Det hårda livet som expat...

Tillbaka på Mahé:

Praslin

Julie somnade på färjan mellan La Digue och Praslin

Praslin ligger inte långt från La Digue och är en lightversion på huvudön Mahé. Praslin är inte lika dramtiskt vackert som Mahé. Mahé med sina höga, ångande djungelberg. Praslin är mer torrt, men stränderna... Åhh! Här finns - återigen! - världens vackraste strand Anse Lazio:

Intill världens vackraste strand ligger en annan strand som inte heller är så dum. Dessutom var den folktom när vi var där. Anse Possesion:

Men Praslin har en massa öde stränder. Vi tog bilen runt hela ön och sydvästra sidan är smockad med sagolika stränder utan en människa. Det är bara att stanna bilen var som helt och vara i paradiset.

Att åka hem till Mahé var en underlig upplevelse. Vi hamnade med några tyskar som skulle hem till snöiga Tyskland och vi, vi skulle till Mahé... Och det lustiga var att det kändes tryggt och hemtamt när båten lade till vid hamnen i Victoria.

Grand Anse

La Digue har härligt, babyblått vatten och ibland kan man nästan känna som om man simmar runt i en uppvärmd pool. Men Grand Anse är inte säker när det är sydöstlig vind (maj-okt).

Ett tyskt bröllopspar drogs med i strömmarna här i höstas. Hon simmade ut för att rädda honom. Båda dog.

Det ska vara någorlunda säkert nu, men jag kastades ändå runt i vattnet och vågorna hade fräckheten att gång på gång slita av mig bikinin så jag insåg att det var säkrast på land.

Vacker är det hur som helst på Grand Anse. Annars är La Digue faktiskt inte Seychellernas bästa badö. (Med det sagt vill jag också lägga till att man nog inte är besviken om man kommer hit och är van vid att bada i Mälaren...) På ena sidan (Anse Source d'Argent-sidan) är det mycket långgrunt p.g.a ett korallrev och andra sidan (Grand Anse-sidan) är inte helt badsäker året om. Anse Patates i norr ska dock vara bra, men har inte prövat den själv, bara passerat.

Det finns en liten bar vid Grand Anse. Den stängde vid kl.18 i lördags då vi var där.

Nästa anhalt: Ön Praslin, 15 min från La Digue.

Turister...

Vi var praktiskast och turistiskast möjliga på La Digue. Vi orkade inte vara äventyrliga backpackers med Julie.

Att åka från Mahé kändes som att komma till ett annat Seychellerna. Mycket behagligt måste jag erkänna. (Som ni vet har jag svårt att "bara" vara turist, jag har ju en tendens att bli överexalterad och vilja erövra och bosätta mig och bli lokal...)

Det lustiga med att vara turist på La Digue var att vi inte kände oss som turister från Skandinavien, utan från Mahé.

Och jag vet att ni nu säkert håller på att kräkas på La Digue, men jag ska bara ta er med till Grand Anse också innan vi öppnar Praslin-asken...

Därför måste man bara älska denna ö:

Blickar ut över Anse Patates

Bilder längs med vägen från "Jetty" (där båten lägger till) till nordspetsen.

La Digue. En kärlekshistoria

Granitberg som grå elefanter

Är det inte lite Danmark över det hela...? Cyklar + lilleputt.

Här lägger färjan till

"Byn" är ganska begränsad.

La Digue är en värld för sig. Lite Astrid Lindgren goes Seychellerna. Det finns ingen privatbilism. Människor cyklar runt på ön och man kan åka oxkärra. Men det blir inte Skansen av det hela. Folk lever verkligen så. De gör båtar, torkar kokosnötter, fiskar.

Det är lite sydstatskänsla över La Digue. Jag tror det är trädalléer som gör det. Eller så är det hattarna. La Digue är stråhattar och otrendiga kjolar. En gammal man på cykel. En äldre dam med fiskar i korgen. En kvinnlig polis som cyklar utan händerna på styret och blåser gröna tuggummibubblor. Barn som leker så där bekymmerslöst som de alltid gör i sagor för barn mellan 1-5 år. La Digue käns ofarligt. Cyklarna stjäls inte. Vem kan vara tjuv på en så liten ö?

Jag tyckte också att det påminde om Christiania. Vägen mellan La Passe och Anse Sourse d'Argent hade likheter med Christiania bortom Pusher Street. Söta hus, konstnärer, vatten, cyklar...

Turisterna har såklart hittat hit. Speciellt sedan det blev snabbt och tillgängligt med katamaranen. Men det är inte Charterkänsla. Det är inte Mallorca i exotisk tappning. Det är fortfarande genuint.

Jag måste erkänna... jag är kär! Det pirrade redan när vi åkte genom trädalléerna. Efter 20 min deklarerade jag:

"Här vill jag bo!"

J var lagom imponerad och hänvisade till ett tidigare blogginlägg där jag lovat att vara normal och inte tänka nya utvandrartankar.

Men La Digue är som en sävlig dröm. Långsamt, vackert, förföriskt.

Hmmm... går det verkligen inte att ha en sommarstuga här tro?

Irriterande...?

Nu, när jag läst igenom mitt förra inlägg, blir jag lite nervös för att ni tycker att jag är världens mest bortskämda snorunge som inte ger Anse Source d'Argent toppbetyg...

Världens vackraste strand?

Den har i alla fall en bra pr-byrå. Men jag vet inte riktigt... Efter en promenad till Anse Source d'Argent blev vi lite besvikna när vi såg stranden. Ok, de där granitbumlingarna är snyggt utplacerade, men vi har sett de där stenarna förr, lite här och var. Kanske är de extra bumliga här och lite vackrare formerade, men... Vi tyckte stranden var överskattad. Det hade i och för sig sköljts upp en massa förfulande tång på stranden och visst, jag erkänner, den är vacker! Och det är inte alltid tångsäsong.

Anse Source d'Argent är photogenique (om man photoshoppar bort tången), speciellt sett från luften eller från havet. Så den passar väl för modellfotograferingar, men stranden är rätt opraktisk om man kommer för att bada. Sanden är ganska grovkorning (förlåt, vi är bortskämda med pudersand) och det är otroligt långgrunt så man måste vada sig igenom en massa alger (eller vad det nu är). Dessutom känns den lite turistig. Det är absolut inte så att man trängs (som ni ser), men cyklande turister vallfärdar hit.

Men visst, stranden bör inkluderas i ett La Digue-besök. Och så kan man lägga den sitt rese-CV: Världens mest fotograferade strand. Tick!

Och det är inte helt fel att dricka ur en kokosnöt i undersköna miljöer. Dessutom kan jag meddela att vattnet var det varmaste jag någonsin badat i.

Tillfälligt avbrott i La Digue-berättelsen

Jag som hade tänkt publicera hela min La Digue-svit medan Julie sov... och så hann jag bara ta er iland på ön innan hon vaknade. Och nu ska vi snart iväg och leka med en massa barn i Beau Vallon.

.

Återkommer snart med lite mer La Digue av substans!

.

P.S. Ni som duktigbloggar och har barn samtidigt - hur gööör ni...? Jag får knappt lov att äta min lunch, än mindre att skriva detta...

La Digue. Båtresan

Lämnar Mahé

Praslin

En timmes katamaranfärd bort ligger Praslin. Här bytte vi till en annan båt som tog 15 minuter till La Digue. Ön såg ut som en elefant som vältrade sig i oceanen i morgondiset. Julie sov på min arm då vi klev av båten. Redan vid första steget på fast land kände man att detta inte var Mahé...

Back in business!

Så var man tillbaka från öarna La Digue och Praslin efter en underbar långweekend. Lovar att återkomma med en massa bilder (och kommentera på tidigare kommentarer)! Just nu måste jag bara återhämta mig efter en massa praktiska obekvämligheter à la Seychellerna och efter en utpumpande gårdag på Praslin med en arg liten fröken som fick utbrott på diverse stränder på ön...

Nästa inlägg: La Digue

Blå?

Än så länge är de blå, Julies ögon. Blå utan minsta gnista av grönt eller brunt. Vi väntar fortfarande på att det ska slå över i något mörkare, men det kanske aldrig sker. Hennes hår är fortfarande honungsblont. Strax innan min lilla flicka föddes skojade min mamma om att tänk om hon blev rödhårig! Och något av det först de sa till mig på sjukhuset var: "Ja, hon har ju inte riktigt din hårfärg..."

De första dagarna på neonatalen visste vi inte alls vad hon hade för hårfärg för hon hade en liten mössa på sig hela tiden och om jag ska vara ärligt tänkte vi knappt på det eftersom det fanns viktigare saker att fundera över. Men så kikade vi en dag under mössan och... blont! Även om J hävdade att det var brunt - i alla fall i mörkret.

För oss spelar det absolut ingen roll vilka färger Julie har eller får, för oss är hon sötast i världen! "Hur kan det vara din dotter?"-kommentarer från folk härnere hamnar numera i spamboxen.

Jag var så nyfiken på hur Julie skulle se ut och fantiserade ihop alla möjliga färgkombinationer. Och jag måste faktiskt erkänna att det är lite kul med det oväntade, att jag ser mig själv i någon som har blekts av J.

Så blått, grönt eller brunt? Blont, brunt eller svart? Vad tror ni?

Öliv med barn...

BVC Seychellerna rekommenderar:

• Ingen amning efter midnatt. Är barnet hungrigt och vill amma ska man ge... vatten.
• Max ett mål fast föda till och med 9 månader (oavsett om barnet kryper och är aktivt eller inte, oavsett om barnet går upp i vikt ordentligt eller inte)
• Från och med 6 månaders ålder ska en del av bröstmjölken bytas ut mot... ersättning.

Dessutom; nu är barnmatsburkar med kött/fisk/grönsaker slut i affärerna. Nästa leverans väntas om... 6 månader.

Jag lagar all Julies mat (de varor som går att få tag på) själv, men jag hade tänkt att det kunde vara bra att ha lite proviant med till ett La Digue utan kokmöjligheter. Nya planen är att fylla minibaren med hemlagad barnmat.

Plåster på såren

Just som jag mådde som jag mådde ett inlägg tidigare kom världens bästa J hem och berättade att vi skulle åka till La Digue nästa helg! Jag ska äntligen få bli turist över en weekend. Ser framemot att skämmas bort och bada i pool och göra absolut ingenting förutom att strosa längs med en av världens vackraste stränder. Jag ska ta semester från prematurtankar och orostankar och expatliv.

.

Jag vet inte vad det är med mig, varför jag aldrig bara nöjer mig med att semestra på platser, jag vill alltid bo lite överallt. Så fort jag kommer till ett främmande ställe börjar min hjärna kalkylera "Hmmm, är det beboeligt? Vad kostar hus? Hur är människorna, hur är maten, hur är kulturen? Är detta min plats på jorden?" Så alltså började jag genast fundera över om en sommarstuga på La Digue kunde vara möjligt. Det är det inte. Expats får inte köpa hus här och för övrigt har vi inte råd.

.

Nej, jag ska sansa mig och vara normal och åka på semester till La Digue. Punkt slut.