Betraktelser

Texten om ingenting

2012-01-25T13:38:00.000+01:00

Jag borde skriva här, borde skriva här och där, men gör inget. För det är så mycket att skriva att det blir till ingenting. Här har jag inte skrivit en längre sammanhängande text på evigheter, så jag kan inte bara skriva något substanslöst nonsens. Jag vill berätta om hur det är att få tre barn på tre år, men var ska jag börja? Vad vill ni veta?

Dagarna går med att planera bröllop, vilket mest går ut på att titta på diamanter. Tro mig, jag har blivit diamantexpert sedan barn nummer tre föddes. Jag är fullkomligt besatt. Undrar vad det betyder egentligen, denna sjukliga besatthet av glitter. Är det flärden jag saknar i min tillvaro? Har jag förlorat mitt förstånd, all intelligens och blivit en ytlig bimbo? Måste jag kompensera mitt oglamorösa liv. Jag längtar, törstar efter vackra kläder, smycken, skönhet och att få springa ut i natten på höga klackar.

Men här sitter jag och skriver med gråtråkigt väder och intorkad snö utanför fönstret. Snart ska jag gå ut i det och hämta min två små. Och nästa gång ska jag försöka berätta om tre barn, tre år och hur man överlever det med ett leende på läpparna...

En liten trailer inför kommande avsnitt på bloggen

2012-01-17T10:02:00.000+01:00

Lovar att uppdatera bloggen (jag ska hålla mitt nyårslöfte även om det inte går så bra just nu...), men för den absoluta stunden har vi fullt upp med planering inför det här:

To be continued...

Sista resterna av 2011

2012-01-03T10:25:00.000+01:00

Mellandagarna. Sista resterna av året och julen. En julgran som plundras på pepparkakor och kulor, nya leksaker i lekrummet, glitter och ett helt nytt år som väntar.

Nyvaket.

Nybadat.

Grått och trist ute, vi var mest inne i värmen och åt en massa.

Tryffeltårtsrester från julen

Dukar upp till Nyårsafton.

På menyn: Löjromssnittar, salladsbädd med pilgrimsmusslor, räkor och rödbetor, oxfilé, potatisgratäng, rödvinssås och rödbetssorbet, chokladmousse med färska bär, gruyere och parmesan med balsamico.

Nyårsdagen. Trötta, slitna, men glada gick vi på promenad i Lill-Jansskogen under de första timmarna på året.

Ungefär så här har vi haft det de senaste dagarna.

Och året som gått. Det har varit fyllt av barn. Största händelsen var givetvis Veras födelse. 2011 var ännu ett bra och intensivt år.

Jag har alltid stora förväntningar på framtiden, att det alltid ska bli bättre, lyckligare. Så även detta år. Stora löften för 2012, löften som aldrig ska brytas. Och så ett litet löfte till er: Ska försöka blogga lite mer!

Gott nytt 2012!

God Jul!

2011-12-23T20:34:00.001+01:00

Adventsmys

2011-12-13T10:55:00.000+01:00

Oj, vad intensivt det är att vara trebarnsmamma! Och att leva upp till att vara trebarnsmamma... Puh! Därför snor jag ett inlägg från barnens blogg och lägger upp här. Detta är vad vi har sysslat med förra veckan:

Pepparkakor på hemmagjord deg, pepparkaksblommor med ädelostcreme, lussekatter, saffranssnurror och tryfflar i alla möjliga former (med vit chokladöverdrag, med punch, kakaopudrade och macarone-varianten mellan två pepparkakor). Jag känner att jag har uppfyllt mina bullbaksmamma-plikter, men våra gäster var närmast förskräckta av våra ansträngningar...

Jag går kanske överstyr, men jag vill ge barnen mysiga jular och därför försöker jag bygga upp familjetraditioner att haka fast lyckliga julstämningar i.

Resultatet!

Tre hjärtan. Ett för varje barn. Har dekorerat varje med glasyr och hängt upp i fönstret.

Tryffelorgie!

Pepparkakor & ädelost.

Överarbetade lussedegen. Kan aldrig få till perfekta lussebullar...

Vera overload

2011-11-13T11:27:00.000+01:00

Har fullt upp med mina tre och har besök från Danmark, men här är några bilder på Vera i alla fall. Sedan ska jag försöka att få till ett inlägg med lite mer text också...

Höst på rosendal

2011-10-17T13:24:00.001+02:00

Rustik lunch i det gröna. Smörgås med brie och salami.

Vi hade med oss varm choklad i termos.

Underbart att vakna upp under äppelträden till varm choklad och salamismörgåsar!

ÄLSKAR Rosendals och växthusen där vår vän N jobbar. Hon gav oss en hel påse med goda Rosendalsäpplen!

Det är hostiga höstdagar här hos oss så jag är oftast hemma med en, två eller tre sjuklingar. Men i lördags gjorde vi en mysig utflykt till Rosendal. Vi tog med oss smörgåsar och varm choklad. Det var kallt och krispigt i luften och när vi satt där under äppelträden tittade solen fram bakom massan av mörka moln. Underbart!

Tänkte egentligen skriva ett inlägg om hur det är att få tre barn på tre år för om jag vore läsare skulle jag undra hur man överlever en sådan lycklig - men intensiv - omställning i livet... Men mina tre upptar all min tid just nu. Jag hoppas i alla fall snart hinna blogga lite mer och inte bara om barnen utan om livet som på sista tiden inte har låtit sig dokumenteras i denna hektiska fas.

Dagens bebis

2011-09-24T16:42:00.000+02:00

En månad gammal. På promenad i Observatorielunden.

Långtidslycka

2011-08-24T13:15:00.000+02:00

Storebror och lillasyster.

Efter en snabb förlossning (fyra timmar totalt), blodförlust, blodtransfusion - och reaktion på det - mår jag toppen! Vi är ute i sensommarsolen och njuter. Vera är alldeles, alldeles underbar och jag måste nästan nypa mig själv i armen. Kan jag verkligen ha haft sådan tur som fått denna fina familj?

Det har tydligen visat sig att människor efter en händelse - lycklig eller olycklig- ändå återgår till sitt vanliga jag efter 18 månader. I 18 månader sägs alltså lyckan eller olyckans effekt hålla i sig. Men jag måste säga att det inte stämmer för min del. Mitt liv förändrades då jag mötte J och jag förändrades efter det. Min lilla familj har ändrat allt. Jag har helt nya förutsättningar för lycka nu och jag försöker att ta vara på det. Och det är inget som går över på 18 månader.

Välkommen älskade Vera!

2011-08-20T19:47:00.003+02:00

En dag gammal.

Den 17 augusti 2011 föddes vår älskade Vera! Hela 3585 gram tung och 51 cm lång. Det är bara några timmar sedan vi kom hem till förväntansfulla ögon, kaos och champagne och vi försöker landa lite i vår nya lycka, i vår nya tillvaro, i vår nya familj...

Tre veckor kvar...

2011-07-19T21:09:00.001+02:00

Urklipp från en sommar

2011-07-11T14:37:00.003+02:00

Jag njuter av sommaren och de sista veckorna som gravid. Jag har tvättat och vikt bebiskläder, BB-väskan är nästan packad. J har borrat upp takvaggan och jag boar. Allt är färdigt för vår nya älskling. När jag jämför med Julies ankomst är vår tillvaro så strukturerad nu (då befann vi oss på olika kontinenter, J och jag). Jag höll nästan på att svimma när jag insåg att vi faktiskt har en bil med takbox! Är det verkligen jag...? Är det jag som bor i Stockholm och viker barnkläder som jag kategoriserar och lägger på olika hyllor? Jag gör matsäck, skär upp äppelklyftor, packar extra kläder och vatten som om jag aldrig gjort annat. Ofattbart, men här är bildbevis på min nya barntillvaro som jag ännu inte riktigt har vant mig vid. Snart tre barn på tre år. Det är en stor omvälvning...

Ängbybadet

Jag med barnen. Samma klänning och samma mage som för några veckor sedan. Om en månad kommer vår lilla nya.

Glada, godmodiga Emil har blivit temperamentsfull!

Storasyster och lillebror.

Utflykt till äppelfabriken på Ekerö.

Växthuset på äppelfabriken.

Här kan man köpa rabarbernektar eller musta sina egna äpplen på hösten.

Picknick i Hagaparken

2011-06-15T09:17:00.001+02:00

Jag fyllde år för någon dryg vecka sedan. Det var en underbar dag med lilla familjen. Först hade J gjort en underbar frukost med en massa goda - pastöriserade - ostar, sedan grillade vi i Hagaparken och på kvällen gick J och jag ut och åt middag.

Puss på födelsedagen, mamma!

Mormor och busungarna

Uttröttad av picknicken somnade lilleman på mormor när vi kommit hem.

Han var omöjlig att väcka, kunde bollas runt mellan famnarna hur som helst...

Lite senare på eftermiddagen slappade vi på balkongen.

Lite sommaruppdateringar. Djurgårdsutflykt

2011-06-07T09:25:00.000+02:00

Jag är ju så otroligt dålig på att uppdatera så i (tids)brist på bättre får jag stjäla några inlägg från barnens blogg och lägga ut här. Annars tror ni väl att jag fortfarande ligger känslomässigt utslagen och befinner mig i samma tillstånd som de minutrar som hamnade på bloggen för en månad sedan. Låt mig bjuda på lite bättre tider: En mysig utflykt till Djurgården med korvgrillning.

Lägesrapport två. Jag.

2011-04-06T10:38:00.000+02:00

Mitt eget liv är på paus. Jag vet ju det och ändå blev det så äckligt konkret när jag publicerade fakta här. Jag går runt och längtar, längtar, längtar efter sommar och skrivande.

Mitt liv består av att bo i ett land som jag alltid avskytt (fast det får jag inte längre skriva om). Mina dagar består av att plocka in böckerna i bokhyllan efter att barnen rivit ut dem, byta blöjor, laga mat som de sen inte vill ha, konflikthantera, leka, städa, plocka, plocka, plocka, dammsuga, torka bord, dammsuga igen, svälja gråt, skratta, njuta av mitt liv, av mina älskade barn, torka upp spilld mjölk, sjunga god natt små kamrater...

Och ändå är detta samtidigt min stora lycka.

Jag har uppfyllt många, och kanske de allra viktigaste, av mina önskningar. Och så vill jag bara sova. Eller få en egen dag framför datorn, med mitt worddokument.

Och min utlandsdröm finns kanske kvar, men jag vet inte, jag kan knappt finna den i mitt hjärta. Jag kan inte finna längtan efter något mer. Jag har kommit bort från min själv, från mina neuroser och det är en lättnad, men jag famlar, famlar efter gamla önskningar, passioner... efter mig själv kanske. Jag vet inte för jag hinner inte tänka på det.

Jag tänker på Julie som inte äter någonting. Inte bara nu, utan någonsin. Hon petar i sig mat, några smulor. Alltid denna oro. Hur ska vi få henne att äta? När ska hennes immunförsvar stärkas?

Någon timme av olycka här och där i oändlig lycka och ändå är det i olyckan jag skriver. Det är den lilla parentesen i mitt liv som jag ringar in, som bara är en humörsvängning och ändå får all plats på en blogg som aldrig blir uppdaterad om det som egentligen är mitt liv.

Men nu är det dags att plocka in böckerna i bokhyllan igen.

Brottslingen: Den uttråkade, otacksamma mamman till världens underbaraste.

Lägesrapport

2011-04-06T09:01:00.002+02:00

Jag skulle gärna skriva, men det är lite så här just nu:

Två inbäddade sjuklingar sitter i pappas famn på balkongen i aftonskymningen.

Ni missar inget spännande under min bloggfrånvaro. Det är sjukdomar och inomhuslekar som tråkar ut. Klossbyggen, pusselläggande, sagoläsande, låtsasmatlagning och ritande. Inget exalterande med andra ord. Häromkvällen fick barnen i alla fall dofta på våren ute på balkongen i några minuter. Under 2011 har sjukdomarna gått omlott. Ungefär som vinter/våren 2010 alltså. Vi kan märka att det är Julie som alltid blir hårdast drabbad och undrar förstås om det beror på att hon är född för tidigt. Minsta förkylning slår henne omkull.

Kan ni finna dem invirade i filten?

P.S. Att skriva detta inlägg tog nog en timme och vid ett tillfälle trodde jag att barnen hade raderat det, men jag lyckades återskapa det. Mitt eget liv är, som ni förstår, pretty much på paus...

Alla goda ting är tre

2011-02-21T16:41:00.002+01:00

Första

London 2007. Det var december, vi var i Tesco och handlade inför en julfest. Plötsligt gungade marken under fötterna då jag gick mellan hyllorna. Det var då första misstanken kom.

Men några dagar senare började jag blöda. Vår vänner skulle komma om några timmar och festen skulle börja. Fan, inte den här gången heller alltså.

Det var några timmar till fest så jag skulle dricka bort mina sorger. Men först, ett test, för säkerhets skull bara. Så att jag skulle kunna dricka allt vin i världen.

Men plusset framträdde tydligt och omedelbart. Positivt. J grät och jag klädde om till fest. Sedan smusslade jag med alkoholfritt och var perplex hela kvällen och kunde inte riktigt fatta om jag vågade vara lycklig än.

Den 22 juni 2008 föddes älskade Julie!

Andra

Det var Danmark våren 2009. Vi hade just kommit från Seychellerna och jag satt plötsligt i kalla Skandinavien och åt en fet, dansk pölse. Vi var uppe på Danmarks högsta berg och beundrade utsikten. Sedan på väg ner från Himmelbjerget tänkte jag att det var den äckligaste korv jag ätit och sen kräktes jag upp den.

Första aningen.

Men äsch, det var ju omöjligt! Fast ändå smet jag och J in i en livsmedelsaffär i någon dansk småstad och köpte ett test.

Som var positivt.

Den 22 januari 2010 föddes älskade Emil!

Och nu, kära läsare, vill jag att ni sätter er ner. Ta ett djupt andetag, såja, lugn och fin... för nu kommer bomben!

Tredje

Jag stod och stekte köttbullar åt Julie och sa: "Mmm, det verkar faktiskt gott med köttbullar!" (Jag avskyr köttbullar.)

J (halvt på skämt): "Är du gravid?"

Första aningen.

Sedan några dagar senare köpte jag ett test bara för att få det bekräftat. Att det inte var något alltså. Ute på Karlavägen ringde jag J på mobilen. "Jag är gravid."

Så om allt går som vi hoppas dyker den tredje musketören upp omkring den 10 augusti.

Hallå...! Är ni kvar..? Har ni svimmat? Jo, jag vet - tre barn på tre år. Jo, det blir kanske lite hektiskt. Jo, men jag vet, vi är inte sansade... Nej, det är inte synd om oss och ja, vi är galna!

Februari redan!

2011-02-02T12:21:00.000+01:00

Men gud, det kan ju inte stå "God Jul!" längre när man trillar in här. 2011 börjar dåligt, rent bloggmässigt. Ska försöka ta mig samman. Snart. Men det är inte bara p.g.a de två barnen som jag inte hinner skriva här, utan jag måste bli färdig med min roman (jo, jag skriver fortfarande, det går långsamt... de två barnen ni vet...).

Men snart ska jag blogga mer. Har lite spännande nyheter att dela med mig av...

God Jul!

2010-12-24T13:08:00.000+01:00

Nu ska vi snart sätta oss vid ett svensk-dansk-amerikanskt dignande julbord. Men först vill jag passa på att önska er tappra läsare en riktigt god jul!

Och så hoppas jag att jag snart kommer få mer tid att blogga...

Kramar

Vinterdagar

2010-12-07T15:05:00.000+01:00

Oj, vad dålig jag är på att blogga. Så dålig att det har hunnit bli vinter sedan jag skrev om mina höstdagar. Så dålig att ni inte ens får ett ordentligt inlägg - nu heller. Jag är sjuk och orkar knappt sitta upp, och ändå är det den enda stunden i mitt liv då jag har ett ögonblick över åt bloggen.

Men, kära läsare (om ni fortfarande existerar), jag hoppas att jag snart hinner skriva mer. Fast nu vaknar älsklingen i rummet intill...

Höstdagar

2010-11-16T09:53:00.001+01:00

Det är ungefär så här dagarna ser ut. Det blogglösa dagarna. Promenader på Djurgården, Skansen, utflykter, stadsvandringar... Jag försöker fylla livet med middagar, vänner och skrivande. Varva mitt asociala skrivande med ett socíalt liv. Och så har jag blivit handlöst förälskad i Stockholm sedan jag flyttade in till stan. Att bara kunna gå ut genom dörren och gå dit man vill. Jag vill utforska varenda vrå i min stad.

Rosenhill

2010-11-01T10:16:00.000+01:00

När vi hade plockat höstens sista och sötaste äpplen i trädgården tog J och G med oss till Rosenhill* för att musta. Äpplena tvättades, krossades och pressades till saft och fylldes sedan i stora dunkar. Därefter gick vi på det lilla mysiga kaféet och fick varm tomat- och rotfruktsoppa med varma chèvremackor. Och så äppelmust förstås, varm och kryddig.

Vilken underbar höstdag, precis så där lerig och ruskig som den ska vara. Och sedan solen som sipprade fram mellan molnen och lös in på terrassen där vi satt. Och när vi satt där mitt i allt det svenska, höstruskiga och tittade ut över åkern kom vi att tänka på en annan terrass. En terrass med utsikt över Indiska Oceanen...

*Rosenhill är som en lite lantligare, rufsigare variant på Rosendal.

Snöblandad höst

2010-10-22T12:06:00.000+02:00

Jag tyckte väl att färgerna började falna, men att de redan skulle vitna... Ja, ja, Julie är överförtjust i alla fall. Och jag med, lite i smyg.

Förkylningstillstånd

2010-10-19T15:12:00.019+02:00

Smuddi (som Julie säger) i all ära, fast egentligen var det nog mest för att vi hade köpt en ny mixer. Och för att smoothie är gott och har en härlig cerise färg. Men min hals hade nog - vid första bränningen - behövt den vanliga, gamla huskuren: En stor kopp med en massa riven ingefära, en klick honung, tepåse för smakens skull och sedan hett vatten över det. Dra, sila och drick. Ingefära brukar göra underverk! Och så en tjock halsduk om halsen.

Men mest av allt skulle jag behöva ligga ner i sängen och läsa mina böcker. Det låter som om jag har rökt femton cigarrer och druckit en massa whisky. Men jag har inte riktigt tillstånd att vara sjuk. Jag har nämligen ett tolvtimmarspass med barnen idag så min förkylda tillvaro är utan pardon. Det är bara att väsa vidare på Björnen sover...

Höst. Halsont. C-vitamin.

2010-10-19T07:43:00.003+02:00

1 banan

1-2 dl frysta blåbär och hallon

1 stor msk turkisk yoghurt

1-2 dl apelsinjuice

1 msk linfröolja

Mixa krämigt

Referat

2010-10-18T09:41:00.000+02:00

Helgen: Hamngatan och spårvagnar. Ett höstklätt Kungsan. Strömparterren med virvlande vatten, en rondell och fler bilar. Argt, skrikande barn i vagn på Birger Jarlsgatan. Kalla fötter i höstlöven i Humlegården. Gungor och skratt och sedan promenad hemåt. Till värmen, till varm choklad, toppad med vispgrädde och kanel. Till nylånade böcker. Hjalmar Söderberg för min stockholmsförälskelse och så Sara Stridsberg.

Och nu: Emil nerbäddad i åkpåse i vagnen ute på balkongen. Framför mig: Word.

Rättvisemärkt

2010-10-13T10:37:00.001+02:00

Jag upptäckte att jag har drabbats av tvåbarnsmamma-syndromet. Jag har inte fotat Emil till leda och noterat hans dagliga utveckling. Missade t.ex "flytta ting mellan två händer". Det skulle liksom aldrig ha skett med Julie där allt bevakades minutiöst. Jag skulle leta fram en nytagen bild av söt, skrattande lilleman och insåg att den var två månader gammal. Eftersom vi har tusentalsbilder på Julies alla vinklar måste jag ju försöka vara rättvis. Så här är lite Lilleman overload.

Bara för att han är så söt... Sorry! Nu ska bloggen detoxas lite från barnen. Slut på mammabloggandet!

Yoghurt, blåbär och lite mynta...

2010-10-12T07:18:00.004+02:00

Tänkte dela med mig av desserten, men apfelstrudel kan ni kanske. Vaniljglass är för vardagstrist. Men myntablåbärsyoghurtglass då?

Jag tog två dl blåbär och slängde i en kastrull tillsammans med 200 g socker och lät det smälta ihop på plattan. Under tiden la jag 1,5 gelatinblad i blöt, sen fick de också smälta ner i blåbärsblandningen. Därefter vispade jag ihop 4 dl vispgrädde med lika mycket krämig, turkisk yoghurt och ½ dl pressad citron. Sen var det bara att sila ner blåbärsröran i gräddyoghurten, slänga i lite hackad mynta (tror vi tog ungefär 15 blad) och hälla ner allt i glassmaskinen, köra den mjukglasstjock och ställa i frysen.

P.S. Myntablåbärsyoghurtglassen är den där rosa lilla plutten som inte gör sig särskilt bra på bild...

Härliga vardag...

2010-10-11T10:17:00.000+02:00

Vårt hem befinner sig nu officiellt i gästvänligt tillstånd. Äppellådorna är på plats, bokhyllorna barnsäkrade, de två kartongerna uppackade och middagen är serverad. Höstgryta med trattkantareller. Apfelstrudel med hemgjord yoghurtglass.

Första helgen utan Ikea, Bauhaus, borrande, plockande. Första helgen med vänner på besök (eller alltså, på besök i mer organiserad form) och sedan söndagspromenad och blåbärsplock i skogen dagen därpå.

Sedan någon gång förra året har mitt liv varit i väntan på. I väntan på detta. Nytt hem. Ny start. Nu kan vardagen äntligen börja.

Inreder bloggen

2010-10-07T12:05:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, bloggen lever sitt eget liv, men jag möblerar om lite som ni märker. Vi får se hur det slutar, om jag någonsin får ordning på det... Hav tålamod!

För länge sedan...

2010-10-06T11:43:00.000+02:00

Jag fick ett infall igår och började läsa mina gamla dagböcker, hundratals olyckliga, besatta sidor som tar sin början i Nice 2001. Det var som att falla ner i det förflutna och minnas att det där var jag. Miljöerna är spännande, jag träffar en massa människor, är kär på löpande band och jag är rädd, rädd, rädd för att bli lämnad. Jag är så rädd att jag fryser och skakar dagböckerna igenom. Jag har liksom haft frossa genom hela min ungdom. Jag var så skör att jag nästan gick sönder och samtidigt hade jag sinnesnärvaro att skriva vackert om det.

Och nu läser jag om det. Med två små barn och ett stabilt förhållande som buffert. Men jag kan nästan inte tro på det. Tro på att den där tjejen - som kastade sig ut i världen, som var så livrädd för att visa vem hon var, för att inte bli älskad, som inte hörde hemma någonstans - träffade någon som J, som orkade älska henne, trots att han fick vänta länge...

Jag tittade på mitt senaste inlägg. Busunge i Humlan. Tänk om jag hade kunnat se det 2003.

Jag brukade sova 11-12 timmar om dygnet och vakna med en diffus ångest. Varje morgon. Nu sover jag några få timmar i taget och väcks av att Lilleman kryper runt bredvid mig.

Ibland glömmer jag det, ibland klagar jag. Men egentligen, allra innerst inne, är jag så ofattbart lycklig. Tänk om jag hade vetat det 2003.

Busunge i Humlan

2010-10-05T07:54:00.017+02:00

STHLM. Höst. Fasader. Tankar.

2010-10-04T14:21:00.000+02:00

Det är med viss eufori jag möter Stockholm. Jag går på promenader och ser en massa andra länder och städer och minnen reflekteras i min stad. Det är vackra hus och röda rankor som kastar sig ut för fasaderna som vattenfall. Lärkstaden påminner mig mycket om norra London där vi bodde. Plötsligt kan jag känna att jag är i Highgate eller Muswell Hill. Kvarteren kring Engelbrektskyrkan liknar Edinburgh. Och ibland påminner tegelhusen mig om Danmark. Men ändå inte. Stämningen är helt annorlunda här.

Stockholm och jag har ett komplicerat förhållande. Jag försöker att inte återanvända mina gamla känslor inför Stockholm, utan jag förhåller mig ständigt till stan, möter den från nya vinklar.

Kanske är det för att jag aldrig har känt en annan stad med hjärtat på samma sätt som jag är lite hjärtlös mot Stockholm ibland. Utomlands är jag ganska ofta ovetandes om alla problem. Stockholm är vackert, men jag uppfattar staden som självmedveten. Stockholm är inte bara. Stockholm är så där uttänkt, medvetet coolt och trendigt. Inte nonchalant charmigt. Till och med töntigheten är uttänkt!

Jag pendlar mellan älskar, älskar inte... Men jag tror att det stannar på älskar...

I andra hand

2010-09-30T12:42:00.000+02:00

Dag 1: Jag har lyckats synkronisera barnens middagslur och försöker njuta av lite egentid med te och mörkl choklad. Jag längtar efter att utforska vår nya stadsdel, promenera runt i det soliga höstvädret och upptäcka små affärer och nya stråk. Och snart... Men först, inskolning på nya förskolan. Och lägenheten tar, liksom barnen, stor plats i mitt liv. Den ska inredas och jag har äntligen fått tag på efterlängtade äppellådor som ska bli bokhylla i vår skrivarhörna där jag tänkte vara kreativ i höst.

Dag 2: Jag hinner inte riktigt med mina stora ambitioner just nu. Jag kommer i andra, tredje, fjärde hand. Men det gör inget för det är ju mina älsklingar det gäller. Men, igen, det vore trevligt att bli bortskämd. Jag känner mig så ful. Inte bara en dag. Utan det är år av fulhet. Notera ringarna under ögonen. Notera min slitenhet. Håret visar jag inte ens, det är bara sprött fluff.

Dag 3: Var var jag nu igen? Jo, ful var det. Hmmm.... inte mycket mer att tillägga om det. Jag får ta itu med mitt utseende en annan dag. Nu måste jag, efter att ha gått på en härlig morgonpromenad i den kungliga hufvudstaden, disciplinera mig och städa (och ta itu med de där två kartongerna antar jag)!

P.S. Julie har vaknat varje gång jag bloggat och tagit mig på bar gärning - i full färd med att proppa munnen med choklad! - när hon tassat upp från sin middagslur på tok för tidigt för min smak... Så därför har det tagit mig hela tre dagar att författa detta tämligen meningslösa inlägg som inte ens behagar hålla sig till ett ämne. Inlägget borde förmodligen etiketteras Att kasta, men jag har ju inget annat att bjuda på här i all min trötthet.

Tacklar av...

2010-09-24T12:40:00.000+02:00

Bara två kartonger kvar att packa upp, ändå har de stått i snart en vecka utan att vi petat på dem. De är som radioaktivt stoff... Varken jag eller J vill befatta oss med engångsgrillar, glödlampor, girlanger, nätverkskablar eller en amningskupsförvaringsmanick.

Morgonpromenad i skogen

2010-09-22T14:13:00.000+02:00

Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.

Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag.

Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.

Om att komma hem...

2010-09-20T09:33:00.000+02:00

Ja, jag skrev just det. "Kanske har jag kommit hem." Vilken inbillning! Jag kommer aldrig hem. Jag kanske kan intala mig det när jag befinner mig utomlands. Men jag vet. Jag vet alltför väl att detta aldrig blir hemma. Jag blir aldrig välkommen här.

SD har kommit in i riksdagen.

Jag vet att det finns rasism utomlands, kanske till och med mer än här, men att vara oönskad i ett annat land än ens eget hemland är liksom lättare. Då kan jag intala mig att det finns något "Åk hem!" att åka till. Nu kan jag aldrig komma hem. Sverige är mitt enda hemland. I London och på Seychellerna kunde jag smälta in, låtsas känna mig hemma. Här kan jag inte låtsas.

Jag vet inte vad ni svenskar* tänker om mig. Egentligen. Mítt utseende orsakar ofta viss omedelbar självcensurering hos människor. Jag får inte veta vad de egentligen tycker. Fast ibland avslöjar de sig: "Jag var tvungen att försvara din heder. Det var någon som påstod att du hade svart påbrå." Eller: "Hmmm... Har du möjligtvis, möjligtvis något annat ursprung?" frågar de försiktigt som om det knappt syntes, försiktigt som för att inte såra mig. Sådana saker.

Både min mamma och J har fått höra rasistiska kommentarer från människor som inte vetat att de älskar en så kallad "svartskalle". Jag undrar vad mina blåögda barn kommer att få höra och hur det kommer att påverka deras självkänsla. De blir ju kamouflerade "blattar". Och de har faktiskt en invandrad far. Fast han är ju dansk och tillhör kategorin accepterade invandrare.

I sådana här lägen kan jag nästan önska att jag vore invandrare på riktigt. Att hemma fanns någon annanstans. Just nu känner mer hemlös än någonsin. Mer rotlös än någonsin. Och Sverige känns mycket, mycket främmande. Främlingsfientligt.

*Jag säger "ni svenskar" fastän jag själv är svensk och jag syftar inte på er läsare, men idag känns det verkligen som "Vi och dom" och jag är dom. Dom andra. Dom som inte passar in i eller vill passa in i SDs ideal.

Farväl gamla Råsunda!

2010-09-18T09:52:00.000+02:00

Jag lämnade Råsunda alldeles för lättvindigt. Jag sprang ner för alla mina gamla trappor för sista gången, hämtade Julie på dagis och tog tunnelbanan HEM. Och det kändes bra i några dagar tills en meningslöshet drabbade mig. Jaha. Var det detta? Var det ens hit jag ville? Jag menar, var det ens det här landet? Jag ägnade mig åt maniskt uppackande. Boande.

Jag gick genom stan en tidig morgon för att lämna Julie på gamla dagiset och det var morgondimma och en blek sol och människor som gick med snabba, viktiga, skyhöga klackar till viktiga, skyhöga jobb. Det var en storstad som vaknade. Liv. Det var nyanlända turister som släpade på resväskor, tittade på gatunamn och hade karta i handen. Det rimmade på gamla, stämningsfulla upplevelser av storstäder som New York, London och Paris. Men detta var min stad, nyvaken, på nytt. Sedan klev jag på bussen. Solen tittade fram i småstadsaktiga Råsunda och det var tyst och vackert och det var över.

Det var här jag kom med taxin från sjukhuset då jag och Julie skrevs ut från neonatalen. Det var här jag tog taxin till Arlanda och Seychellerna. Och ännu längre tillbaka i tiden var det här jag tog avstampt mot London och hela den familj jag har nu.

I förrgår trasslade jag runt vid Slussen. Det var duggregn och jag gick längs med vattnet mot Fotografiska muséet. Det var fult väder, kallt, rått, men Stockholm var vackert också i det. Vackert i regn. Vackert i gråskala. Plötsligt kände jag att jag inte ville vara någon annanstans i världen. Jag ville vara just här. Tillbaka, men på ett helt annat sätt. Och den här känslan av att inte vilja svika alla gamla ideal, att vilja streta emot Sverige, inte vilja förlika sig med sin födelseort... den känslan fanns inte riktigt mer.

Kanske har jag kommit hem.

Internetstrul...

2010-09-14T10:41:00.000+02:00

Har inte haft Internet sedan flytten, men är strax tillbaka med nya inlägg och svar på kommentarer!

Flyttångest

2010-08-30T10:40:00.001+02:00

Allt är fantastiskt. Vi flyttar från en tvåa till en fyra. Vi flyttar från trappor till hiss. Barnen får eget sovrum. Och framför allt - vi får eget sovrum. Ändå krumbuktar jag mig inombords. Inte för att den här slitna lägenheten är så fantastisk och ball, men för att det var min fasta transitpunkt. Den var språngbrädan för möjligheter. Inte för att nya lägenheten bäddar för omöjligheter. Men jag är rädd för att bli latnöjd.

Fast egentligen. Utan en flytt skulle vi nog gå sönder. Jag vet inte om jag skulle klara många nätter till med skytteltrafik mellan Julie som ropar i sömnen och Emil som gråter. Vi behöver dela upp familjen i olika rum. Och kläderna. Vi får en walk in closet. Det är lyx. Inget annat än lyx.

Det regnar utanför, kartongerna står packade, rummen ekar av tomhet, livet är utrett och bearbetat. Det skrämmer mig lite, men jag ska slå mig ner nu. Jag ska slå mig ner någonstans där det finns utrymme och möjligheter. Möjligheter att stanna.

...och lilleman

2010-08-27T13:50:00.004+02:00

Sju månader och alldeles underbar är han, vår lille Emil. Julie avgudar honom. "Emiii gullig", säger hon. "Och Julie också gullig", lägger hon till.

Jag har ju försökt avskräcka er lite med att beskriva tvåbarnsmammalivets mödor och besvär, men jag tror inte att det behöver bli lika hårt för er om ni inte (som jag) "väljer" att:

Byta land mellan barnen.

Bosätta er på fjärde våningen i ett gammalt sekelskifteshus med världens längsta trappor, samt förvara barnvagnen en trappa ned i källaren. Fem trappor, två småbarn och ingen hiss är ingen lek!

Bosätta er med två barn i en tvåa på 67 kvm.

Stressa med att bli gravid fort, fort, fort så att det bara är 19 månader mellan barnen och så att sömnlösa nätter sammanfaller med tvåårstrotsiga dagar.

Nu lämnar vi snart trappor och trångboddhet och sedan tänker jag inte gå i en enda trappa mer i hela mitt liv. Basta!

Fröken Julie...

2010-08-27T07:55:00.002+02:00

Jag vet...

2010-08-26T13:20:00.000+02:00

...bloggen har degenererat totalt. Jag har blivit en sådan där som bara skriver om mina barn. Suck!Kommer ni ihåg när jag skrev om London och Seychellerna? Nu har det bara blivit Volvo, villa och vovve av alltihop. Fast ja, inte ens det. Peugeot, lägenhet och hundbesök. Budgetvarianten alltså.

Ibland faller meningslösheten över mig. Eller otacksamheten kanske jag skulle kalla det. Jag vill alldeles för mycket. Det har inte med mina älskade att göra, de är bäst! De är min lycka, mitt livs lys som J brukar säga. Jag talar om stordåd, eller bristen på. Jag talar om högtflygande planer. Jag vill inte lagom och mellanmjölk. Omåttligt och grädde ska det vara!

Dada gogo gaga

2010-08-26T09:28:00.000+02:00

Hon är bara två år, men har bättre koll än oss. När vi kom tillbaka från Seychellerna förstod vi plötsligt att vi hade missat något stort - Lady Gaga. Jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i vem hon är eftersom jag har fullt upp med att lära mig alla barnsånger som jag tänkte att Julie skulle vara intresserad av. Men Julie har en ny idol. Hon har nämligen lyckats snappa upp Alejandro från bilradion. Hon sitter där i baksätet och sjunger med ("Annehandjo, annehandjo!"). Hon känner tydligen av vad som har hitpotential. Ja, snart är det väl bye bye med Pilutta och Pippi Långstrump!

Förkylt

2010-08-24T08:54:00.000+02:00

Luften ute är duggregnig. Nu är det verkligen höst. I alla fall för oss. Julie är förkyld och sitter i soffan med kamomillte med honung och mjölk i nappflaskan och tittar på Bullerbyn. Kartonger står på rad. Där borta, 10 minuters bilfärd från det som nu är hemma, väntar något nytt. Det blir inrikesflytt denna gång.

Statusuppdatering:

2010-08-22T13:14:00.000+02:00

Packar, packar, packar pappas kappsäck, packar pappas packsäck, kappar kakkas pappsäck... Det är mycket att göra just nu!

Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

2010-08-20T07:12:00.002+02:00

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum.

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"

Jo, det är jag som är mamman

2010-08-19T09:40:00.003+02:00

På tal om färger. Jag vet. Julie och jag.

Innan Julie föddes tyckte jag att jag hade tänkt ihop alla möjliga tänkbara kombinationer à la Jakob och mig. Brunt hår och blå ögon. Blont hår och bruna ögon. Svart hår och bruna ögon. Ljusbrunt hår och gröna ögon. Och på skämt: Blont hår och blå ögon, men det gick ju inte att tro på.

Och så kom Julie. Vi två års ålder har färgerna stannat på rödblont, ljust blågrönt och porslinsblekt. Eller ja, stannat? Ögonfärgen tycks fortfarande något omogen, ofärdig, på väg någon annanstans. Ögonen blir nog aldrig bruna, men ibland har de en svag, gul ton. Ungefär som när solnedgången speglar sig i blå ögon.

Det blir många frågor och kommentarer i lekparken och på BVC. Och säkert ännu fler tysta frågor som stannar som tankar. Men jo, det är jag som är mamman.

Jag har inte skrivit om det på bloggen, mer än som små antydningar, men det tog oss tid att få Julie. London var egentligen en enda kamp för Julie. Min tillvaro handlade bara om det. Som en besatthet. På den tiden ville jag ha ett biologiskt barn. Ett barn som liknade mig. (Haha!) Eller egentligen, inte som liknade mig - jag har aldrig velat klona mig själv och ser ingen poäng i att barnet måste se ut som mig - utan mer ett barn där jag kunde se vilka uttryck mina gener kunde ta sig, hur fusionen Jakob/Lisa skulle bli.

Och så plötsligt hade jag ett blont litet barn i kuvös som fick 5 ml mjölk via en sond och jag brydde mig varken om att räkna tår eller fingrar och vem hon liknade var inte det minsta väsentligt. Jag knöt an till henne omedelbart, redan innan hon var född till och med. Redan när jag var åtta år och tänkte på mina framtida barn så var det med en underförstådd känsla av kärlek.

Det var då, när vi satt utanför kuvösen och drömde om att få ta hem vår Julie, som jag tänkte att det måste vara lika fantastiskt att adoptera. Det måste vara fantastiskt att vänta på sitt barn där någonstans långt borta, att sitta med en bild och drömma. Men jag vet, jag vet, att det är lätt att säga för mig. Nu. Nu när jag har min Julie och min Emil.

Jag fick ofta höra att jag inte liknade min mamma när jag var barn. Och nu får jag ofta höra att min dotter inte liknar mig. "Hon har ju inte fått någonting från dig!" Sådant tänker de inte bara, de säger det också, men det gör ingenting. Inte som förr, då jag blev lite... hmmm... putt. Eller överlycklig om någon enstaka sa att vi var lika. Jag ville ju att de skulle se att vi hörde ihop, Julie och jag. Men nu behöver jag inte höra att vi är lika för att veta att vi hör ihop, vi två. Vi hör ihop. Alla fyra. Julie, Emil, Jakob och jag.

Mina två i sandfärgade toner.

Mammas pojke

2010-08-18T08:01:00.001+02:00

Här är han, avgudade lilleman som snart hunnit bli sju månader. Lilleman som börjat krypa och sträcker sig efter mig. Glad och något mildare än syster yster i sättet - än så länge... han kanske bara är begränsad av sin barnslighet, av sin oförmåga att uttrycka ett häftigare temperament. Och så är han blåögd han också - än så länge... det kan ju vara så att anlagen vill annorlunda, men i nuläget tycks mina färger inte spegla sig i honom speciellt mycket. Men håret är brunt. Det lilla hår som finns.

Sommaren med Sverige

2010-08-17T07:40:00.001+02:00

Sommaren har varit Stockholm, Trosa, Sandhamn, Grinda, Dalarö, Stockholm och Stockholm igen. Och så en touch av Danmark i juni. Men mest av allt har det varit en riktig, svensk sommarkliché med jordgubbar och grädde ovanpå det. Skärgården, Skansen, gamla stan, bad, bad, bad, Rosendal och sol.

Jag har agerat turistguide åt J som inte riktigt har semestrat här annat än i form av romantiska helger då han bodde i London och jag i Stockholm. Förrförra sommaren var vi i Sverige, men med Julie på neonatalen och vi som knappt såg solen. Och förra sommaren jobbade J bort så det här var den första svenska semestern för oss som familj.

Jag har funderat mycket på Sverige. Jag har - något motvilligt - njutit av mitt land och av att faktiskt bo här. Det är lätt att förälska sig när solen skiner på Stockholm.

Sommaren klingar av

2010-08-16T11:40:00.000+02:00

Jag lämnade Julie på förskolan idag. Det var sommarlov kvar i luften, men ändå... en känsla av höst, skolstart, ryggsäckar och collegieblock fanns där när jag vinkade av Julie på gungan. "Hejdå mamma! Vi ses snart!" Hon var så lättvindig och jag mindes min skoltid med en oroskänsla i magen. Jag minns att jag inte ville. Jag ville aldrig att det skulle bli höst och skola.

Idag ligger det en förväntan i luften. Jag längtar efter stora saker och banala saker. Jag längtar efter att dra på mig stövlar, kura ihop mig i stora koftor, dignande äpplen på träden. Jag längtar efter skrivtid. Jag längtar efter mörker så att man kan tända ljus.

Men inte än. Utanför fönstret är det fortfarande lättsam sommar.

Ensam en fredagkväll

2010-08-06T20:42:00.000+02:00

Folk skrattar och klappar händerna nere på gatan utanför mitt fönster. Stockholm börjar bli förfestberusat. Och jag sitter ensam* hemma en fredagkväll och det är helt ok. Det är inte panik och "Jag måste ha roligt för det är ju helg!" Det är inte fest eller det obligatoriska fredagsmyset. Det är jag och en stor kopp Earl Grey.

När jag först insåg att jag oväntat hade timmar av ensamhet framför mig blev jag helt perplex. Vad gör man? Jag tror inte att mitt liv har stannat upp, att jag har försatts i vila, sedan Julie föddes. Men plötsligt: Några timmar av ensamhet. Bara jag. Inget mer.

Sedan jag har fått barn är jag aldrig ensam. Jag är aldrig längre bortkommen på så där skört och ungdomligt vis då man inte vet vad man ska göra av tafatta händer. Jag går inte längre på fester och försöker se upptagen ut med ett vinglas, spanar efter någon att prata med, funderar över hur lockarna faller, om jag har fula knän, om jag behöver mer lip gloss och så vidare. För det första går jag inte på fest längre - jag går på kalas. Och jag för det andra har jag inte tid att konversera, fundera över mitt hår och mina knän och om mina läppar är glansiga och plutiga och om jag ser söt ut i en eller annan vinkeln. Jag har fullt upp med att springa efter barn, tala fragmentariskt med människor som lyckas snappa upp mig i ett ögonblick då jag med andan i halsen försöker äta mat med en bebis i knät.

Livet med barn är hektisk. Sommaren har varit intensiv, mättad med sol och intryck. Men idag är allt lugnt. En falnande sommardag med kvardröjande värme. Just i denna stund planeras det för roligheter, festligheter och jag är inte med. Jag sitter ensam** en fredagkväll och det är helt ok. Faktiskt, det är mer än ok. Det är alldeles, alldeles underbart!

*Eller ja, Emil ligger och sover.

** Eller ja, bloggen ackompanjerar ju mig just nu.

Jag älskar dig!

2010-07-06T08:53:00.001+02:00

Efter så många mamma älskar Julie kom det äntligen. Och detta är större än störst, tänker jag, större än att krypa, större än första smakportionen, större att lära sig gå, större än månlandningen.

Jag ligger bredvid och nattar, säger Jag älskar dig, när Julie plötsligt säger:

"Älsar... Jojja älsar..."

Jag håller andan och frågar sedan: "Vem älskar Julie?"

"Jojja älsar pappa!"

Och nästa kväll igen:

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa.

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

Och nästa...

"Mamma älskar Julie."

"Jojja älsar pappa."

"Maaammaaa älskar Julie."

"Jojja älsar Emiiiii."

Jag älskar dig, Julie. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och Julie älskar pappa och Emil. Och så till sist. Den stora dagen (efter lång indoktrinering). Med ett lurigt leende, som om hon visste vad hon gav mig:

"Älsar mamma!"

Fyrverkerier, häxpipor, raketer och jag är världens lyckligaste mamma! Jag kramar älsklingen som med ett belåtet, maktfullkomligt Mona Lisa-leende upprepar: "Älsar mamma..."

Och sedan några dagar tillbaka är det en massa pussar och kramar och älsar mamma, pappa och Emiii. Igår utökades kärleksförklaringarna och Jojjan älsar mormor, vovven, farmor, farfar och... cyklar.

Hälsning från Danmark

2010-06-24T21:15:00.000+02:00

Jag har haft en tårta att baka, en födelsedagsfest att arrangera och ett bröllop att gå till... Vi njuter av Danmark. Det är grillning och ljumna kvällar.

Bilder och uppdatering kommer!

Tack!

2010-06-13T22:13:00.000+02:00

För att ni finns kvar. Vill bara säga det. Trodde inte att någon kikade in här längre så jag blev positivt överraskad!

I skrivandes stund sitter jag och planerar vilken klänning jag ska ha på ett bröllop (inte mitt dock) medan J tittar på fotboll. Otroligt opolitiskt korrekt.

P.S. Vad är det med de där tutorna förresten? Det där som tutar under fotbollsmatcherna, jag blir galen! J menar att det handlar om passion. Vi har tydligen inte helt samma uppfattning om vad det där med passion innebär... Är det passionerat att tuta för fullt medan några andra sparkar på en boll?

Hur gick det sedan?

2010-06-11T13:58:00.000+02:00

Den här ljuvliga lilla varelsen är - tillsammans med sin söta, tvåårstrotsiga syster - orsaken till bloggtorkan. Men jag lovade ju och ni väntade ju... Ni väntade så tålmodigt medan jag väntade på Emil och då måste jag skriva, återvända.

Jag vet inte om någon, någonstans, fortfarande väntar på bloggen, jag vet bara att jag själv befinner mig i blogglimbo och jag har varken velat dödsförklara bloggen eller återuppliva den. Jag har inte vetat om jag ska säga "Hej igen!" eller ett avslutande "Hejdå".

Och därför, av obeslutsamhet, har jag knappt vågat gå in på sidan, men jag gjorde det för några dagar sedan och läste mig tillbaka i tiden lite. Det kändes som att gå på museum.

Men jag borde ju skriva något i alla fall. Om någon läser vet jag inte, men låt mig skriva en kort resumé av den tid som flytt sedan senaste inlägget.

Våren har varit intensiv, så intensiv som den kan vara med två barn under två år. Och samtidigt försöker vi flytta (inom Stockholm, inget exalterade). Jag längtar efter ro och stillhet, efter att bli bofast. Jag längtar efter att inreda en barnkammare. Jag längtar efter ett hem. Upprepningar, det känns som upprepningar. Jag är trött på uppbrotten och förändringarna. Det har blivit en rutin i mitt liv. Jag är trött på att leva så, på att skriva om det.

Så vad har hänt sedan sist?`

Emil har blivit fyra och en halv månad, har fullt upp med att bita på allt och prata bebisspråk. Han har också blivit Emil rent officiellt (döpt på ett slott så som det anstår en liten prins) och har gått på café, åkt tunnelbana. Hans liv är tämligen odramatiskt i jämförelse med Julie som redan hade hunnit flytta till Seychellerna vid samma ålder.

Och Julie har blivit en stor flicka som säger treordsmeningar och blandar svenska och danska och har ögon som börjat skifta till blågrönt. Hon avgudar sin lillebror, passar upp på honom med leksaker, pussar och kramar.

Och jag då? Vad har jag gjort för spännande sedan vi bloggades vid sist? Jo, jag roar mig med kulturnöjen som att titta på Madicken och Råttatouille hundra gånger om för filmvetenskapliga djupanalyser (den sistnämnda har jag sett i både svensk och engelsk version för att jämföra översättningarna). Jag läser dansk litteratur (i fri direktöversättning av mig till svenska) om en kanin som tappat bort sin mamma. Jag studsar på studsmattor och gungar på gungor i parker och sedan stupar jag i säng vid 21.30 - senast. Ja, det är mitt liv. Ungefär så.

Och känslomässigt är det komplicerat som vanligt, men mestadels lyckligt.

Glad Påsk!

2010-04-01T14:33:00.002+02:00

Förlåt! Jag är världens sämsta bloggerska, jag vet! Men det är bara för att jag försöker vara världens bästa mamma, men misslyckas på alla fronter just nu.

Allt jobbigt och allt underbart hopas på pyttesmå 67 kvm. Behöver mer utrymme, tid! Saker och ting - jag, bloggen, skrivande, städning, socialt liv m.m. - får inte plats. Mitt liv är verkligen fullproppat just nu.

Men tills allt saktat ner lite: Bilder på min älskade Prins som nu hunnit bli 2 månader!

Glad påsk!

Vabbar

2010-02-20T13:16:00.002+01:00

Nej, jag har inte glömt er (och jag hoppas att ni inte har glömt mig)... Jag är inte frånvarande för att jag sitter i ett ljusblått gullegullmys och bara tittar på mina små älsklingar med tindrande stjärnögon (vilket jag i och för sig också gör - fast med sömniga ögon).

Jag vabbar från bloggen. Att få två barn med 19 månaders mellanrum kräver sin kvinna. Dessutom: För två veckor sedan blev Julie sjuk med feber som peakade på 40,4 och nu har förkylningen övergått i öroninflammation och lunginflammation. Och Emil har fått magknip så jag masserar hans mage nätterna igenom. Och jag har fått magkatarr. Och haft en övergående baby blues.

Visst är det underbart att vara tvåbarnsmamma! Men det är inte ofta det flyter på så här som på bilden...

God morgon...

2010-02-02T10:51:00.002+01:00

Här sover man i godan ro när storasyster kommer...

Jag är ju tillbaka i Blogglandet, om än lite på halvfart än så länge. Det är inte helt lätt att administrera två bloggar och två småbarn så därför ekonomiserar jag och recyclar lite material från barnens blogg. Om jag hade tid skulle jag säkert skriva något intressant, filosofiskt eller fyndigt, men med några timmars stackatosömn, ett guldlockigt yrväder och en hungrig prins får det bli några bilder så länge...

Lyckligt kaos

2010-01-30T07:10:00.000+01:00

Det har varit lite kaos här hemma, i mitt hjärta och i mina tankar. Lyckokaos alltså. Jag är alldeles snurrig. Därför kan jag inte riktigt organisera med praktiska saker, fast det känns som om tingen hopar sig och Emil sover mest hela tiden så jag borde ju hinna något, men... det gör jag inte.
.
Allt annat känns litet - också lägenheten. Leksaker, barnsängar och en massa kärlek ska ju få plats här. Och hur kan man koncentrera sig på räkningar när en ny människa har gjort entré? Nej, jag vill inte ta ställning till en massa världsliga ting just nu. Jag är fullt upptagen med att försöka fatta vilken tur vi har haft som fått just Julie och Emil...

BB

2010-01-29T19:30:00.001+01:00

Jag vill memorera allt, också den fysiska smärtan. Men mest av allt vill jag minnas den där lyckan när allt är nytt och ovant. Jag vill alltid minnas den magiska känslan som rymdes i rum nummer 25 på BB. Vi fikade på torrt bröd, menlös ost och te och det var helt underbart. Rummet var lite kallt och J fick en tunn filt, snälla barnmorskor kom med smärtstillande piller och sjukhusmat och vi hade knappt sovit. Jag var stapplig och oglamorös och barnmorskan på specialist-MVC kunde inte ens känna igen mig i mitt sjukhusnattlinne när jag gick de oändliga fem metrarna till toaletten för att ta en dusch.
.
Vi hade fått en bebis! En som vi fick ta med oss till vårt rum på en gång, en som vi kunde hålla i utan att fråga om lov, en som vi inte visste vad han hade i puls och saturation. Nu hade vi också en "jättebebis" i plastlåda att köra runt med.
.
Samtidigt. Det var magiskt när Julie föddes också. Trots oro, trots övervakning, trots tio veckor för tidigt. Vi hade vår värld på avdelning 21 och inget kunde ta ifrån oss lyckan över Julie! Men det är skönt att denna gång kunna känna lycka utan att reservera sig.

På väg hem!

Den lille prinsen!

2010-01-25T11:19:00.007+01:00

Den 22 januari kom han äntligen, vår älskade Emil! 50 cm lång, 3285 gram tung och världens sötaste förstås! Ska berätta om hans blixtsnabba ankomst lite senare, men eftersom jag förstår att bloggen bara längtar efter att få se underverket publicerar jag en liten bild i väntan på mer...

Snart...

2010-01-12T07:26:00.004+01:00

Julie 18 månader och snart storasyster

Jag har tänkt att jag ska skriva något här, men när jag tassar in i bloggvärlden igen har jag liksom kommit av mig... Känner mig som en nybörjare, vet inte riktigt längre hur man gör, hur man skriver en blogg...

Igår när jag stod i snön och väntade på bussen och just hade varit på sjukhuset för kontroll stod en kvinna bredvid mig och väntade på flygbussen. Vi väntade i ett gnistrande vinterlandsskap, vykortsperfekt med snöstoff som föll som glitter från träden i solskenet och knaster under fötterna. Jag kände förväntan i luften, den där förväntan som när man ska ut och resa. Jag såg på kvinnans packade resväska. Det där brukade vara jag, det där brukade vara mina äventyr. Nu står jag här i väntan på något helt annat, med helt nya äventyr framför mig. Hemma har jag en packad BB-väska och ovanför sängen hänger en takgunga.

Man skulle kunna säga att jag har gått över tiden med nio veckor idag. Jag har gått hela nio veckor längre än med Julie. Men jag är inte trött på det, vågar aldrig bli trött på det. Som före detta prematurmamma vågar man inte bli trött på graviditeter. Men det underlättar att jag mår bra. Det känns inte hårt och det känns absolut inte lika tufft som att få förhandsvisningen av dessa veckor. Men jag ska inte älta det där mer. Denna tid har varit helande för mig.

Nu är väntan snart över. Håll tummarna för att allt går bra!

God Jul!

2009-12-23T16:17:00.003+01:00

Önskar er en underbar jul, mina kära läsare (även om det inte är mycket läsning här för tillfället, men lovar en snar förbättring)!

Julie & Tilly hälsar också!

P.S. Jo, jag är fortfarande gravid... ;-)

Bara ett litet "Hej"...

2009-11-25T11:49:00.000+01:00

Vecka 33 - det ni! :-)

Ssssch, jag smygbloggar bara lite. Allt är bra, vill egentligen bara säga det. Och tacka för alla gulliga kommentarer! Det värmer... Ni är världens bästa!!

Har passerat magiska 30+3 då Julie kom så nu ligger jag på soffan och äter praliner och försöker vara harmonisk och njuuuuta. När jag inte får panik över något. Men jag börjar lugna ner mig.

Hoppas att jag snart är back in business! På återseende!

Väntar ni på mig...?

2009-10-22T08:40:00.000+02:00

Det är så här. För det mesta är allt bra, men det känns som om jag lever under hot och vecka 30+3 närmar sig och jag orkar helt enkelt inte skriva inför publik just nu. Jag mår fysiskt bra - tror jag - men jag går på nålar och efter två akutbesök på sjukhus denna höst känner jag mig känslomässigt utmattad. Lyckas jag ta mig förbi vecka 30+3 och ännu längre tror jag att jag kommer att slappna av, men just nu känner jag så här: Käre gode Gud, låt mig bli en elefant! Jag överlever inte att få ett till för tidigt fött barn. För att uttrycka det på mitt vanliga dramatiska sätt.

Sedan är det en annan sak också. Jag måste ge avkall på bloggandet för jag skriver på en annan grej... Och jag vill bli klar innan barn nummer två kommer. Och eftersom jag älskar att skriva till er är bloggen lite av en underbar distraktion som tyvärr leder mig bort från mitt andra skrivande. Därför blir det inte så många betraktelser här på ett tag - av ren självdisciplin helt enkelt. Ok, helt inläggslöst blir det nog inte. Ett och annat inlägg poppar förmodligen upp under 2009, bara som en liten uppdatering och sedan... om ni orkar vänta på mig... hoppas jag att jag är tillbaka på bloggen i fulltidstjänst i början på nästa år. Senast. Och kanske tidigare om jag saknar er alltför mycket!

Kram på er!!

Detta är inte ett hejdå...

2009-10-21T09:00:00.000+02:00

Tack mina kära läsare!

Tack för alla kommentarer!

Tack för all uppmuntran!

Tack för att ni har följt mig från London, till Seychellerna, till Stockholm!

Jag har bestämt mig för att ta en semester från bloggen. Jag kommer att sakna er alla otroligt mycket, men har funderat mig fram till att det nog är bäst så här. Och om jag får fruktansvärd abstinens är det ju bara att slänga upp ett inlägg någon gång då och då. Man behöver ju inte vara fanatisk. Men min utgångspunkt kommer att vara att inte blogga på ett tag.

På återseende!

Snart slipper ni mer

2009-10-20T12:39:00.000+02:00

Det här blir den sista och avslutande delen i dagens förskoletrilogi.* Det går fortfarande bra och bättre till och med. Julie har tröttnat på att vara blyg och istället lekt och haft roligt. J har varit förpassad till ett hörn för att var "tråkig".

Det är lustigt hur ens lilla älskling helt plötsligt kan bli en stor flicka från ena dagen till den andra. Det är som om bebis-looken har runnit av.

*Ni med specialintresse för Julies äventyr (dvs familj och vänner) kan fortsätta läsa på hennes blogg istället.

Tisdagstimmen...

2009-10-20T08:49:00.002+02:00

...är i full gång och rapporteringen verkar bättre idag. Har just fått sms om att Julie leker i sandlådan. Viktig information som jag förstås omedelbart måste dela med mig av på bloggen!

Fortsättning följer...

Jahapp, det var väl bra...

2009-10-20T07:30:00.000+02:00

Jo, det gick ungefär så här: Det gick bra. Jag har försökt pumpa J på information, detaljer om Julies timme på förskolan (det är två veckors inskolning i snigelfart, vår förskola har inte anammat den moderna tredagarsmetoden). Efter lite påtryckningar fick jag veta att Julie hade varit lite blyg och pappig och tackat nej till en plastvåffla som ett annat barn hade erbjudit henne. Ja, mycket mer än så var omöjligt att pressa ur J - trots korsförhör... Hoppas att tisdagstimmen bjuder på mer information. En mamma vill ju veta allt!

För er som inte röstade nej till smör och grädde...

2009-10-19T11:00:00.001+02:00

(Ni som föredrar light kan hoppa detta inlägg...)

Låt mig presentera: Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm. Jag vet, min senaste skapelse har en lång titel, men den var ganska komplicerad att göra och jag trodde först att det skulle sluta med platt fall, men det blev visst en succé till sist. Problemet är bara att jag har hela kylen full av sådana här nu. Som vanligt hade jag gjort alldeles för mycket. Men om ni vill komma över och hjälpa mig är ni varmt välkomna!

Låt mig dela med mig av hemligheten (Obs! Kalorivarning!):

Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm

8 portioner

Chokladkräm
2 dl grädde
200 g mörk choklad
30 g smör
2 msk whisky
1 tsk vaniljsocker
Blåbär

Mousse
225 gram vit choklad
6 gelatinblad
200 ml espresso (varm)
1 l vispgrädde

Börja med att göra krämen. Värm grädden och dra bort kastrullen från plattan. Ha i sönderbruten mörk choklad, vaniljsocker och smör i den varma grädden. Flambera whiskyn och blanda i. (Ni kan också skippa whiskyn, tycker inte riktigt att vi kunde smaka den om jag ska vara helt ärligt, men det ser snyggt ut i receptet.) Häll i åtta glas (ungefär en fjärdedel av glaset ska vara kräm), strö över några blåbär (kanske 10 st) i varje glas. Ställ i kyl och låt stelna (tar inte så lång tid). Gör moussen under tiden.

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5-10 min eller så, smält under tiden den vita chokladen i vattenbad och blanda med den varma espresson. Ha i gelatinet i choklad-espressoblandningen och rör tills bladen smälter. Låt svalna lite. Vispa grädden. Vänd försiktigt ner den avsvalnade chokladblandningen i grädden i några etapper.

Häll moussen över chokladkrämen och låt stelna i kyl i minst 4 timmar eller över natten. Pudra gärna med kakao innan servering.

Voila! Mina första baguetter!

2009-10-19T09:02:00.005+02:00

J säger att han inte förstår vad de menar när de pratar om att gravida har humörsvängningar. Detta efter att jag just har hållit på att kollapsa över att mina nybakta baguetter som jag har slavat med i två dagar inte hade rätt färg och tillräckligt stora luftbubblor, till att sedan hux flux helt ändra kurs och utnämna dem till det bästa bröd jag någonsin har bakat! Det omdömet kom efter att J trugat i mig en bit med smält smör på. Hade lilla jag verkligen åstadkommit detta? Jag var stolt (och förmodligen irriterande pompös) hela dagen igår.

Men puh, vilket jobb det blir att fortsätta ligga på topp! Och jag som har högtflygande planer om ett ännu mer avancerat bröd: Valnötsbröd gjort på surdeg. Det tar visst sex dagar att få färdigt...

Första dagen!

2009-10-19T08:31:00.004+02:00

Julie är van vid långa sovmornar med mig, att ligga och mysa en lång stund i sängen, äta frukost i en evighet och gå runt i pyjamas till långt in på förmiddagen. Idag var det väckning kl. 06.45, vilket hon inte var helt med på, dusch med pappa och en förvirring så stor att hon inte ens hann protestera. Nyaste kläderna på och sedan frukostera.

Så var hon dagisklar. Fast det heter visst inte dagis längre. Förskola ska det vara. Vi är inte alls oroliga över att hon inte ska trivas eftersom hon är mycket social. Julie var i alla fall riktigt glad när jag vinkade av henne och J (som sköter inskolningen). Hon liknade en liten nalle, inpacketerad i pälsmössa och luddig jacka.

Första dagen på förskolan idag. Min bebis har blivit en stor flicka! Jag återkommer med rapport om hur det gick...

Sommaren finns visst bara kvar i min kamera...

2009-10-17T14:37:00.003+02:00

Hittade just de här bilderna i min andra kamera. Det var tydligen inte länge sedan det var varmt och man kunde gå barbent och barfota i sandaler och sitta i gräset... Vad hände...?

Dansk mat vs. svensk mat

2009-10-17T14:30:00.000+02:00

Dansk risgrynsgröt dränkt i smör

Den svenska, lite mer blygsamma varianten med mjölk.

När jag blev tillsammans med J blev jag chockerad av den gigantiska mängd smör och grädde som jag tvingades proppa i mig. Det skulle smör och grädde i precis allt. Förvisso tänker jag inte speciellt mycket på vikten, men blir man inte helt åderförkalkad av allt det där? Å andra sidan tycker jag nog att danskarna verkar lite nöjdare och gladare (och tjockare?) än svenskar.

J tycker att svensk mat är torr och trist och jag kan oftast förstå vad han menar. Bara för att nämna ett exempel: Medan vi blir tacksamma och lyriska över en torr semelklump (med kardemumma* i vetedegen) fylld med grädde och mandelmassa ser danskarnas semlor ut som följande: Wienerbrödsdeg bakad till en frasig bulle, fyll med grädde, sylt och vaniljkräm. Jag skulle vilja påstå att det är 1-0 till Danmark. Vår bulle är desstom så torr att vissa låter den stå och svampa till sig i het mjölk. Brrr!

Överlag är vi mer asketiska här uppe. Systembolaget, knäckebröd, lättöl, hushållsost... Ja, ni fattar poängen.

Jag vet inte vad socialstyrelsen skulle säga, men jag har - utan att blinka - i rikliga mängder grädde och smör i maten. Jag har blivit danskifierad. Dock med ett undantag. Risgrynsgröten. I vårt kära grannland lägger man nämligen en hög med smör på gröten. Detta smälter sedan och rinner ner i fåror och gropar och gröten sticker sedan upp som en liten smörbadad ö i tallriken. Det är precis som svensk risgrynsgröt med socker och kanel - men med smör till istället för mjölk! Jag ryser. J däremot tycker att vi äter en tråkig, fattigmansvariant med mjölk. Ok, tomten får kanske en klick smör på gröten, men att fullkomligt dränka gröten i smält smör tycker jag är på gränsen till perverst. Inte hedonistiskt. Eller vad säger ni? Danskt eller svenskt?

*Vad är det med svenskar och kardemumma? Varför måste det kardemumma i allt bröd?

Hemma hos

2009-10-16T09:17:00.002+02:00

Hemma. Det har aldrig varit ett okomplicerat begrepp för mig och just nu försöker jag göra det bästa av 67 kvm sliten golvyta. Som jag skrev tidigare huserade jag en gång alldeles allena här.

En liten stad i staden. En lägenhet på fjärde våningen någonstans i Stockholm. För ett helt liv sedan flyttade jag in med min laptop och några gamla ärvda möbler. En billig lägenhet med mer än lovligt slitna golv och sneda väggar som jag putsade och målade och försökte göra till hemma. Här skulle mitt självständiga liv börja (det börjar ofta ganska sent i Stockholm). Jag satt och kämpade med mina första sporadiska frilansartiklar och försökte i alla fall inbilla mig att det fanns några Carrie-paralleller, ett slags Sex and the City-skimmer över tillvaron - bortsett från att jag inte hann dejta speciellt mycket innan jag övergav allt för London. Och jag skrev inte heller sexkrönikor. Och jag var tvungen att dryga ut kassan med diverse oglamorösa jobb. Och det fanns ingen Mr Big i mitt liv. Och det var liksom inte riktigt New York. Men ändå.

Det hela blev snabbt lite för ospännande för min smak så jag drog till London. Och ja, hur det gick där vet ni (annars är det bara att klicka sig bakåt i bloggen). En massa små rum här och där. Sedan lägenhet i Muswell Hill. Sedan hus på Seychellerna. Och ja, nu är jag alltså tillbaka.

Min lägenhet har väntat på mig i alla dessa år och jag har längtat. Den har varit mitt svenska hem, min trygghet, min återvändspunkt. Men plötsligt känns lägenheten liten och inte alls speciellt Sex and the City. Man snubblar runt på leksaker överallt och det är ganska tätbefolkat. Men jag älskar det. Jag älskar att en liten fröken Julie numera springer runt på knarrande golv och domderar. Och J har fått mig att sälja mitt gamla ostämda piano och är nu också ute efter min spinnrock som han anser vara meningslös. (Vaddå, meningslös? Vi använder ju den som tvättstativ.)
.

Hur som helst, nu gläntar jag lite på dörren till mitt hem som kanske är det enda hem som riktigt, riktigt känts som mitt eget. Här är några detaljer. Välkomna in!

Vi har tagit med oss en del saker från våra resor. Griffeltavla från svärföräldrarna i Danmark, jätteklocka från Prag, badrumsskylt från Frankrike och blommig soffa från London. Nu väntar vi bara på lamporna från Seychellerna (vi är utsatt för viss ekonomisk utpressning och måste försöka deala hem dem).

Julie på soffan.

Vi älskar örter och drömmer om en örtträdgård.

Här gömmer sig min last...

Spinnrocken som i nuläget är hotad.

Vår säng som vi köpte i Camden har vi släpat med oss hit. Julie älskar att hoppa runt i den. Och hon sover fortarande i vår säng (hmmm...). Det är tur att den är gigantisk - speciellt som vi får en till älskling i vinter. Det blir rena rama pyjamaspartyt...

Kl. 05:30 och redan gigantiskt förolämpad...

2009-10-16T08:30:00.000+02:00

Klockan är 08.15 och Julie sover - middag. Efter ha skämts bort med sovmornar till nio-tio väckte den ljuvliga älsklingen oss kl. 04.20 imorse. Efter en timmes sövningsförsök var det bara att gå upp.

Men så hann vi i alla fall njuta av en mysig frukostbuffé tillsammans (även om J hällde fil i kaffet). Och just som man sitter där helt oförberedd i mörkret, med levande ljus och dricker sitt morgonkaffe frågar J mig nyvaket:

"När vägde du dig sist?"

"Eh, va? För tre dagar sedan eller något, när vi båda vägde oss. Vaddåra?"

"Nej, du ser bara så gigantisk* ut", säger han. Helt oskyldigt. "Jag menar det är ju 13 veckor kvar. Hur ska du se ut i januari?"

"Gigantisk??!"

"Men, skatt, det är ju en komplimang!"

Ja, så började min dag. God morgon!

*Jag återkommer med bild, så kan ni själva avgöra.

Secret single behaviour. En bekännelse...

2009-10-14T15:51:00.002+02:00

Jag har haft min lägenhet ett bra tag, men har egentligen inte bott här speciellt mycket eftersom jag har bott lite överallt istället. Men när jag har bott här har jag haft hela 67 kvm under taknockarna för mig själv. Och jag har kunnat göra lite som jag vill. Secret single behaviour.

Men så kommer J hit och öppnar mina skåp som varit låsta i år och hittar... ja, bland annat Mariah Careys julskiva (bara det liksom, pinsamheters pinsamheter...). Och igår upptäckte han plötsligt att det fanns ett skåp högst upp ovanför mitt skafferi. Jag hade själv glömt bort att det existerade, men jag har tydligen bunkrat mat som en eremit förbereder sig för tredje världskriget...

J hittade bland annat torkade, gula ärtor med bästföredatum 2003. 2003 var ett år innan jag ens flyttade hit. Skrämmande! Jag har alltså gjort mig besväret att packa ner och flytta hit gamla gula ärtor (mödosamt uppsläpade för fyra trappor utan hiss - i sällskap med jämngamla torkade bruna bönor dessutom).

Men jag var en fattig student på den tiden och såg nog något romantiskt skimmer över min raskolnikovska misär. Jag läste ryska och litteraturvetenskap, drack cikoriakaffe (som J för övrigt också hittade i skåpet), gick runt i stora halsdukar, var svår och deprimerad - och förmodligen en smula pretentiös. Och äcklig uppdagas det nu också! Isch.

J var i chock - minst sagt - och trakasserade mig för utgången saffran, gelatinblad från 2001, kruskakli, vackra gamla teburkar hemsläpade från Sri Lanka och en sil ("Kinahatt!") av flätat trä. Jag kände mig blottad och generad och tänkte att nu känner J mig visst lite alltför väl. Kan det verkligen vara hälsosamt för förhållandet? Är det bra att veta så här mycket om sin älskades kaotiska tidigare liv?

"Det här kommer på bloggen!" ropade jag upprört (ungefär som man hotar med att gå till tidningarna) när J plockade fram den ena utgångna hemligheten efter den andra och samtidigt njöt av att mobba mig för det. Men J menade att det nog var värst för mig om detta kom på bloggen...

Så något slokörad delar jag nu med mig av mitt tidigare kaos. Men kom igen då, ni måste väl också ha ägnat er åt secret single behaviour...?

Att förstora (ett liv, en småsak, en bild...)

2009-10-14T10:00:00.001+02:00

I brist på ord ägnar jag mig åt bilder. Ingela tipsade om ett tips på hur man kan förstora bloggbilder. (Jag monsterförstorar inte, utan tester lite...)

Annars vet jag inte om det finns så mycket för mig att förstora i bloggformat. Allt är bra nu. Även i min fantasi. Och speciellt bra är det i verkligheten, vilket är viktigast. Och jag börjar förstå att det faktiskt är så, tro på att mitt liv är ok. Allt går inte sönder.

OMG, jag är neurotisk!

2009-10-09T10:15:00.000+02:00

Trots all choklad. Trots att allt är bra, rent faktiskt, på pappret så märker jag en plötslig skiftning, någonstans mellan klockan två och klockan tre, och så går ridån ner. Plötsligt och brutalt regnar det över mig och jag står från en sekund till en annan i ett förvridet landskap, ungefär som i en sådan där tysk expressionistisk film med långa mörka skuggor. Och jag vet bara att ingen kan älska mig när jag är så här. För jag tror inte på det, tror inte på att någon kan älska mig.

Och senare på kvällen går min sinnesstämning in i ett lite mer frikopplat läge, men jag befinner mig ändå inte riktigt i Bullerbyland igen. Och J, som är en förnuftig man, förstår inte riktigt vad som händer och säger något i stil med: "Men kan du inte bara tänka på något annat?"

Jag vet inte om det är all oro - den där femtonprocentsrisken att få ytterligare ett för tidigt fött barn - som är bakgrunden. Små, farliga antydningar som sedan visar sig inte vara något och just där, i den plötsliga avsaknaden av oro, i den tillfälliga respiten, finns det utrymme att känna.

Eller så är det bara det gamla vanliga: Hormoner. Men måste man verkligen vara med i en expressionistfilm bara för att man är gravid?

Choklad...

2009-10-06T21:24:00.003+02:00

J kom hem från höstkylan med en mugg varm choklad åt mig (från vårt nya favoritställe förstås). Och med mörk choklad från Venezuela. Och sedan gjorde jag en mjuk chokladkaka med hallon i, serverad med en klick glass på. Jag är helt besatt av choklad just nu. Len, fyllig, mäktig choklad. Och denna diet har äntligen satt spår på vågen.

Innan snön faller

2009-10-06T14:54:00.001+02:00

Jag har sådan julkänsla, så här amerikanskt i förtid. Det måste bero på ovanan vid denna kyla. Detta kunde vara Londongrader kring jul och det triggar väl igång en del minnen. Morgonkylan är en kalldusch. Men det är mysigt på det där sättet som det bara kan vara här i vodkabältet.

Jag njuter av kontrasterna, av att frysa och sedan få komma in i värmen. Det var länge sedan jag kände kyla av den här kalibern närma sig. Men ännu skiner en sol över det krispiga.

Det är kalla, rosiga kinder. Stövlar som lämpar sig för lövprassel och den gamla höstkappan som känns som ny. Och bara det att vi har världens bästa varma choklad om hörnet (mer om denna nyfunna hemlighet i ett senare inlägg), lite undangömt, med obskyra öppettider och en kaffeklubb. När det ligger tjockt med snö och vi har åkt skridskor nere på sjön där vi bor ska vi slinka in där och dricka vam choklad. Det är planen.

Jag längtar...

Men innan dess... innan snön faller, innan julgranar och pepparkakor, innan ny bebis i bärsele, innan pulkåkning med Julie ska jag skriva. Klart. Med höstlöven utanför fönstret.

Here we go again...

2009-10-01T11:57:00.003+02:00

Jaha, så var det dags för blodpudding och blutsaft igen. Plus de två järntabletter och den multivitamin jag redan tar sedan månader tillbaka. Järnbrist alltså. Igen.

Och det var just här mitt järnvärde låg förra gången i samma vecka. Och sedan gick det ner ytterligare innan det blev tal om järnsprutor, men det hanns ju inte med innan Julie föddes. Och då förlorade jag så mycket blod att jag fick transfusion.

Anemi kan orsaka för tidig födsel enligt specialistmödravården.

Så för mig innebär ett lågt hb-värde panik och blodpudding.

Koketteri

2009-09-30T08:44:00.001+02:00

Det är lustigt. Att det finns där redan från början, som om det vore medfött. Julie älskar att få nya skor, prova hattar och få på sig nya kläder. Hon struttar runt och känner sig fin. Hon tycker om att borsta håret, få låna min basker och hon har en hel skosamling som hon går igenom. Och jag ska tillägga att jag inte är en fashionista, så det kommer inte från mig.

Men vem älskar inte att känna sig fin? Och det är visst ingen skillnad om man är ett år.

På höstprommis

2009-09-29T15:27:00.005+02:00

Det var kallt och krispigt ute. Klar höstluft, nyfallna löv och kastanjer på marken. I oktober blir Julie en stor flicka. Hon börjar på förskola. I ett gammalt trähus med egen kokerska (som tydligen håller restaurangstandard enligt dagisfröknarna) och ekologisk mat. Vi har inhandlat galonbyxor, vantar, mössa, kofta och mockasiner så Julie är snart dagisklar!

Hur man misslyckas med en risotto (och med ett inlägg)

2009-09-29T10:00:00.000+02:00

Jag älskar risotto, speciellt om hösten. Man kan i princip inte misslyckas och man kan variera den i oändlighet med fantastiska resultat. Undantaget den där skolvarianten med korvkuber, ärtor och femminutersris. (Dessutom är mat det enda sättet för mig att få lite vin nuförtiden så det är mycket vinsåser, kyckling i vin, vin i köttfärssåsen, vinkokta päron osv.)

Igår var middagen på väg att bli kontinentalt sen, därför tänkte vi snabbt slänga ihop en risotto (med svamp och rosmarin), men pga omständigheter (akuta patienter, bilköer, letande efter parkeringsplats i en halvtimme, ettåring som inte ville sova...) blev det lite i kontinentalaste laget och av nödtvång hade vi hunnit förstöra aptiten med x antal improviserade förrätter (bestående av kulinariska delikatesser såsom smågodis, plommon och marinerad vitlök). Vi stupade i säng klockan halv elva. (Halv elva?? säger ni. Men hallå, vaddå, jag är ju faktiskt gravid och orkar inte nattsudda!)

J menar för övrigt att jag bara dramatiserar tillvaron, men vad ska man göra när man bor i mellanmjölkens land?

Nu är det i alla fall en annan dag, alldeles blå och fin - även om jag undvikit en smärre katastrof till frukost (filmjölk i kaffet). Men nu så. Nyduschad, nykaffeinerad, molnfrihimmel och septembersol. Dessutom har jag två nya par stövlar som behöver ut och promeneras. (Svarta idag, bruna imorgon.) Plus uttråkad ettåring.

P.S. Förlåt för mitt babbliga, ostrukturerade och ointressanta inlägg, jag lovar härmed att sluta svamla!

Tankar under äppelträden...

2009-09-26T20:40:00.001+02:00

Idag träffade vi danske Y som vi umgicks med när vi bodde i (och längtade ifrån) London. Nu är han nyinflyttad i Bryssel med dansk flickvän i Stockholm. Det är typiskt för oss och många av våra vänner. Man ses överallt, går på date i lite olika städer, sammanstrålar i olika länder. Nästa gång åker vi kanske över till Bryssel på en fika. Typ. Allt känns möjligt. Man kan bo i Belgien om man skulle få lust. Jag gillar tyngdlösheten och samtidigt... längtar jag efter en plats.

Det var en solig dag och för sekunden var det Stockholm och vi fyra, plus Julie, spenderade några timmar i Rosendals trädgård - en av mina favoritplatser i Stockholm. Odlingarna, växthusen och äppelträdgården lyckas alltid förföra mig. Och när jag är i sällskap av icke-blaserade människor med nya blickar som påpekar allt det där som jag inte riktigt ser i vanliga fall blir jag lyrisk.

Hade jag varit turist hade jag definitivt velat göra Stockholm till mitt. Jag hade vänt mig om till J och sagt: "Åh, kan vi inte flytta hit?" Jag hade börjat planera var vi skulle bo, hur jag skulle flanera på stan, sitta på caféer i solen om somrarna och dricka varm choklad i något utan medeltidsvalven i gamla stan när snön föll med sagolikt stora flingor. Jag hade åkt ut i skärgården och tänkt att här skulle jag ha en liten skrivarstuga och jag skulle åka skridskor på Mälaren om vintern.

Faktiskt så har jag allt det där (ok, minus skrivarstugan i skärgården). Jag bor här. Och det är inte bara en vacker septemberdag som förför mig. Jag längtar efter mörka dagar med ljus i fönstren, stövlar som prasslar genom bruna löv, nakna trädgrenar och virvlande snöflingor, doften av saffran och pepparkakor, att se Julie pulsa i snön och åka pulka för första gången.

Det är lätt. Det finns här och jag kan bara ta för mig av det. Det svåra är att förstå hur värdefullt det är, att Sverige inte behöver bli som förr, det kan bli på nytt. Det kan bli mitt. Om jag vill.

Sara

2009-09-26T20:08:00.003+02:00

Igår spenderade jag en del av eftermiddagen med Sara på Blå Porten. Det var första gången jag träffade henne, men det var länge sedan jag stötte på henne i Taiwan. Då bodde jag i London och hennes blogg var en av de första som jag började läsa och sedan dess har jag följt med henne till Frankrike där hon nu bor med sin man och dotter.

För er som inte har läst henne rekommenderar jag ett bloggbesök på Korsika. Hennes inlägg är alltid intressanta, med elegant språk och vackra bilder (som får en att omedelbums vilja emigrera till Korsika). Det är inte många bloggar (om någon) som jag har följt så här länge. Därför var det speciellt roligt att träffa Sara i verkligeten.

En snabb uppdatering medan dottern river huset...

2009-09-24T08:55:00.002+02:00

(Jag har varit sjuk - inte i svininfluensan dock - därav min frånvaro.)

Just nu håller Julie på att tömma bokhyllorna, men det är sådant man får betala med om man vill ha några minuters frist att blogga.

Nu är vi åter på egen hand, vi tre. Vi har haft några trevliga dagar med svärmor/mor/farmor (men de senaste dagarna upplevde jag tyvärr i en dimma) och vi har ätit nybakt bröd (inte min förtjänst) och en massa god mat och svärmor - som trots allt ändå är dansk - är chockerad över vårt intag av smör och grädde. Betyder det att man borde vara oroad över sin mättade fett-konsumtion, tro?

Annars befinner jag mig i en konstig sinnesstämning. Ena sekunden står jag leende vid spisen eller bakar en äppelkaka. Andra sekunden är jag svartsjuk och dramatisk (dramatisk har jag alltid varit, men aldrig svartsjuk). Dessutom drömmer jag konstigt. I natt var jag i ett Kafkalikt Argentina. Tror ni detta är normala graviditetsåkommor?

Nej, nu har Julie tröttnat på att riva bokhyllan så min tid är visst ute... (Vid nästa frist lovar jag att svara på gamla kommentarer!)

Höstlöften

2009-09-16T12:12:00.006+02:00

Sara inspirerade mig att skriva ner mina höstlöften. Och att publicera dem här, inför vittnen, kanske kan få mig att hålla dem.

Skriva färdigt! Disciplinera och fokusera.
Äta nyttigare (mer fet fisk, grönsaker osv)
Baka eget bröd proppat med solrosfrön, linfrön, havregryn och andra nyttigheter. (Ni minns väl "bakmaskinen*" som vi har släpat hit från London, via Seychellerna?)
Ösa kärlek över mina älskade (och inte, som ibland, vara kärleksfull i osynlig hemlighet).
Vara så bra flickvän, mamma, dotter och vän som möjligt.
Läsa mer.
Inte ta död på några fler orkidéer.
Fixa med alla våra fotoramar och - om jag är riktigt ambitiös - göra album/böcker av alla otaliga bilder.
Vila och vänta på bebis nummer två som absolut inte får komma förrän nästa år!
Bli lite mer ordningsam.
Inte vara så temperamentsfull, utan vara mild och tålmodig.

*som egentligen är en köksmaskin om det ska vara helt riktigt.

Minsann!

2009-09-16T10:01:00.006+02:00

Min spegelbild kunde ha haft den klyschiga bildtexten: "Trött, sliten, gravid småbarnsmamma." Men just när min panna tycktes ha börjat anlägga två fina linjer och jag kände mig som värst fick jag någon form av upprättelse. Jag fick visa leg på systemet. Minsann! Och uppfylldes förstås av den mest patetiska lycka som verkligen visar att man är desperat - och framför allt att man är gammal nog att bli smickrad. Jag återhämtade mig förvirrat från chocken och lämnade fram mitt körkort med spelad nonchalans och försökte hålla mig från att skratta. Sedan fick jag lov att promenera iväg med en flaska vitt (Viña Maipo om det har någon betydelse för historien) och kunde på moget vis göra lunch (grön ärtsoppa med basilika, grädde och en svätt vitt vin i) åt min svärmor och dotter.

Visst är systembolaget fantastiskt!

Förberedelser...

2009-09-12T09:46:00.002+02:00

Just nu är det fullt upp:

Städar frenetiskt för att undanröja alla bevis på våra rätta jag (=slarviga) och för att verka vuxna och mogna.

Lagar kalops (det är egentligen J som lagar, men han ska visst säga att det är jag som är kock för att jag ska behålla min något tillkämpade husmorsstatus. Men. Det är nästan sant, för det är faktiskt jag som har lärt upp honom i kalopskonst.)

Tvättar (om det ska vara helt korrekt är det J som tvättar eftersom jag inte orkar gå fem trappor utan hiss).

Köper in för att baka morotskaka (försöker samla på mig cookie points).

Badar Julie så att hennes hår inte är friserat med leverpastej och klär henne sedan i Madicken-klänning.

Svärmor är på väg hit från Danmark... Förhoppningsvis hinner vårt hem se välkomnande och inbjudande ut tills hon kommer!

Vi två...

2009-09-11T10:47:00.001+02:00

Hur kunde jag ha sådan tur
som fick just Julie?
Att hon finns för mig att älska...

(Men just nu gallskriker min lilla ljuva varelse, måste gå...)

Julies dag hos mormor

2009-09-10T20:41:00.002+02:00

Medan jag har våndats framför datorn har Julie haft mysigt hos mormor. Absolut roligast är hunden Tilly. Julie har bara bovvar i huvudet nuförtiden. Hon talar till och med om bovvar i sömnen...

Saker att komma ihåg!

2009-09-10T09:14:00.005+02:00

%#"#¤/&%(/****)%£ också!!! Men även om det känns %#"#¤/&%(/****)%£ just nu ska jag inte kollapsa eller smida mordiska planer mot min laptop. Jag ska påminna mig själv om följande:

Jag har en kille som älskar mig och säger att han gör allt för mig (han vill också försöka hitta mitt försvunna dokument på datorn, men jag vill inte att han ska kika på mina sekretessbelagda dokument och hitta en massa fjant och melodramatiska texter, men han tycker att det är jag som är en melodramatisk fjant som inte låter mig hjälpas...)
Jag har världens gulligaste dotter!!!
Min graviditet fortlöper hittills bra (vecka 22, kära vänner!)
Jag har trots allt en backup från i mars och om jag ska vara helt ärlig har jag inte precis varit någon superproduktiv Strindberg på sistone.
Vi har hittills lyckats undgå svininfluensan.
Jag och alla jag älskar är friska.
Jag har tak över huvudet och mat för dagen.
Jag har nu backup:at min backup-version!

God morgon tristess!

2009-09-10T07:52:00.005+02:00

Tack för alla era uppmuntrande kommentarer som jag läste i morse! Det och en kram av Julie fick mig på lite bättre humör. Jag vaknade för en dryg timme sedan efter att ha sovit med någon slags tyngd över mig och drömt att jag blivit misshandlad och då och då under nattens lopp vaknat till mörbultad och kommit ihåg... Mitt dokument som är spårlöst försvunnet.

Har inte ens druckit kaffe utan omedelbart placerat mig framför mitt monster till laptop och hoppats att dokumentet bara skulle finnas där - som genom ett mirakel - men det gjorde det förstås inte, utan det var samma frågetecken som hånade mig i form av ett så kallat "rescued document". Pffts! Har försökt gå igenom temporära filer, men inte hittat något intressant.

Julie är hos mormor (som nu har henne en gång i veckan för att jag ska få skriva) så bortsett från ett ärende i stan kommer denna dag att vigas åt den 3 mars-versionen. Kanske fanns det en mening med att text skulle skäras bort. Kanske ska jag tänka om och finna nya vinklar och kill my darlings eller nåt. Jag har känt att jag fastnat lite i mitt material, men ändå inte vågat ändra för mycket. Men nu kommer jag att känna mig mer ursinnig och skoningslös. Det kanske är bra? Jag intalar mig det i alla fall. Och om mitt material förblir opublicerbart kan jag ju alltid skylla på de där "briljanta raderna" som gick förlorade den 9 september 2009. Men vänta här... 09-09-09!! Det måste förstås vara någon form av konspiration... Eller vad tror ni? Hmmm...

Nej, nu ska jag försöka dricka kaffe och bli normal! Återkommer när min hjärna har börjat fungera igen...

Jävla förbannade skit!!!!!!!

2009-09-09T20:00:00.001+02:00

Så sitter jag och skriver och plötsligt kommer någon gubbe upp (i form av ett gem) på sidan och påstår att jag inte kan spara. Hmmm... Panikar inte, utan tar det coolt. Jag kan väl bara "spara som..." eller nåt. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, det är liksom blankt i mitt minne - av ren förskräckelse. Vissa saker är bara för outhärdliga och smärtsamma för att hjärnan ska orka lagra det. Men jag tror att de följande minuterna förlöpte ungefär så här:

Plötsligt heter mitt dokument något oigenkännligt, det har ändrats helt utan min inverkan, men så lovar mitt Word att något rescued document kan sparas. Så jag sparar en rescue-variant, stänger ner och öppnar upp sedan förhoppningsfullt detta säkerhetsdokument, men det består bara av 80 sidor frågetecken!!!!! Hela min bok på nästan 300 sidor har reducerats till frågetecken!!!!!

??????????????????????????????

Har försökt systemåterställa, men det hjälper inte. Vad ska jag ta mig till? Är någon av er datorproffs eller har några råd överhuvudtaget...? Hur kan ett dokument bara försvinna?

Jag har en backup, men den är från 3 mars och vem vet hur många oersättliga formuleringar jag kan ha kommit på sedan dess? Under dessa månader kanske jag skrev raden, meningen, stycket som skulle ha förändrat allt, som skulle ha avgjort skillnaden mellan dammigt skrivbordsmanus och förlagspotiential... Förvisso har jag inte varit superproduktiv under dessa sex månader, men jag är säker på att jag måste ha skrivit något briljant som aldrig kan återskapas och som för alltid är förlorat.

Nej, nu ska jag bara lägga mig ner och dö...

Sista vandringen

2009-09-07T11:50:00.003+02:00

Det händer att jag drabbas av nostalgiska anfall. Speciellt när jag ser bilder som våra vänner där nere lägger ut och frestar med eller när vi av misstag hamnar på maillistan och bjuds in till BBQ eller något annat lockande. Det händer också att jag blir avundsjuk på mig själv och mitt gamla liv. Men samtidigt vet jag att jag inte skulle vilja bosätta mig på Seychellerna. Ölivet kan vara isolerande och vi saknade framför allt ett större matutbud. Vi älskar att laga mat, men på Seychellerna blir det på mycket begränsade varor. Sedan är det förstås också den uppenbara saknaden: Familj och vänner.

Dagen innan avresan från Seychellerna gick vi en vandringstur som avslutas i en underbar och öde strand som heter Anse Major och dit man endast kan ta sig till fots. Leden går över bergen, längs med havet. Skönheten som möter en är bortom all beskrivning. Det är varmt, det är svettigt, men belöningen väntar i form av ett dopp i oceanen.

Det finns fler och mer krävande vandringsleder, men med Julie i bärsele valde vi "nybörjarleden". 45 min dit, plus att man ska orka vandra hem igen. Det var inte alltför besvärligt, inte heller för en latmask som mig.

Den lilla stranden skymtar!

Sista gången på seychellisk sand... Jag minns att jag försökte memorera allt, varenda känsla, hur det känns när vågen träffar en, simtagen genom det varma vattnet, solen om axlarna, hur otroligt vackra och frodiga de gröna bergen är... Att jag har haft allt det där.

Jag och Indiska Oceanen, sista bilden...

J och Julie tar sitt farväl...

På väg hemåt. Det svalkar mer i solnedgången och efter vårt havsdopp.

Julie har somnat på armen och J blickar för sista gången ut över Beau Vallon-bukten.

Jag kommer att återkomma till Seychellerna här på bloggen (och förhoppningsvis också någon gång i verkligheten) för det är så mycket som är osagt. Jag påbörjade en rad inlägg när vi bodde på Mahé som jag aldrig publicerade och så hade jag planerat en serie inlägg som skulle handla om hur det är att vara på Seychellerna som turist, expat och lokal. Jag vill också berätta om maten och kanske lägga ut några recept.

Så lagom till den ruggiga, svenska hösten kommer det nog att dyka upp lite mer Seychellerna här på bloggen.

"Svininfluensan" kom emellan...

2009-09-07T08:30:00.006+02:00

Det blev inget skrivandet. Inte ett ord. Planerna kollapsade hastigt när min mamma ringde och meddelade att hon hade fått plötslig frossa, värk i kroppen och 39,2 i feber. Förmodat utbrott av svininfluensan! Det var bara att bege sig in i smittohärden och rädda lilla Julie (och lilla hunden Tilly fick jag med på köpet).

Min mamma fick tamiflu och väntade på provsvar. Vi andra höll andan och min läkare skrev ut tamiflu till mig eftersom jag tillhör riskgruppen. Efter en tids hyperventilerande och en massa katastroftankar kom beskedet: Ingen svininfluensa. Och jag och Julie tycks ha klarat oss utan minsta förkylning.

Bara jag och min laptop...

2009-09-02T09:25:00.004+02:00

En hel skrivardag! Bara jag och min laptop. Julie är hos min mamma idag och jag längtar efter mitt litterära projekt som har fått ligga och damma alltför länge på hårddisken.

Julie sov borta första gången i lördags. Bara jag och J, för första gången på över ett år. Senast vi var barnlösa var i London för över ett år sedan.

Nu hade vi köpt ett helt kilo skalade, okokta jätteräkor som vi skulle marinera i vitlök, chili och citron, steka och frossa på, men... jag glömde att lägga in dem i kylen över natten. Ett kilo räkor! Till spillo...

Men det var underbart att ha en hel kväll och en hel förmiddag bara för oss. Och det var ännu underbarare att hämta en glad Julie på söndageftermiddagen.

Och så idag. Jag ska bara ägna mig åt att skriva, skriva, skriva... Äntligen!