Det hårda livet som expat...

Tillbaka på Mahé:

Praslin

Julie somnade på färjan mellan La Digue och Praslin

Praslin ligger inte långt från La Digue och är en lightversion på huvudön Mahé. Praslin är inte lika dramtiskt vackert som Mahé. Mahé med sina höga, ångande djungelberg. Praslin är mer torrt, men stränderna... Åhh! Här finns - återigen! - världens vackraste strand Anse Lazio:

Intill världens vackraste strand ligger en annan strand som inte heller är så dum. Dessutom var den folktom när vi var där. Anse Possesion:

Men Praslin har en massa öde stränder. Vi tog bilen runt hela ön och sydvästra sidan är smockad med sagolika stränder utan en människa. Det är bara att stanna bilen var som helt och vara i paradiset.

Att åka hem till Mahé var en underlig upplevelse. Vi hamnade med några tyskar som skulle hem till snöiga Tyskland och vi, vi skulle till Mahé... Och det lustiga var att det kändes tryggt och hemtamt när båten lade till vid hamnen i Victoria.

Grand Anse

La Digue har härligt, babyblått vatten och ibland kan man nästan känna som om man simmar runt i en uppvärmd pool. Men Grand Anse är inte säker när det är sydöstlig vind (maj-okt).

Ett tyskt bröllopspar drogs med i strömmarna här i höstas. Hon simmade ut för att rädda honom. Båda dog.

Det ska vara någorlunda säkert nu, men jag kastades ändå runt i vattnet och vågorna hade fräckheten att gång på gång slita av mig bikinin så jag insåg att det var säkrast på land.

Vacker är det hur som helst på Grand Anse. Annars är La Digue faktiskt inte Seychellernas bästa badö. (Med det sagt vill jag också lägga till att man nog inte är besviken om man kommer hit och är van vid att bada i Mälaren...) På ena sidan (Anse Source d'Argent-sidan) är det mycket långgrunt p.g.a ett korallrev och andra sidan (Grand Anse-sidan) är inte helt badsäker året om. Anse Patates i norr ska dock vara bra, men har inte prövat den själv, bara passerat.

Det finns en liten bar vid Grand Anse. Den stängde vid kl.18 i lördags då vi var där.

Nästa anhalt: Ön Praslin, 15 min från La Digue.

Turister...

Vi var praktiskast och turistiskast möjliga på La Digue. Vi orkade inte vara äventyrliga backpackers med Julie.

Att åka från Mahé kändes som att komma till ett annat Seychellerna. Mycket behagligt måste jag erkänna. (Som ni vet har jag svårt att "bara" vara turist, jag har ju en tendens att bli överexalterad och vilja erövra och bosätta mig och bli lokal...)

Det lustiga med att vara turist på La Digue var att vi inte kände oss som turister från Skandinavien, utan från Mahé.

Och jag vet att ni nu säkert håller på att kräkas på La Digue, men jag ska bara ta er med till Grand Anse också innan vi öppnar Praslin-asken...

Därför måste man bara älska denna ö:

Blickar ut över Anse Patates

Bilder längs med vägen från "Jetty" (där båten lägger till) till nordspetsen.

La Digue. En kärlekshistoria

Granitberg som grå elefanter

Är det inte lite Danmark över det hela...? Cyklar + lilleputt.

Här lägger färjan till

"Byn" är ganska begränsad.

La Digue är en värld för sig. Lite Astrid Lindgren goes Seychellerna. Det finns ingen privatbilism. Människor cyklar runt på ön och man kan åka oxkärra. Men det blir inte Skansen av det hela. Folk lever verkligen så. De gör båtar, torkar kokosnötter, fiskar.

Det är lite sydstatskänsla över La Digue. Jag tror det är trädalléer som gör det. Eller så är det hattarna. La Digue är stråhattar och otrendiga kjolar. En gammal man på cykel. En äldre dam med fiskar i korgen. En kvinnlig polis som cyklar utan händerna på styret och blåser gröna tuggummibubblor. Barn som leker så där bekymmerslöst som de alltid gör i sagor för barn mellan 1-5 år. La Digue käns ofarligt. Cyklarna stjäls inte. Vem kan vara tjuv på en så liten ö?

Jag tyckte också att det påminde om Christiania. Vägen mellan La Passe och Anse Sourse d'Argent hade likheter med Christiania bortom Pusher Street. Söta hus, konstnärer, vatten, cyklar...

Turisterna har såklart hittat hit. Speciellt sedan det blev snabbt och tillgängligt med katamaranen. Men det är inte Charterkänsla. Det är inte Mallorca i exotisk tappning. Det är fortfarande genuint.

Jag måste erkänna... jag är kär! Det pirrade redan när vi åkte genom trädalléerna. Efter 20 min deklarerade jag:

"Här vill jag bo!"

J var lagom imponerad och hänvisade till ett tidigare blogginlägg där jag lovat att vara normal och inte tänka nya utvandrartankar.

Men La Digue är som en sävlig dröm. Långsamt, vackert, förföriskt.

Hmmm... går det verkligen inte att ha en sommarstuga här tro?

Irriterande...?

Nu, när jag läst igenom mitt förra inlägg, blir jag lite nervös för att ni tycker att jag är världens mest bortskämda snorunge som inte ger Anse Source d'Argent toppbetyg...

Världens vackraste strand?

Den har i alla fall en bra pr-byrå. Men jag vet inte riktigt... Efter en promenad till Anse Source d'Argent blev vi lite besvikna när vi såg stranden. Ok, de där granitbumlingarna är snyggt utplacerade, men vi har sett de där stenarna förr, lite här och var. Kanske är de extra bumliga här och lite vackrare formerade, men... Vi tyckte stranden var överskattad. Det hade i och för sig sköljts upp en massa förfulande tång på stranden och visst, jag erkänner, den är vacker! Och det är inte alltid tångsäsong.

Anse Source d'Argent är photogenique (om man photoshoppar bort tången), speciellt sett från luften eller från havet. Så den passar väl för modellfotograferingar, men stranden är rätt opraktisk om man kommer för att bada. Sanden är ganska grovkorning (förlåt, vi är bortskämda med pudersand) och det är otroligt långgrunt så man måste vada sig igenom en massa alger (eller vad det nu är). Dessutom känns den lite turistig. Det är absolut inte så att man trängs (som ni ser), men cyklande turister vallfärdar hit.

Men visst, stranden bör inkluderas i ett La Digue-besök. Och så kan man lägga den sitt rese-CV: Världens mest fotograferade strand. Tick!

Och det är inte helt fel att dricka ur en kokosnöt i undersköna miljöer. Dessutom kan jag meddela att vattnet var det varmaste jag någonsin badat i.

Tillfälligt avbrott i La Digue-berättelsen

Jag som hade tänkt publicera hela min La Digue-svit medan Julie sov... och så hann jag bara ta er iland på ön innan hon vaknade. Och nu ska vi snart iväg och leka med en massa barn i Beau Vallon.

.

Återkommer snart med lite mer La Digue av substans!

.

P.S. Ni som duktigbloggar och har barn samtidigt - hur gööör ni...? Jag får knappt lov att äta min lunch, än mindre att skriva detta...

La Digue. Båtresan

Lämnar Mahé

Praslin

En timmes katamaranfärd bort ligger Praslin. Här bytte vi till en annan båt som tog 15 minuter till La Digue. Ön såg ut som en elefant som vältrade sig i oceanen i morgondiset. Julie sov på min arm då vi klev av båten. Redan vid första steget på fast land kände man att detta inte var Mahé...

Back in business!

Så var man tillbaka från öarna La Digue och Praslin efter en underbar långweekend. Lovar att återkomma med en massa bilder (och kommentera på tidigare kommentarer)! Just nu måste jag bara återhämta mig efter en massa praktiska obekvämligheter à la Seychellerna och efter en utpumpande gårdag på Praslin med en arg liten fröken som fick utbrott på diverse stränder på ön...

Nästa inlägg: La Digue

Blå?

Än så länge är de blå, Julies ögon. Blå utan minsta gnista av grönt eller brunt. Vi väntar fortfarande på att det ska slå över i något mörkare, men det kanske aldrig sker. Hennes hår är fortfarande honungsblont. Strax innan min lilla flicka föddes skojade min mamma om att tänk om hon blev rödhårig! Och något av det först de sa till mig på sjukhuset var: "Ja, hon har ju inte riktigt din hårfärg..."

De första dagarna på neonatalen visste vi inte alls vad hon hade för hårfärg för hon hade en liten mössa på sig hela tiden och om jag ska vara ärligt tänkte vi knappt på det eftersom det fanns viktigare saker att fundera över. Men så kikade vi en dag under mössan och... blont! Även om J hävdade att det var brunt - i alla fall i mörkret.

För oss spelar det absolut ingen roll vilka färger Julie har eller får, för oss är hon sötast i världen! "Hur kan det vara din dotter?"-kommentarer från folk härnere hamnar numera i spamboxen.

Jag var så nyfiken på hur Julie skulle se ut och fantiserade ihop alla möjliga färgkombinationer. Och jag måste faktiskt erkänna att det är lite kul med det oväntade, att jag ser mig själv i någon som har blekts av J.

Så blått, grönt eller brunt? Blont, brunt eller svart? Vad tror ni?

Öliv med barn...

BVC Seychellerna rekommenderar:

• Ingen amning efter midnatt. Är barnet hungrigt och vill amma ska man ge... vatten.
• Max ett mål fast föda till och med 9 månader (oavsett om barnet kryper och är aktivt eller inte, oavsett om barnet går upp i vikt ordentligt eller inte)
• Från och med 6 månaders ålder ska en del av bröstmjölken bytas ut mot... ersättning.

Dessutom; nu är barnmatsburkar med kött/fisk/grönsaker slut i affärerna. Nästa leverans väntas om... 6 månader.

Jag lagar all Julies mat (de varor som går att få tag på) själv, men jag hade tänkt att det kunde vara bra att ha lite proviant med till ett La Digue utan kokmöjligheter. Nya planen är att fylla minibaren med hemlagad barnmat.

Plåster på såren

Just som jag mådde som jag mådde ett inlägg tidigare kom världens bästa J hem och berättade att vi skulle åka till La Digue nästa helg! Jag ska äntligen få bli turist över en weekend. Ser framemot att skämmas bort och bada i pool och göra absolut ingenting förutom att strosa längs med en av världens vackraste stränder. Jag ska ta semester från prematurtankar och orostankar och expatliv.

.

Jag vet inte vad det är med mig, varför jag aldrig bara nöjer mig med att semestra på platser, jag vill alltid bo lite överallt. Så fort jag kommer till ett främmande ställe börjar min hjärna kalkylera "Hmmm, är det beboeligt? Vad kostar hus? Hur är människorna, hur är maten, hur är kulturen? Är detta min plats på jorden?" Så alltså började jag genast fundera över om en sommarstuga på La Digue kunde vara möjligt. Det är det inte. Expats får inte köpa hus här och för övrigt har vi inte råd.

.

Nej, jag ska sansa mig och vara normal och åka på semester till La Digue. Punkt slut.

Det där som aldrig går över...

Ofta inbillar jag mig att jag har kommit över det, för allt är bra nu, är det inte?

Men samtidigt... Jag tror inte att det går enda dag utan att jag tänker på det, på hur Julie föddes. Jag kan liksom inte komma ur det.
.

Häromdagen, när jag tittade på hennes fjuniga nacke, kom jag på mig själv med att tänka: "Jag är inte rädd att du ska dö." Och då insåg jag att den allra värsta fruktan, det där knappt kunna andas, knappt våga hoppas, det var inte riktigt där längre. Jag vågar hoppas.
.

Men ändå. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Tänker på att hon är prematur, på att hon är liten som ett halvårsgammalt barn. Tiden går inte alls snabbt som de säger och jag vaknar inte upp och tänker Oj, vad hon är stor!
.

Hon är fortfarande liten. 6770 gram liten - och hon är åtta månader. Hon följer utvecklingen för en åttamånaders bebis bra. Hon satt upp vid sex månader, kröp vid sju. Men hon ligger fortfarande efter storleksmässigt.

.

8 månader i helgen

Jag kan inte komma ur det som hänt. Jag kan fortfarande inte se andra runda, präktiga, nyfödda, fullgångna barn utan att bli avundsjuk. Jag kan inte glömma Julie med smala ben, en liten bröstkorg som liksom såg ut att explodera när hon hickade, en pytteliten bebis som jag kom hem med och tyckte var stor.

.

Jag har fortfarande inte riktigt, riktigt skrivit på den här bloggen om när hon föddes, om en natt som ändå var magisk.
.

Jag har fortfarande inte skrivit om hur jag verkligen har mått sommaren och hösten 2008 och för det vill jag nästan lägga ner hela bloggen

.

Jag ville inte se förhandsvisningen, jag ville inte se vecka 30-37 inifrån. Jag fick veta alldeles för mycket.

.

Jag är fortfarande öm efter upplevelsen.

.

Jag är trött på att var orolig. Jag är trött på att vara en prematurmamma. Jag vill inte att Julie bara ska vara ett prematurt barn. Jag vill inte se på henne på det viset och jag vill inte att andra ska det. Jag är trött på att förklara bort hennes litenhet, jag är trött på att rabbla den där ramsan "hon är född tio veckor för tidigt så egentligen är hon bara sex månader...

.

När får jag bara vara mamma? När blir Julie bara en bebis punkt slut?
.

Jag är världens lyckligaste som har Julie. Älskade, älskade Julie. Jag tror att Julie har kommit över det nu. Men kanske kommer jag aldrig riktigt över det.

1420 gram. 40 cm.
.

Jag är fortfarande skakad.

Fortfarande.

Alltid?

.

Vet ni, igår kväll ville hon inte sova. Till slut släckte vi lampan och tänkte att hon somnar väl till slut ändå, mellan oss två i vår dubbelsäng (ja, hon sover mellan oss, men hon är i en mammig fas). Då, i mörkret, såg jag skuggan av en bebis komma emot mig och med öppen mun överösa mig med pussar.

.

Så jag antar att så länge jag har Julie och Julie är frisk är allt bra.

.

P.S. Läs gärna här och här om en annan mammas gripande berättelse.

.

RÄTTELSE: Julie väger 6670 gram, inte 6770 gram, men J vågade inte säga något om det igår för han var rädd att jag skulle bryta ihop... ;-)

En expressresa genom historien

Seychellerna har endast varit bebott i ca 200 år, även om sjöfarare snubblat över öarna lite då och då långt tidigare. Det tidigaste bevisen på mänskliga fotspår på seychellisk sand finns från 851 e.Kr då arabiska sjömän passerade här. 916 e.Kr refererar araberna till det som "high islands beyond the Maldives". Sedan har det omväxlande kallats för "Seven Sisters" och "Almirante" av portugiser och beskrivits som "paradis på jorden" av engelsmän.

På 1700-talet tog fransmännen för sig och proklamerade att ögruppen nu tillhörde dem. Nu kolonialiserades Seychellerna och många av öarna namngavs (därför har också många gator och områden franska namn). 1770 började öarna att bosättas, först hade man slavar, men 1835 frigavs de under brittiskt styre, franska flaggan hade fått ge vika för den engelska 1814. Frigivna slavar från andra territorier fick nytt hem på Seychellerna.

När man befinner sig på Seychellerna kan man känna att de kulturella rötterna inte har någon särskilt afrikansk prägel. Det känns lite som ett land mittemellan, inte så rotat, inte så förankrat i sig själv. Ganska europeiskt i jämförelse med andra afrikanska länder jag har besökt.

En seychellois kan lika gärna vara vit som svart och allt däremellan. Under 1800-talet blandades befolkningen samman av engelsmän, fransmän, afrikanska fd slavar, samt kineser och indier som anlände under 1800-talets senare hälft. Dagens seychellois, kallade kreoler, är en mix av alla dessa folk och någon rasism känns inte av. Eller i alla fall är jag för nyanländ för att känna av några subtilare stämningar av det slaget.

Även maten är en blandning av europeiskt, asiatiskt och en smula afrikanskt, men jag tänkte spara det kulinariska till ett senare inlägg.

Seychellerna blev självständigt 1976 när Storbritannien helt odramatiskt lät befolkningen överta och styra sitt land. Men redan följande år, när president James Mancham befann sig på Commonwealth Conference i London, arrangerades en coup d'état av Albert René som tillhörde ett socialistiskt parti. Detta parti har fortfarande makten, nu under ledningar av James Michel.

Jag hade ingen aning om att lyxturistosande Seychellerna var en socialistisk republik. Sovjetunionen och Nordkorea har stött landet och många expats här kommer från forna östblocket eller Kuba. Folket får gratis sjukvård, skolgång och många skickats utomlands för att studera, allt sponsorerat av staten. Lustigt nog är inkomstskatten bara 2,5%. Men istället är det hög skatt på allt annat, man betalar t.ex skatt på hyran. Lyckligtvis är många husägare för tanken har varit att varje person skulle äga sitt eget hus och därför beviljade regeringen lån och när folk inte kunde betala efterskänktes de.

Man skulle kunna säga att det finns en typ av allemansrätt. Stränderna är till för alla och därför tillåts inte hotellanläggningar att privatisera stränder så som det är i många andra länder. Man har överhuvudtaget varit sparsam med att exploatera landet och många delar är nationalpark. Nu har landet tyvärr råkat i ekonomisk knipa och börjat säljas ut till utländska investerare, arabiska prinsar och liknande. Har man tillräckligt med pengar kan man köpa en av landets 115 öar som reas ut nu i kristider. Eftersom landet inte producerar mycket annat än tonfisk och turism (till och med det egna ölmärket Seybrew bryggs på importerade varor av ett irländskt företag) är de beroende av importvaror och tonfiskexporten är inte stor nog att kompensera för det så deras stora selling point är de sagolikt vackra stränderna. De lockar turister och helst lyxturister eller smekmånadspar som är villiga att betala för engångilivetsemester.

När det gäller den framtida historien är det lite skakigt. Efter att ha levt relativt gott börjar priserna nu stiga och valutan att falla och man anar ett missnöje hos folket. Medelinkomsten är ungefär 3500 rupees och priset på kyckling har t.ex ökat med 150% till 155 rupees på bara två månader. Mat har blivit extremt dyrt och när J frågade en seychellois hur de egentligen klarade sig fick han svaret: "Vi ber till Gud."

Många använder nu sina sista besparingar. Det har varit upprorsstämning i luften på senaste tiden. För att förhindra upprorsmakare är det olagligt att samlas på allmän plats med ett gemensamt ändamål om man är fler än tre personer (denna lagparagraf måste göra det lite svårt att vara laglydig medborgare). I en av oppostitionstidningarna står det att det kanske snart blir liknande situation som i Thailand. De partivänliga tidningarna menar att krisen är en del av den världsomfattande ekonomiska krisen och att anledningen till att Seychellerna drabbats extremt hårt är för att partiet tjänat folket med gratis skolor osv.

Som en följd av allt detta satsar man ännu mer på turismen. Stora delar av södra och västra Mahé är sålt till araber. Qatar Airways vill bygga ett stort hotellkomplex vid Anse à la Mouche. Emirates Airways bygger ett stort hotell på styltor ute i vattnet vid Cap Ternay så att mangroveträsken blir ödelagda och påverkar fiskarnas bestånd enligt många seychellois. Den fd fängelseön Long Island är sålt till Shangri-la-kedjan (hotellkedja). Ryssarna har köpt Beau Vallon och planerar att bygga en massa hotell.

Det jag älskar med Seychellerna är att man bara kan ta bilen, åka över de djungelbeklädda bergen och stanna till vid en nästan orörd strand och för ett ögonblick låtsas att man hamnat på en öde ö. Avsaknaden av utbud är faktiskt ett av landets förtjänster. Om man nu väljer att se det på det sättet. Man kan ju också irritera sig på bristen av restauranger, glasskiosker och strandförsäljare som dyker upp just när solen känns som varmast. Strandförsäljare är för övrigt förbjudna.

Jag är glad att få uppleva de sista resterna av ett oexploaterat Seychellerna, för jag misstänker att det kommer att förändra sig ganska snart och bli ett turistland bland alla andra.