Jag har en liten överraskning.....

Ännu mer poppis...

Populär dam (Ok, kanske inte den fotografiskt snyggaste bilden, men Tilly var bara så söt här att bilden får vara med ändå.)

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blir man ju mer populär som gravid. Pröva då bara att lägga till en söt hund ovanpå det! (Jag vågar inte ens tänka på vilken sensation kombinationen hund + barn måste vara!)

Var ute med Tilly häromdagen och hann bara gå några meter när en okänd dam med hund frågade mig hur det hade gått.
"Eh... med vaddå?" undrade jag.
"Ja, jag hörde att du skulle till mödravården igår."
"Jaha, jaså, ja..." (Mamma förstås!) Sen var pratet igång.

Sedan fortsatte Tilly och jag några meter tills vi snubblade över två söta chihuahuor och medföljande matte. En timmes konversation följde förstås tills hundarna var totalt uttråkade.

Så kom man hem efter en rejäl långpromenad (som förvisso mestadels hade utspelat sig under några tallar på en gångväg).

Poppis

En sak som jag har lagt märke till är att man fått förhöjd status som gravid. På apoteket öppnade man en egen specialkassa för mig och jag fick gå före alla i kön och betala i kassan för recept, fastän jag bara hade receptfritt. Tog bara förvirrat för mig innan jag - hoppsan! - insåg att det var en hel drös med människor som egentligen borde gått före mig.

När jag lämnade London blev jag visiterad på Heathrow av en sträng dam, eller ja, sträng tills hon upptäckte min lilla skatt som var gömd under min stora stickade tröja. Plötsligt hade hon glömt att jag kunde vara en potentiell terrorist och började istället glatt fråga om jag visste om det var en flicka eller pojke.

Överlag verkar man vara mer poppis just nu. Folk vill veta hur man mår, alla talar med supermild röst till en som för att inte skrämmas, ja, folk är allmänt lyriska och trevliga. Det känns nästan som om man blivit en rockstjärna! Hoppas att det här fortsätter även efter augusti...

Svenska gubbar

Man kan verkligen gå och inbilla sig saker som barn. När jag var liten tyckte jag att det var konstigt när de vuxna lyriskt talade om svenska jordgubbar och att de var så goda och så mycket bättre än italienska, spanska och belgiska jordgubbar. Lite väl patriotiskt, tyckte jag.

Nu har jag förstått att det inte var tal om någon jordgubbsrasism, utan att våra helt enkelt smakar bättre än de som importerats och transporterats och plockats i förtid. Nu njuter jag själv helst av solbrända, knallröda, solmogna svenska gubbar. Precis som jag helst skulle njuta av italienska jordgubbar i Italien.

Dagens meny

Hade gärna försjunkit i drömmar om det tropiska livet, men det är tydligen inte vad som står på dagens meny. Fick en bok om Seychellerna av min mamma, men det visade sig vara en översättning av den engelska som jag redan har, fast med ny omslagsbild.

Det verkar vara inavel på reselitteratur om Seychellerna, så det får bli lite skönlitterärt Frankrike idag istället. Bytte nämligen boken mot Anna Gavalda så idag ska jag spendera dagen med att vila, läsa, skriva och äta jordgubbar med grädde.

Mamma Mia!

Lugnt och stillsamt som förr i världen utan snabba klipp, så är mödravården här i Sverige. (I alla fall enligt mina upplevelser.) I London var det hastigt, abrupt, blodtryck, puls och hej med dig! Och jag tyckte att det var bra. Tydligen visste jag inte bättre.

Nu kommer man in i ett litet rum, som ett rum i någons hem nästan, och man får tid att fråga allt man vill. Tempot är nerdraget till minimum. Från stressen mitt i stan in i ett meditativt lugn. Eller så är det bara för att jag fortfarande har blodbrist och själv går på halvfart.

Mina blodvärden har alltså inte gått upp. Trots en massa järntabletter, multivitaminer och blutsaft. Dessutom har jag inte gått upp mycket i vikt. Men mitt barn växer och är livligt.

Om jag lägger handen på magen så svarar h*n med en buff. Barnmorskan menar att det är barnet som säger "Hej mamma!". Va? Mamma? Jag? Ursäkta om jag är lite långsam (anemi ni vet), men plötsligt slog det mig - jag kommer att vara någons mamma! Så klart har jag förstått det på något abstrakt, teoretiskt sätt, men mest utifrån min egen synvinkel; att jag kommer att få ett litet barn, men det omvända perspektivet främmandegjorde allt lite grann. Det uppenbara är på något sätt det ofattbara. Fantastiskt. Overkligt.

Tid och väder att filosofera

Skönt med lite svalka och regn efter hettan (det trodde jag aldrig att jag skulle skriva). Igår när jag gick på stan blåste det varma, nästan tropiska vindar och efter alla dagar med sol har jag blivit mätt nog att uppskatta några regniga, filosofiska hundpromenadsdagar.

Dessutom vet jag att det är solgaranti i höst.

Den overkliga verkligheten

Igår började lite dramatiskt, men dramatiken klingade av och utmynnade istället i en mysig dag på stan. Flanerade runt i Vasastan och satt sedan i Kungsträdgården där folk låg och myste i gräset.

Det kändes lite overkligt att vara i Stockholm, att det är just så där vackert som i ett resereportage. Det är mycket som känns overkligt just nu. Hela livet känns som ett reportage om någon annan. Ibland är det svårt att förstå att det verkligen är jag som får vara med om allt det här!

Ta seden dit man kommer

Bilden är lånad från omslaget till denna bok

På Seychellerna stryker kvinnorna visst mannens alla kläderna (till och med strumpor och kalsonger) och kvinnan behöver bara titta på mannen för att tolka fram om han verkar var i humör till kaffe, te eller en kall öl.

J hoppas att jag ska ta seden dit jag kommer...

Min tur?

Jag är aldrig så där jätteförtjust i att fylla år nu för tiden, men jag kom just på att när jag var i Sri Lanka blev jag spådd i handen av en uråldrig man som sa att jag skulle få mer tur i livet efter X år. Får se om det stämmer...

EN LITEN UPPDATERING:
Ibland kan det kanske verka som om jag har en massa tur, men detta är ju också den censurerade versionen av mitt liv. Fast jag ska också erkänna att jag verkligen har haft mycket att vara tacksam över den senaste tiden!

Tillägg

Ok, ta förra inlägget med en liten nypa salt (helst jodsalt!) för jag har mina normala stunder också...

Ajabaja!

Det är många krav när man är gravid. Gå bara in på livsmedelsverkets sida för vad man får och framför allt inte får äta. Man ska akta sig för miljögifter i fet fisk, men se till att få i sig tillräckligt med omega-3. Kalcium är bra, men inte tillsammans med järn. Stressa inte! Vila dig! Motionera! Och framför allt - må bra!

Jag äter havregrynsgröt med linfrön och solrosfrön och hallon och blåbär och bananer och mjölk nästan varje dag. Och så försöker jag att få i mig fisk (lax ska visst helst vara odlad enligt svenska rekommendationer och viltfångad enligt de engelska om jag minns rätt) minst två gånger i veckan och tar omega-3-tillskott från England (som visst inte riktigt rekommenderas av alla svenska barnmorskor). Dessutom försöker jag göra salladsdressing på linfröolja, men man ska passa sig så att man inte överdoserar sitt omega-3-intag.

Den koffeinfria latten (koffeinlatte vågar man ju knappt andas in) får refuseras eftersom koffeinfritt tydligen är värre än koffein då det tillsätts kemikalier när man avkoffeinerar. Suck! Här har man gått omkring och trott att man var nyttig när man drack koffeinfritt Earl Grey...

Och man ser misstänksamt på all mat som kan tänkas innehålla listeria eller toxoplasma och omvärlden ser misstänksamt på en själv och undrar om man är paranoid eller bara allmänt gravid. Och bananerna ska vara obesprutade och ekologisk mjölk och laktobakterier är förebyggande mot allergi.

Dessutom läste jag att barnet ska sparka 10 gånger i timmen, jag trodde att jag läst fel, att de måste mena om dagen, men nähe, då! Men mitt barn ligger ju inte och sparkar som en metronom dygnet runt...

Jag hade växtvärk i benet för ett tag sedan och barnmorskan menade att det kunde bero på brist på salt och natrium och att Ramlösa kunde vara bra och vad gör jag? Köper saltlakrits istället! Det är ju också salt eller?

Dessutom har jag insett att jag inte har spelat tillräckligt med musik för barnet så att det blir skönsjungande och musikaliskt och dessutom borde jag prata med barnet och usch, vad trött och uttråkad röst jag har ibland (barnet kommer ju att tycka att jag är en tråkmåns!).

Dessutom hade jag bestämt mig för att min dagbok skulle bli en liten bok till barnet. Jag skulle göra collage med bilder som en liten hemlig ask att öppna när h*n blir stor, men istället känner jag mig som en dålig brevskrivare som inte skriver till mitt barn. Igår sammanfattade jag två månader i punktform!

Neurotisk? Jag?

Chessecake & strawberries

De sa på tv igår att svenskarna inte äter upp maten utan istället kastar, så jag tänkte att jag skulle ta mitt ansvar och försöka göra slut på gårdagens cheesecake. Jag bojkottade i princip min födelsedag, men gjorde i alla fall en cheesecake till mig själv och bebben. Tyvärr är det ingen som vill hjälpa mig här hemma med att äta upp den, så jag har inte mycket val. Vet inte om Angelina Jolie har samma diet men...

Fotnot: Jordgubbar innehåller för övrigt järn.

Man är i alla fall i gott sällskap...

Bilden (och uppslaget) är hämtad härifrån

Än är det alltså inte dags för Ms Jolie. Jag och Angelina Jolie har visst beräknad nedkomst ungefär samtidigt - om man nu ska tro källorna... I augusti smäller det!

Ibland när man läser graviditetsböcker, fyllda med diverse skräckexempel och varningar för alla möjliga åkommor, börjar man lätt oroad undra hur man egentligen ska kunna ta sig igenom dessa nio månader med hedern i behåll. Då är det perfekt att snegla åt glamorösare håll...

Ett år äldre...

I förrgår fyllde min bébé 29 veckor och igår fyllde jag år. Syrenerna blommade som vanligt. Det här året kändes det inte alls speciellt, förra veckan hade jag inte ens koll på att det var min födelsedag på tisdag. Tror att jag har börjat lära mig att ignorera den. Eller så är det första tecknet på alzheimers. Så om ni undrar hur gammal jag är så kommer jag inte ihåg! Sa jag förresten att jag har skeppat mirakelkrämen Protect & Perfect till Seychellerna? I förebyggande syfte alltså...

Jag och vattenmelonen

Långholmen

Njöt av solvarma klippor på Långholmen igår. Man var inte direkt ensam om idén, men vi lyckades hitta några platser relativt privat där man kunde ligga och äta chokladbollar i lugn och ro. Sedan blev det pizza i Tanto. Inte heller där var man unik. Gräset var lika utnött som i Hyde Park. Men min Sverigekänsla var ny.

Det känns som om jag turistar på ett tillfälligt liv. Helt underbart och på något sätt mer speciellt än när man har Sverige på heltid. Hela tiden vacklar jag (kanske, kanske inte... älskar, älskar inte...).

Men i höst fortsätter sommaren någon annanstans.

Out of Office

J skriver ett hastigt meddelande på msn. Han är på väg till stranden. Det ryktas om 30 grader. I Sverige. Jag tror jag försöker fånga solen idag.

Återkommer på måndag!

Ok, riktigt så här härligt strandväder blir det kanske inte i Stockholm... Jag har förstås snott bilden från J.

7463896 sekunder kvar

Jag börjar få lite prestationsångest... Gick in på ett forum och jag börjar känna mig lite... hur ska jag säga... efter. Vi befinner oss ungefär i samma vecka, men jag är månader efter dem. De har bara nappen kvar att köpa och jag tänker fortfarande på att jag borde gå in i någon babyspecialistaffär snart och få expertråd. Det börjar bli akut. Andra har målat om barnkammaren, köpt alla "tillbehör" och boar för fullt.

Jag bor i kappsäck (min resväska är min garderob) och är på väg till Afrika och J lever ungkarlsliv på en ö någonstans i Indiska Oceanen... På något sätt försöker jag dirigera och få ordning i kaoset och chattar till J att han måste åka och kolla på det där huset i Beau Vallon och han skriver bara "Rolig..." Vilket betyder lugn på danska. Och nu ska han till fotboll.

Och en sak till. Jag har fortfarande inte koll på profylax. Vad är det egentligen? Måste man profylaxa? Nedräkningen har börjat. 7463896 sekunder kvar till förlossningen...

Sol, moln och apelsinjuice

Det var kjol och linne-väder idag när jag vaknade med planer på picnic. Gärna i kombination med glass. Helst på en strand. På en filt. Med en kall dricka och sand som fastnar på benen.

Men det blir en skrivardag istället. Med moln. Järntabletter. Tilly. Och apelsinjuice.

Ska försöka fånga solen i morgon istället.

Ett hundliv

Tilly njuter av små svenska solglimtar

Marken gungar

H*n hade hicka i morse. Tror jag i alla fall, annars är h*n väldigt rytmisk i sina sparkar. I början var allt så overkligt, jag minns de tre första månaderna som en dimma. Ett blåbär. Allt kändes preliminärt. Nu har allt blivit mycket mer konkret, jag kan se hur h*n buffar. 1 kg och 35 cm. Det svindlar, jag är yr, marken gungar. Så fantastiskt är det.

Men jag är helt urlakad. Minns inte att jag någonsin har varit så trött. För trött för att andas, för trött för att gå, för trött för att laga mat, för trött för att vara vaken. Trots min dagliga dos av två järntabletter, en multivitamin och blutsaft.

Den där underbara aftonen i maj resulterade i ett komalikt tillstånd. Igår orkade jag knappt ta mig upp ur sängen. Det svindlar, jag är yr, marken gungar. Sådan blodbrist har jag.

En afton i maj...

Det var precis så här jag föreställde mig Stockholm när jag bodde i London: Ljumna (nja) sommarkvällar, ett glas rosévin (ok, fruktté om man ska vara noga) på en uteservering i stan, helst vid Mälaren för att göra bilden fullkomnad. Et voilà!

Om jag inte hade haft utlandet som bakgrund mot detta hade jag inte riktigt uppskattat det. Jag var tvungen att resa bort för att kunna komma tillbaka till det här. Svenska sommarkvällar. Jag kommer att åka iväg igen, bo borta, tappa bort mig, idealisera och nostalgera. Sedan kommer jag att återvända och ibland bli besviken, men vissa saker kommer alltid att slå mig som vidunderliga.

För det är så här det ska vara. Precis så.

7

Jag har gått in i sjunde månaden. Det känns gigantiskt. Rent fysiskt. Min lilla (ehum, ordvalet kan kanske diskuteras...) kropp är i chock. H*n får ju inte plats!

Kunden har alltid fel

Man får snart en reality check när man återvänder till sitt land. Så länge jag bodde i London kunde jag alltid leva på illusionen om att i Sverige minsann, där går allt på räls! Vi kunde ha problem med diverse saker och J och jag kunde alltid se på varandra i samförstånd och tänka: "Så där skulle det i alla fall aaaldrig få gå till i Skandinavien!"

Nu sitter jag här med ett Internet som knappt går att skaka liv i. Problemen har tydligen pågått sedan februari, men Internet-leverantören har ännu inte lyckats lista ut vad det är för fel - bara att det är vårt fel.

Jag vet inte riktigt, men i England kunde man liksom alltid bli en trotsig 2-åring och hota med att avgå som kund och få rätt. De verkade vara mer rädda om sitt rykte och för att bli stämda där borta. (Inte för att man behövde gå så långt, men det var lite mer kunden-har-alltid-rätt-mentalitet.)

Jag vet att det är strul och imperfektioner i Sverige och överallt, men jag är lite ny i landet och småförälskad och inget-kan-gå-fel-här-aktig så hela jag blir lite Va? över alltihop. Folk är liksom trötta och sura och saker krånglar som i resten av världen. Jag antar att jag och Sverige redan fallit in i vardagslunken då vi inte längre anstränger oss för att ge sken av något annat...

Åldersnoja

Jag gillar när killen i resebyrån frågar om jag är under 21 år eller student.

Jag gillar inte när jag är med min mamma och förklarar mitt ärende för en tredje person och denne person svarar min mamma och talar över huvudet på mig. Hallå! jag är faktiskt X år, har universitetsexamen, väntar barn, är förlovad, har körkort (att jag sen inte vågar köra bil är en annan sak) och är fullt kompetent att konversera med en vuxen. Jag tar det inte som en komplimang, för jag tror inte att det handlar om att jag ser så ung ut, utan snarare att min mamma gör det och personen ifråga kalkylerade väl fram att min mamma kan ha en dotter på max 15 år.

Men värst av allt är ändå när folk gissar rätt på ens ålder....

Eller faktiskt, ännu värre är ett annat scenario som jag ibland utsätts för. När jag är med min mamma brukar folk nämligen utbrista: "Ni ser ju lika gamla ut!" Hmmm... tänker jag bara, ser jag ut som 50 år, va?

Kära läsare!

Jag har bloggat ett tag nu och det är extra kul att skriva när man vet att folk läser ens ord. Jag har en kompis som också bloggar, men jag bloggar öppet - hon bloggar anonymt. Men ändå är det jag som inte kan vara lika öppen i min text. Jag kan vara personlig och bjuda på bilder och anekdoter, men mitt allra innersta måste jag förstås vara varsam och lite hemlig med.

Ändå har det slagit mig sedan jag kommit till Sverige - hur icke-anonym jag är. Det kändes annorlunda när jag bodde i London och hade språk och land som buffert. Stockholm är så pyttelitet.

Ni vet vem jag är, men vilka är ni? Jag är nyfiken på er också, ni som läser. Vore kul om ni ville skriva en rad och berätta lite om er själva, vilka ni är, hur ni hittade hit, hur länge ni har läst, ja, vad ni vill helt enkelt! Om ni inte vill skriva en kommentar får ni gärna skicka iväg ett mail.

Jag vill tacka alla er läsare som kikar in på min blogg! Det är så roligt att veta att ni följer med på min resa - vare sig ni är "öppna läsare" eller inte.

Kram på er!

Sovregler

Det är inte helt lätt att veta hur man ska sova på natten. I England informerade barnmorskan om att man inte ska sova platt på rygg efter vecka 18 för då kan barnet trycka på något stor pulsåder och både barnet och man själv kan få syrebrist, så det lät ju inte så kul. Man kan sova på rygg, om man ligger upphöjd i 40-gradersvinkel informerade hon.

Alltså har jag bullat upp med kuddat och halvsuttit i sängen som en kung på 1600-talet, men under natten rumstrerar jag ändå om i sömnen och vaknar upp i det livsfarliga ryggläget. Som tur är vid liv.

Sidan får man förstås sova på - för barnmorskan, inte för bebben. Enligt barnmorskan ska man helst sova på vänster sida dessutom eftersom det är bäst för syresättningen av blodet.

Som ni förstår är det lite prestationsångest över det här med att sova.

Pumpkin

Jag var hos barnmorskan igår och min mage hade mycket riktigt vuxit ikapp sig. Nu är den normalstor, men den rekordspurt den har gjort dessa två veckor har fått sina konsekvenser... Min hud är som spänt trumskinn, jag kan knappt sucka eller gäspa för minsta kubikmillimeter mer luft kommer göra att jag spricker - eller i alla fall min hud.

Och så kommer fler goda nyheter. I vecka 28 är barnet som en pumpa, läser jag. Det är redan nästa vecka. Jag vet inte om pumpa är det mest psykologiska ord i detta sammanhang för jag tänker i alla fall på sådana där gigantiska, amerikanska utställningspumpor som väger 30 kg. Det finns förvisso också sådana där små, söta prydnadspumpor som man kan ha i fönstret, men jag tror inte att det var dessa som menades...

Ja, ja, så länge min lilla (ok, kanske inte så lilla längre) pumpkin har det bra, får jag väl uthärda.

Insomnia

Nu har det hänt igen, att jag legat och vridit mig av sömnlöshet i flera timmar. Jag vaknar ofta vid 4-4.30 på morgonen och kan förstås inte somna om. Det är ungefär samtidigt som J går upp - borta på Seychellerna. Jag vet inte om det är någon romantisk bakomliggande telepatisk orsak till att jag vaknar så tidigt eller om det helt enkelt har att göra med de ljusa, svenska sommarnätterna (men jag har införskaffat en sån där flygplansögonbindel så den teorin håller inte riktigt). Det kan också vara för mycket oro och för många tankar. Eller så är det helt enkelt för att jag låg och tänkte alltför mycket på Croque Monsieur....

Sömnbrist + järnbrist (som tydligen blivit ännu värre) är inte det bästa receptet för en lyckad dag, så jag försökte somna om, men efter två timmar blev begäret för stort och sedan var det jag och Croque Monsieur i köket medan morgondimman lättade utanför. Det känns redan bättre. Ost- och skinktoast kl. 6 på morgonen är inte att underskatta.

Oj!

Vet inte vad som har hänt, men jag tror att det var efter dagens glassrekommendation (som blivit min dagliga rekommendation...) som min mage plötsligt blev mer exibitionistisk... Jag har tagit bilder av den varje vecka och nu ser det plötsligt ut som om det hade gått en månad sedan den senaste bilden.

H*n måste uppenbarligen gilla glass!