslag är ytterst parentetiska, medan andra blir lite mer varaktiga.

.

Gradvis gör vi oss beredda på Sverige.

.

Jag försöker att tala danska med J tills jag får ont i halsen. (Och tills J blivit irriterad på mina teatraliska imitationer av danskar. Men jag måste liksom gå in i mitt rollspel till fullo för att få till den rätta accenten.)

.

J försöker att tala svenska (tills jag inte längre orkar höra mitt språk i mupp-variant).

.

Dessutom brukar jag öppna kylskåpet för Julie och säga: "Skandinavien!"

Jag vill ju inte att hon ska få en chock (när hon kommer tillbaka till sitt kalla hemland).

En överdos av Julie?

Någon som däremot gärna får lysa upp på min mobil-display är förstås Julie. Jag försöker hålla mig ifrån att publicera bilder och inlägg om henne på den här bloggen, men jag kan liksom inte låta bli när hon är så där superdupergullig att jag bara måste dela med mig till resten av världen! (Inte för att jag är säker på att resten av världen är lika exalterad över detta underverk som jag...)

Innan hon föddes funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle ha bilder av henne på min blogg för jag ville inte exploatera henne alltför mycket, men hur mycket självkontroll är det egentligen möjligt att ha?

Julies vara eller icke vara på bloggen är väl inte direkt frågan, men snarare hur mycket? Hur mycket Julie?

Det är speciellt som jag närmar mig Sverige som jag känner ett behov av att gömma mig och min familj lite och krypa in i en kokong. När jag är utomlands känns bloggandet "säkert", på avstånd. Men nu flyttar bloggen snart hem. (Och ja, jag säger hem utan " " som ni märker! Det ni!)

Hursomhelst. 18 dagar kvar till Danmark. Sverige kommer närmare...

Myror...

Det är varken centipedes eller kackerlackor som är det värsta - även om en kackerlacka knockade J i huvudet häromdagen. Det är myrorna. De är överallt och kommer i alla storlekar. Man tittar på matbordet och plötsligt är det som om man fått 4D-seende och inser att bordet lever. En tunn matta av ljusbruna minimyror kravlar hysteriskt runt och det spelar ingen roll att vi sprayar med badrumsrengöringsmedel som till och med fick en tredelad centipede på fall.

.

Svarta myror lindansar fram på klädstrecken och kryper ner i kläderna. Myror går helt fräckt i karavan längs med vardagsrumsväggen. Jättemyror (som bits!) kryper hemtamt runt på köksgolvet. Men droppen var när jag insåg att de där miniminimyrorna hade tagit sig in i min mobil och kröp runt bakom displayfönstret. De kryper också runt på tangentbordet på laptopen och de drar sig inte för att ta sig vidare uppför mina händer och armar medan jag skriver.

.

Men jag vet att när jag sitter där i Sverige en mörk vinterkväll utan snö och går tillbaka i mitt bloggarkiv och finner detta inlägg så kommer jag att förlåta myrorna för allt - bara jag åter kunde ligga på världens vackraste strand...

Inplanerad bortskämning

Bokat: Lördag förmiddag, helkroppsmassage.

Nu börjar projektet helrenovering av småbarnsmamma. Seychellerna i sig har varit rena hälsokuren, men nu är det dags att pressa musten ur detta island spa innan det blir dags för Skandinavien.

Resa med Google Earth

Igår tog vi en tur till Värmland efter att ha kollat in Stockholmstrakten. Lägenhet i Stockholm och sommarhus i Värmland? Sedan googlade vi vidare till Danmark och mätte hur långt det var mellan våra länder.

Jag minns när vi googlesemestrade på Seychellerna och drömde om att flytta hit. Vi zoomade in oss på små pärlor i Indiska Oceanen och fyllde i med vår fantasi och när J fått jobbet ringde vi runt till alla vi kände och tvingade dem att också googla in sig på "våra" öar.

.

Nu nostalgigooglar vi på trakter som vi redan känner till. Vi googlegår på gator i Stockholm, tittar in i Js föräldrars trädgård och googlar skidåkning i Dalarna.

.

När jag var liten brukade jag sitta med vår stora kartbok i knät och drömma om olika platser och fantisera om hur det såg ut i en liten ungersk by eller längs med den den amerikanska västkusten. Jag planerade hela liv utifrån den där kartboken. Jag skulle bo där, där och där.

Nu önskar jag ibland att min google earth kunde stanna någonstans, zooma in och vila på den platsen.

Hur hypnotiserar man en bebis till sömns?

Under förhistorisk tid kastades det örter i kokande vatten och en äggklocka sattes på 10 minuter, sedan lät man sig ångas under en handduk tills man var rosig och då var det dags för peeling, kallt vatten och en härlig ansiktskräm. Vips var man renoverad och snygg!

Jag kom bara att tänka på det imorse klockan 5 då min bebis - som för övrigt somnade kl. 22 igår - väckte mig, pigg som en mört (hon, inte jag).

.

När kommer man någonsin att ha tid för lyx som att fila fötterna eller sova länge på mornarna?

.

Julie sover i snitt 2-3 timmar mindre än bebisar i hennes ålder brukar göra. Kan man inte öka hennes sömnbehov på något sätt?

.

Plötsligt inser jag att allt det där man hört om att man inte man får någon tid till sig själv efter att man har fått barn är sant! Jag minns att jag och en vän under den förhistoriska tiden (dvs pre-barn) skrattade åt föräldrar som påstod att de inte ens hade tid att duscha. Ha! tänkte jag, sådan tänker jag minsann inte vara.

.

Som om man hade ett val... Eller jo, man har ett val; mellan att äta frukost eller duscha.

.

Nu är Julie lite äldre så det går lite lättare och jag hinner både duscha och äta frukost, men mina gamla huskurer känns fortfarande som en avlägsen lyx.

.

Men det är värt det, för det underbaraste som finns är att dansa med Julie till Corinne Bailey Rae medan det regnar utanför och jag älskar att vakna upp till Julie varje morgon.

.

Men jag älskar också när hennes ögonlock faller tungt över sömniga, safirblå ögon...

Oj, här kommer visst mitt svamligaste inlägg på länge...

Det är renande, ungefär som ett besök hos psykologen. Själslig utrensning. Jag reder ut, kastar, arkiverar. Saker och ting blir så snabbt inaktuellt. Vi har tagit med oss en ryggmassagerulle i trä. Hmmm. Och jag trodde visst att jag skulle dansa i Kookaïklänning på Seychellerna. Och mina älskade träskor med blå blommor från Noa Noa har jag nog bara vinglat runt i två gånger. Jag minns i alla fall att jag vinglade ner på oasfalterade vägar till Amy och Brad. Och jag hade dem på Fisherman's Cove ("J, du får bära Julie ikväll, jag har fullt upp med att hålla balansen och se snygg ut...").

Vissa saker följer med oss vart än i världen vi flyttar. Vår engelska, blommiga soffa och den balinesiska himmelsängen befinner sig just nu i transit i Danmark och väntar på att flytta till Stockholm (4 tr utan hiss).

Varje gång jag byter land brukar jag byta parfym för att liksom markera en ny sinnesstämning. Innan jag började blogga brukade jag också ha en dagbok för varje land. Ett års dagboksskrivande på laptopen brukade ungefär bli 350 boksidor som jag printade och omsorgsfullt band ihop till en bok.

Frankrike efterlämnade en dagbok fylld med mina unga och mycket dramatiska känslostormar kring en historia som utspelade sig i Aix-en-Provence och Paris och Stockholm. Jag krockade med en motorcykel på väg till Louvren (det är min bästa ursäkt för att aldrig ha sett Mona Lisa) och var mest olycklig hela tiden. Och så bar jag Elizabeth Ardens Sunflower.

Sedan bytte jag till Kenzos d'Étè och drog till London. Del 1 av Londonhistorien är sunkig, även med parfym till. Jag hade stuckit till London för att arbeta som receptionist efter att ha frilansat i Stockholm. Jag hade bytt ut min stora (nåja, med londonmått mätt i alla fall) lägenhet i Sverige mot ett (eller snarare flera olika) rum i London. Jag var olycklig i Sverige och jag visste inte vad jag ville så jag vandrade runt med mina resväskor över hela London och var totalt stum. Efter Frankrike blev jag stum, som om jag dog. Jag var bedövad och smal och gick, gick, gick på Londons gator som var fulla med människor och jag gick på en massa idioter och jag gick fel, men jag var i alla fall inte i Sverige och det var huvudsaken.

Jag är som regn idag. Inte för att jag är olycklig i mitt nuvarande liv, men jag såg just ett tv-program som påminde mig om att New York är förlorat för alltid. Jag försökte intala mig att jag kan åka dit på en enveckassemester som andra dödliga. Men det är inte nog för mig. Jag har en obesvarad relation till New York, om man nu kan ha en obesvarad relation. Hursomhelst, endel saker förblir väl bara obesvarade och olyckliga. Och jag har egentligen gått vidare. Men ibland rivs det upp små flikar i min lycka och där under ligger ett förflutet som inte riktigt kan nå mig mer, men det gör ont i alla fall.

Jag packar ihop och en sekund tänkte jag: Kunde det inte vara kul att bo i Tokyo? Men jag måste landa någonstans nu. Sluta flytta, sluta packa, sluta leta. (Bli vuxen och normal någon gång, Lisa!)

Seychellerna är parfymfritt. (Orsak: Överbskyddande mor vill inte att bebis ska andas in farliga ångor.) Men nu. Jag behöver en ny start och en ny parfym. Har ni några tips? Jag vill dofta som en sommaräng efter regn.

Nu packar jag ner Seychellerna i kartonger och resväskor och en del av vårt liv här ska car boot-säljas.

.

Saken är den att jag är världens lyckligaste. Bara så att ni vet. Jag är världens lyckligaste. Nu. Men under många år var jag världens olyckligaste och ibland, mycket sällan, kommer jag ihåg alla de där dagböckerna och dofterna och jag vill aldrig mer tillbaka till det livet.
.

Men nu, kära läsare, har jag svamlat för länge och måste gå och byta blöjor.

På återseende. Och glad påsk, förresten!

Kärlek

Svalkar mig i vårbilder från Sverige

Det är 30 grader varmt och utan pardon. Jag tar med mig Julie ut i trädgården, men knappt en bris berör Seychellerna den här årstiden. Just som vi smälter bort som glass i solen kommer ett mail med sval, svensk vår nedpackad i en bifogad fil. Jag älskar det, älskar när våren bryter fram som vågkrusningar under tunn is.

Snart går jag barfota på sommarstigar, snart äter vi jordgubbar med vispgrädde, snart sitter jag och Julie i Hagaparken och blåser maskrosor, snart går jag och J på legendariska stadsvandringar från hösten 2005...

Längtar... och vemodar över Seychellerna.

Where the streets have no name

Vi bor på den slingriga vägen som leder mot ingenstans, det vita huset vid det stora mangoträdet... Är ni med?

.

Det är inte helt rätt att hitta hem till oss. Det finns inga gatunamn i området där vi bor så beskrivningarna blir i stil med "huset bakom Tequila Boom" eller "huset vid det tredje papayaträdet". Charmigt, men ganska opraktiskt.

.

För ett tag sedan fick vi ett hotbrev om att vårt vatten skulle stängas av med omedelbar verkan om vi inte betalade räkningen nu! Vi hade tydligen fått en tidigare räkning som måste ha hamnat på villovägar. Antingen hittade brevbäraren inte det vita huset vid det stora mangoträdet eller så har räkningen blåst iväg i vinden. Ibland ser man nämligen en räkning sitta och fladdra i tvättlinan bland våra kläder ute på altanen. Vi har nämligen inga brevlådor heller så brevbäraren tycker att tvättlinan är en utmärkt brevhållare.

Pirater!

Nu har somaliska pirater tillfångatagit människor på Seychellerna. Först var det en katamaran som blev kapad och nu i veckan drabbades en forskningsbåt som används till att ta med turister från ön Assumption till UNESCOmärkta ön Aldabra. Turisterna hade precis satts av och båten var på väg tillbaka till Mahé då piraterna slog till. Tio personer (besättningen) hålls nu som gisslan och frågan är nu hur bankruttsdrabbade Seychellerna ska ha råd att betala lösensumman.

Lockig eller lockig?

Det är inte frågan om, utan hur. Hur lockig? På en skala mellan 1-5. J har ju sitt rufs - även om hans lockar inte är av samma kaliber som mina förstås. Och mina lockar, ja, de är ett kapitel för sig.

Julie har fortfarande rakt hår, men när hon blir varm och svettig i nacken står fjunet upp i söta lockformationer.

Så jag antar att hon blir lockig. Om inte lockigt + lockigt = rakt enligt någon minus plus minus blir plus-hypotes som J framlade.

Ja, som ni förstår håller vi andan av spänning....

Happy birthday!

J fyller år idag (Tillykke, skat!) och vi skålade med våra amerikanska vänner på Fisherman's Cove. När jag satt där, med hela den Indiska Oceanen framför mig, kändes det lite sorgligt att vi snart ska lämna allt detta. Speciellt som Madame J försöker muta J att stanna. Hon gör det så där lagom subtilt:

Om vi stannar får vi en villa med pool i Glacis för 45.000 rupees (ca 2000 euro och kliniken betalar hela kalaset). Då ingår även fantastisk utsikt över havet.

Men J är fullt upptagen med att leta efter en volvo...

Glad, gladare, gladast!

Julie tenderar ibland att klä sig i sina matportioner snarare än att äta dem. I våra barnböcker står det att man inte ska torka av maten som hamnar utanför, barnen ska istället lära sig att slicka i sig maten. Jag vet inte riktigt... De där exempelbarnen som barnboken talar om måste ha exceptionellt långa tungor, tror ni inte?

Jag vill hem till Sverige! (I alla fall när man får oinbjudna gäster...)

Just nu samlar jag på dagarna här nere. De där underbara dagarna som jag kommer att leva länge på när det regnar och är kallt i Sverige. Men också de där dagarna som jag förmodligen kommer att leva ännu längre på de där grå marsdagarna när våren aldrig vill komma och snödrivorna inte längre är vita utan smutsgrå. De där dagarna när Seychellerna inte riktigt är på sitt bästa humör, en dag som igår...

.

Söndagen inleddes med att AC:n och fläktarna dog. Elektriciteten hade plötsligt stängts av på hela ön. Vi började snart smälta bort i den 35 gradiga hettan och 80%iga luftfuktigheten. Undantagstillstånd utfärdades i vår lilla tillvaro och vi flydde ut till bilen och körde en timme till Anse Royal och ett hav som var klarare och turkosare än jag någonsin kan minnas att det har varit.

.

Vi samlade ihop våra få kontanter (alla bankomater hade ju också upphört att fungera) för att köpa stenugnsbakad pizza och äta på stranden. Jag kunde knappt vänta på att få sitta i skuggan under takamakaträden och sedan bada med Julie.

.

Men så står vi där, med våra pizzor och ska ge vår hungriga lilla dam barnmat och då visar det sig att vi inte tagit med någon mat till henne! (Jag vet, vi är förmodligen världens sämsta föräldrar, men vi trodde att den andra hade packat ner maten.) Och det är söndag och inga affärer med barnmat har öppet och dessutom har vi just gett bort det sista av våra pengar i dricks, så vi kastar en sista längtansfull blick på den Indiska Oceanen och kör hem.

.

Nu är elektriciteten tillbaka, men framemot kvällen visar sig ön från sin mest ocharmiga sida hittills. Glöm det där med krabbfobi, nu är det giant centipedes som gäller. De är någon monstervariant på tusingfotingen - fast med hundra ben. Och tydligen kryper de upp i sängen på natten och attackerar ögon och mun och deras bett gör visst fruktansvärt ont och kan till och med vara farligt.

.

Och plötsligt kryper en sådan där gigant (15 cm) runt på vårt vardagsrumsgolv. (Att en 10 cm stor kackerlacka också skuttar förbi märker vi knappt.) J tar macheten (känsliga läsare varnas!) och klyver den mitt itu, men den fortsätter att leva! De två delarna kryper åt varsit håll och J hugger av huvudet, men kroppen (eller kropparna bör jag väl säga) fortsätter som Terminator att krypa runt. Efter en massiv besprutning av badrumsrengöringsmedel är centipeden till sist oskadliggjord.

.

Efter denna strapats ska vi äntligen gå och lägga oss. Då ser vi världens största spindel på väggen. J (såklart, jag håller mig på minst 3 meters radie från sådana varelser) krossar den och ut ur kroppen väller en hel armé av minispindlar...

Ja, och sen ska man försöka sova gott...

.

Gårdagen arkiveras under mappen "Saker att inte sakna". Den mappen hade jag tänkt kika i när Sverige känns alltför tråkigt och grått.

The lonely life of an expat...

Att vara expat kan vara lite ensamt, speciellt om man som jag inte kan landa på en plats länge nog för att bygga upp något.

Det är nog lite riskabelt att investera i en vänskap med mig eftersom man aldrig vet när jag flyger vidare, men några få har vågat och de vännerna har jag behållit även när vi inte har bott på samma plats.

Jag har aldrig varit en person som haft en massa vänner, utan har alltid haft några få, nära, nära vänner. Jag kan förundras över Js förmåga att omedelbart bli omtyckt (även om det inte är svårt att förstå varför). Hans patienter gråter över att han ska lämna Seychellerna och Madame J försöker muta honom med massage, papaya och passion fruit... Jag försöker studera hans talanger för ingen här försöker hålla mig fast på Seychellerna med passion fruit.

Som barn var jag ganska blyg och flyttade runt och var alltid den nya tjejen i klassen. Jag har haft många sporadiska vänskaper, men har ofta inte blivit kvar länge nog för att vänskapen ska hinna fästa.

När jag är i stora grupper känner jag alltid hur jag kommer bort, tappar bort mig själv på något sätt. Jag tycker inte att jag kan det sociala spelet, mitt verkliga jag hamnar i skymundan och jag förlorar min vanliga, bubblande personlighet.

.

Men jag vet också att jag har blivit lite lat av mig. J är min bästa vän här och han och Julie är hemma för mig. Det är därför jag kan känna mig trygg var som helst på jorden. På något sätt trivs vi så bra i varandras sällskap att vi inte "tvingas" vända oss ut och socialisera. Vi måste påminna oss om det.

Som expat är det bra att ha den där begåvningen som J har. Å andra sidan är det lättare att få vänner här än i Sverige. Men just som man börjar få ett socialt liv ska man iväg.

Jag stötte på en sydafrikanska som jag aldrig sett förr i matvaruaffären Docklands för några veckor sedan. Jag stod och beundrade hennes bebis och plötsligt var jag inbjuden till expatmammornas hemliga sällskap på Seychellerna och nu blir jag medtagen till deras hus uppe i bergen med utsikt över Beau Vallon och jag och Julie inviteras till poolparties för barn och andra lekfester och så ska jag härifrån. (Se, en sån sak skulle bara aldrig hända i Sverige!)

.

Men. Det är i Sverige som jag har mina bästa vänner. Efter år av utland har jag lyckats vaska fram en hållbar vänskap med några få personer och de är guld värda!

Världens minsta huvudstad

Seychellerna har varit en engelsk koloni och har sin motsvarighet till Big Ben: Small Ben.

Olika religioner samsas på samma ö.

Dags för en make over?

Om ni tycker att det verkar som om jag alltid går omkring i samma kläder på bilderna så är det faktiskt för att... hmmm, jo, för att jag går omkring i samma kläder härnere. Eller, jag recyclar de få plagg jag har. Och ofta syns jag i min bikini.

Jag är ingen shopaholic, men jo, jag erkänner, jag känner en viss abstinens. Så till den grad att jag släpade med J och Julie till ett Victoria i 34 gradig värme bara för att få det bekräftat: Seychellerna är inget shoppingparadis. Jag tror att den närmaste shopping (av kaliber) finns i... Sydafrika. Förvisso står det "Shopping Center" lite här och där, men det innebär oftast en liten tobaksbutik.

Jag drömmer också om make up (glömde sminkväskan i Sverige och råkade tvätta läppstiftet jag köpte i Qatar). Jag har förvisso en kajal, men den går inte så bra ihop med mina mörka ringar under ögonen.

Efter sommaren och hösten har jag känt mig en smula... sliten. Jag känner att jag behöver en helrenovering. Ok, det har hjälpt lite att vara på Seychellerna. Det är som spa för själen, men jag känner ett uppdämt behov av att vara ytlig och gå i högklackat.

För att återfå mina mänskliga former planerar jag följande: Ång- och lerbad, massage och ansiktsbehandling i Victoria och sedan i maj hoppas jag på lite powershopping i Danmark.

Man måste ju se någorlunda snygg och utvilad ut när man kommer till ett Stockholm i sommarberedskap...

Solstråle

Vår lilla skatt blir 9 månader idag. Lite godmorgonbilder:

Komma "hem"?

Att flytta tillbaka till Stockholm är något av det läskigaste... Läskigare än att flytta till Seychellerna. Jag har aldrig känt mig hemma i Stockholm (Sverige) trots att det är där jag är uppväxt. Jag har alltför många dåliga minnen. Jag har aldrig känt att jag har passat in.

Att känna sig rotlös i ett annat land är lättare än att känna sig rotlös i sitt eget land. I utlandet kunde jag finna konkreta, geografiska skäl till detta. Då kunde jag låtsas att jag hade ett hem där borta i norr, låtsas att jag hörde hemma någonstans, att jag tillhörde någonstans. Jag har aldrig känt mig svensk och det är lättare att känna sig svensk utomlands än i Sverige.

Jag hoppas att jag inte kommer att göra mig illa på Sverige.

J är lycklig över att flytta till Sverige. Lycklig på det där bekymmerslösa vis som man är när är ny och inte vet för mycket. Lycklig som man kan vara i en okänd stad som aldrig har gjort en illa.

Men när Julie föddes i Sverige fick jag en ny känsla för mitt land. Det räddade oss.

Nästa anhalt:

Hit flyttar vi. Till min vackra hemstad. Tänka sig att jag snart ska gå med vana steg på gamla gator, se vattnet glittra nedanför slottet, ta båten ut i skärgården, gå på caféer, äta glass i Kungsan, promenera på Djurgården... Allt detta ska jag uppleva med min Julie och min J. Det blir något helt nytt.

En enkel biljett...

När man ser på alla saker vi har släpat med hit från London inser man att vi hade planerat en längre vistelse här. Vi planerade inte att J inte skulle trivas (i början), att ekonomin härnere skulle braka, att Julie skulle födas för tidigt...

.

Vi skulle ha kunnat stanna längre, av många olika skäl. Men vi lämnar Seychellerna, av många olika skäl.

.

Livet härnere är en underbar dröm, men det är tyvärr inte hållbart för oss i längden, så vi måste säga hejdå.

.

Jag kommer inte lämna Seychellerna så som jag lämnade London - med lättnad i mitt hjärta. Jag kommer att sakna Seychellerna. Bara jag tänker på hur vi kommer lyfta och se dessa pluttöar minska i mörkret medan planet för oss mot nordligare trakter får jag tårar i ögonen.

.

Samtidigt känner vi en längtan, en iver inför vårt nya liv! Jag känner en längtan efter syrenblommor på min födelsedag, doften av nyklippt gräs och en sommaräng. Att trippa på storstadsgator med fina sommarskor. Att frysa, huttra lite och svepa in sig i en tjock varm kofta. Att gå i stövlar. Att sminka mig (glömde min sminkväska i Sverige och läppstiftet jag köpte i Qatar råkade jag tvätta på 40 grader). Att klä Julie i söta kläder.

.

Men framför allt längtar jag efter att få träffa familj och vänner igen, att få visa upp Julie, att stanna upp lite och börja bygga på något.

.

Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har fått uppleva Seychellerna! Och nu tänker jag inte bara på lata dagar på stranden och barbeques, utan på att jag har fått leva här, att jag har fått ha det tråkigt, se vardagen i ett annat land, att få vara mer än en turist här. Att jag har fått uppleva frustrationer, kulturkrockar och se hur livet är för seychellois.

.

Och någon gång vill jag återvända hit och visa Julie var hon badade i havet för första gången, var hon vägdes och mättes, var hon brukade följa med oss och handla.

.

Men nu väntar nästa äventyr. Startdatum: 2 maj.

.

Och tills dess är det bara att njuta av de sista veckorna på Seychellerna...

Det hårda livet som expat...

Tillbaka på Mahé: