Långholmen

Stad och strand

Jag har ännu inte hunnit visa J denna underbara och idylliska oas mitt i stan. Strand, klippor och glass för stressade stockholmare.

Dagarna med Julie

Annars ser våra dagar mest ut så här*:

Julie och Tilly i Rålambshovsparken.

På Smedsuddsbadet.

*Den censurerade versionen. Vill ni ha hela verkligheten så lägg till en utslagen mamma på gränsen till kollaps...

Gripsholms slott

Mariefred avslutades med ett besök på mitt favoritslott.

Prinsessan på slottet.

Dagen avslutades med picnic i slottsträdgården.

Utflykter: Fjäderholmarna. Mariefred.

Tröttheten till trots: De senaste dagarna har vi haft fullt upp. Fullt upp med roligheter. M och L från Danmark har varit här på besök och jag har varken haft tid eller lust att vara trött.

Lördag. Fjäderholmarna. Överbefolkat och överturistigt. Rekommenderar ingen att åka dit en löningshelg på en vacker sommardag.

Söndag. Mariefred, en av mina favoriter.

Julie fick smaka pappas glass. Man måste ju balansera nyttigt och onyttigt så att hon inte får ortorexi.

Efterlysning! Denna blåa mössa är på vift efter att den lilla damen i ett obevakat ögonblick slängde iväg den på en Östermalmsgata (förmodligen öfvre Jungfrugatan eller så) några dagar senare.

Trött bloggerska...

Nu måste jag väcka liv i denna blogg som annars snart kommer att självdö... Men jag är så trött, så trött. Helst skulle jag vilja lägga mig kl. 20 och helst skulle Julie vilja lägga sig vid midnatt och jag är så slut att jag snart inte har några krafter kvar.

#1

Tänka sig att lilla älsklingen som vägde 1420 gram och var 40 cm lång den 22 juni 2008 nu fyller 1 år och redan har tagit sina första, egna små steg ut i världen.

Hon som var en liten fågelunge i vår famn för ett år sedan har nu blivit en mycket bestämd dam som vet vad hon vill.

Första frukosten som 1-åring.

Så här stor är man!

Kalaset höll vi i söndags.

Jag hade bakat två tårtor, en med choklad och en med hallonmousse.

Pappa hjälper till med paketöppningen. Julie fick en massa fina presenter, bl.a kläder köpta i Kina och en bok med godnattsagor av mormor, en söt jordgubbsklänning av Ingela, David och Ida, fina skor från gudmor Ann m.m. Tack så mycket!

Tilbaka...

Jag är visst en sannslöst dålig bloggare nuförtiden, men jag har mina skäl. Jag har varit konvalescent (skadade nyckelbenet och har knappt kunnat röra armen) och sedan har det varit fullt upp med Julies kalas som vi firar i tre dagar.

Men nu lovar jag att snart uppdatera och svara på alla kommentarer!

Men...

Sverige, England, Seychellerna... egentligen spelar det ju ingen roll. Min familj, det är hemma. Var denna plats sedan ligger geografiskt, det är sekundärt.

Stockholm 2005 vs Stockholm 2009

Helgen har gått till ungefär så här:
.

Vi var ute i handlade med paraplyerna utochinvända i blåsten, jag funderade över bloggandets vara eller icke vara och Sveriges vara eller icke vara ("Kan man verkligen överleva fysiskt och psykiskt här i kylskåpet?") - och kom inte fram till något.

.

Vi gick på Strindbergs gamla gator och hamnade inte långt senare i de nyare Klarakvarteren. J tyckte plötsligt inte att Stockholm var vackert längre.

.

Jag har länge lyckats hemlighålla Stockholms fulare sidor för J. Första gången han var på besök planlade jag noggrannt vår stadsvandrig för att omsorgsfullt undvika alla skönhetsfläckar på kartan. Vi gick längs med Strandvägen, över Djurgårdsbron, till Rosendal och satt under äppelträden och pratade. Sedan tog vi färjan över till Söder och åt sushi någonstans på Götgatsbacken. Därefter tror jag vi vandrade vidare till Mosebacke och sen mot obligatoriska Fjällgatan. J var imponerad, precis som planerat.

.

En annan dag tog vi båten till Fjäderholmarna. Det var dessutom alltid sol om jag minns rätt. Och jag kommer ihåg att vi gick från Stadshuset längs Norrmälarstrand, tog ett glas vin vid vattnet och fortsatte bort mot Smedsuddsbadet. Det var det som slutligen fick J på fall - badstrand mitt i stan!

.

J var såld och började fundera på om han inte kunde pendla mellan Stockholm och London, men jag gjorde en taktiskt vändning och frågade om inte Paris var lite närmare (och - i mina ögon - intressantare).

.

Som ni nu vet hamnade vi så småningom på Seychellerna istället, och nu lite senare, i Stockholm. 1-0 till J, men han är inte lika imponerad som 2005. Å andra sidan kanske inte 15 juni 2009 gör sommarsverige rättvisa. Men jag vet inte... Stockholm liksom... Jag har svårt att främmandegöra staden. Fast ibland om jag lägger till med egna fantasier och föreställer mig att det är 1800-talet blir det lite mer intressant.

.

Hur som helst kom jag på att jag inte hade varit på Gotland, vilket E menade var skandal när man är kulturvetare som jag. Men sedan skrattade J och sa lätt uttråkad att vad var Gotland när man har varit på Seychellerna? Och frågan är kanske: Vad är någonting när man har varit på Seychellerna?

Bonjour tristesse!

Det är juni, det är sommar och det är 10 grader. Välkommen till Sverige! Och så vet man detta, att this is it! Det här är glansdagarna.

.

Det är skymningsmörker (klockan ett på dagen!) och jag sitter och skriver med bordslampan tänd. Solen orkar inte tränga igenom dessa kilometertjocka moln som täcker Stockholm i skrivandes stund. Det är ett klaustrofobiskt mörker för man vet att det här är det bästa Sverige har att erbjuda och om det inte är underbart nu, blir Sverige någonsin underbart?

.

Av erfarenhet vet jag hur det brukar bli. Man passerar midsommar i samma regniga tillstånd och när årets ljuspunkt är förbi vet man att det bara går åt fel håll. Det blir juli och det regnar, men så får man plötsligt nytt hopp i form av ett vredesutbrott - "Men så här kan det ju bara inte få gå till!" - och med dessa ord känner man en slags förtröstan, som om man kunde åberopa någon högre instans - någon rättvisa i världen måste det ju ändå finnas!

.

Jag har haft mitt så jag borde inte klaga. Seychellernas värme ligger fortfarande nära i mitt minne (kanske alldeles för nära, det når att göra mig avundsjuk på mitt gamla liv). Men ändå. Det är sådana här dagar jag skriver bäst till. Om jag nu hade tid.

.

Dammet faller som snö över mitt skapande, så länge sedan är det. Jag är uttråkad till leda. Jag tror inte jag har formulerat en intelligent mening på... ja... evigheter (jag är för fattig för att ens kunna finna ett mindre förutsägbart ord än evigheter, ja ni förstår hur illa det ligger till). Under hela mitt liv har det aldrig gått så här lång tid utan att jag har skrivit (då räknar jag inte bloggen).

.

Jag har börjat befara något fruktansvärt: Min hjärna håller på att tillbakabildas. Jag känner hur hjärnvindlingarna sakta slätas ut och min hjärna är på väg att bli en rund fluffig bomullsboll! Jag börjar faktiskt tvivla på att jag överhuvudtaget har någon intelligens kvar.

.

Och så skriver jag allt detta när jag egentligen är välsignad (det är inte meningen att låta religiös, men något bättre ord finns inte). Jag har allt - och så har jag fräckheten att vara uttråkad!

.

Jag har världens snällaste J, den underbaraste lilla dotter som finns och så beklagar jag mig över att jag vill skriva ord på papper. Ord på papper, herregud!

.

Jag känner mig ensam även om det finns ett helt annat socialt utbud här i Stockholm än på Seychellerna, men det är inte det som fattas mig. Jag är lycklig i min tillvaro, men det är just det där med att min bokhylla står orörd och att mina lösenordsskyddade worddokument som ingen får läsa (än) inte har öppnats på, ja, hmmm... evigheter.

.

Jag saknar att skriva, att förlora mig i ord, att komma på meningar som bara måste klottras ner på vad som helst (servett, kvitto, sms...). All yttre stimulans på Seychellerna dövade tillfälligt denna passion, men nu när jag är tillbaka i en stad där jag känner till allt behöver jag gå in i en annan värld...

Tidsbrist

Ät! Stress, stress över Julies vikt. Snart 1 år och bara 7,4 kg...

Jag borde väl skriva något. Dagarna går. Det är inte för att jag inte har något att skriva, men tiden räcker inte till. 7,4 kg styr min värld och det ska gås promenader med vagn och man ska ha sovrutiner och matrutiner.

Ja, livet är hårt...

En annan sak som jag har upptäkt sedan jag har fått barn: Man kan inte längre babbla i telefonen i timvis som förr. Det är svårt att ens föra en intelligent konversation när man hela tiden avbryts av bajsblöja, Nej, hon stoppar något oigenkännligt i munnen! eller Oj, älsklingen slog sig på stolsbenet.

Alla samtal som kunde kretsa kring ämnen som: Rädda världen, rättvisemärkt, EU-val, "Hur var din resa till Chile?" eller viktiga saker som "Var köpte du den där snygga tröjan?" blir bara till ansatser innan det krävs att man rullar en boll eller plingar med en leksak. Så ni kan förstå att många blogginlägg fastnar på tankestadiet...

Men för att följa upp mitt senaste inlägg i alla fall: Den tredje junikvällen slutade lyckligt. Med sol och allt. Mer än så kan jag inte skriva just nu.

Hoppsan, så blev man ... år!

Jag blir visst ett år äldre idag, men jag vet inte... jag hade glömt bort att jag fyllde år, tills J väckte mig med ett grattis och lite senare ringde min svärmor från Danmark. Jag är säker på att mamma kommer med syrener som alltid (det är tradition, lila syrener på min födelsedag).

Det brukar vara vackert väder den 3 juni. I mina barndomsminnen är det nämligen alltid sol. Men jag tror att regnmolnen på himlen kommer att vinna över solen som just tittade fram.

.

Det blir inget firande idag.

Jag har viktigare saker att tänka på.

Så vi väntar och håller andan.

Ikväll vet jag förhoppningsvis om jag är lycklig eller inte.

Ett litet steg för mänskligheten...

...men ett stort steg för Julie. Eller snarare, tre små. Alldeles själv! Skulle inte vilja påstå att hon går, men igår tog hon sina första, stapplande steg innan hon kastade sig i mina armar. Duktigaste!

Det går bättre att hålla balansen om man flaxar med armarna samtidigt!

Välkomna in!

Varsågoda och stig in i vårt kaosartade hem (=orsak till dåligt bloggande). Det är saker överallt, men vi börjar få överblick över tillvaron och vårt svenska liv. Och det känns som hemma.

Js föräldrar har kört hit en massa möbler som vi har haft stående i Danmark. Det är rester från vårt Londonliv som placerats in i min lägenhet och snart kommer våra lampor från Seychellerna (hoppas jag!).

Igår var det min första mors dag! Fantastiskt! Vi var på Ikea dagen till ära (gud, vad vanliga vi har blivit!!) och senare firade vi med raclett.

Mormor matar Julie

Julies farfar, farmor och mormor var på besök.

Återseende

Igår träffade jag och Julie våra vänner Ingela, David och deras lilla dotter Ida. Ida och Julie låg på samma neonatalavdelning i somras och jag och Ingela har skrivit långa mail mellan Sverige och Seychellerna sedan i sensomras.

.

Det var underbart att ses igen; minnas och se framåt. (Läs gärna Ingelas inlägg om gårdagen här och här. Där kan ni också se bilder. Själv hade jag glömt kameran.)
.

Ingela och jag promenarade runt med barnvagnarna i ett soligt Vasastan. Det är just sådana saker som jag har saknat på Seychellerna. Och snart kommer en svensk sommar fylld med barnvagnsstroseri, sitta i parken, äta glass och ta igen tid med vännerna.

Det gör ont att lära sig gå...

Plötsligt hörs det Duns! och Julie ligger raklång på mattan och sekunden senare ljuder sirenerna och jag plockar fort upp lilla älsklingen som är iklädd blå jumpsuit och har nyvaket hår som lockar sig i nacken.

.

Jag tröstar och gör allt för att blåsa bort smärtan och tårarna. Det gör ont på Julie och ont i mig. Det är först nu den senaste tiden som hon har lärt sig hur ont livet kan göra och jag önskar att hon aldrig hade behövt få veta.

.

Inte ens nappen fungerar som smärtstillande så vi går till fönstret och tittar på de leksakssmå bilarna som rullar förbi nere på vår soliga gata och lilla blåbärsblå tittar förundrat och glömmer att gråta.

.

Sedan återvänder vi till brottsplatsen mellan soffan och soffbordet. Allt är glömt och förlåtet. Upp och skratta och gå längs med bordet för man är 11 månader och 4 dagar och vill lära sig gå!

Barbro eller Gösta?

Millan skriver om namn. Jag älskar att leka med namn. Så länge jag kan minnas har jag velat döpa min dotter till Juliette, men eftersom det inte låter klokt på danska [jolijätte] blev det Julie. Vi hade också Emma och Vera på förslag, men det blev en Julie och det var inte många diskussioner (även om jag gjorde ett håglöst försök med Juliette innan Julie sattes på pränt). Andranamnet Victoria valde vi eftersom det betyder segrarinna och hon föddes för tidigt och var en sådan kämpe. Vi valde det också för att vi skulle flytta till huvudstaden Victoria på Seychellerna och för att Victor är ett släktnamn i min familj.

.

Nu har jag blivit förälskad i namnet Clothilde, men jag tror att jag är den enda som tycker att det är fint. J gillade det i en vecka, sedan kom han på att det var tyskt. Men jag ser det från en fransk, eller möjligtvis italiensk, vinkel. Fattar ni hur coolt det är? Eller inte...

.

Pojknamn är lättare, men jag är inte lika äventyrlig med mina pojkbebisnamn. Vad sägs om Erik? (J protesterar.)

.

Själv är jag uppkallad efter en söt flicka som hette Lisa som min mamma såg på tunnelbanan i New York. Jag avskydde mitt namn som barn. Vissa barn tyckte nämligen om att rimma på det... Dessutom tyckte jag att det var tråkigt. Men nu tycker jag att det är praktiskt och internationellt gångbart.

.

Namn återvinns ju och när de blir tillräckligt gamla blir de populära igen. Så snart ligger kanske Barbro, Gunnel, Gösta och Bengt på topplistorna.

.

Nu är jag nyfiken på era favoritnamn!

Sthlm. Utan retur

Jag är hemma nu. HEMMA. Jag försöker pränta in det i mitt hjärta så att jag ska minnas det. Och jag minns det för jag minns exakt hur icke-charmerande det kan vara att komma in till Centralen. Man har förstorat upp en bild av sitt vackra Stockholm i tanken och så möts man av Centralstationen.

.

Och för ett ögonblick - medan jag stod och stirrade på någon ful betongbyggnad och regnet strilade ner - ångrade jag mig... nästan.

Men sedan har livet rusat på i full fart som det gör när man byter land. Allt är hektiskt och man hinner inte tänka så mycket, men plötsligt inser man att man faktiskt har en ugn, att det inte är en myra i sikte fastän man inte har hunnit duka av frukosten. Det finns också välling utan socker och ekologisk barnmat att köpa. Det finns färsk grädde och hyllorna är välproppade inne i affärerna. Det finns klädbutiker och jag hittar mina gamla, bruna stövlar i en garderob.

Och jag har ett hem som jag knappt bott i på 5 år, men som väntar på mig. Och jag får för mig att vi ska möblera om så J flyttar bokhyllorna till andra sidan väggen, men sedan... vid närmare eftertanke... inser jag att det var bättre förr.

Jag är lycklig över att vara i Stockholm, men samtidigt skrämmer det mig att det är ett Stockholm på obestämd tid. Jag har ingen returbiljett tillbaka till ett annat liv så som jag alltid brukar ha. Jag har bara detta nu. Stockholm. Tills vidare....