Lägesrapport två. Jag.

Mitt eget liv är på paus. Jag vet ju det och ändå blev det så äckligt konkret när jag publicerade fakta här. Jag går runt och längtar, längtar, längtar efter sommar och skrivande.

Mitt liv består av att bo i ett land som jag alltid avskytt (fast det får jag inte längre skriva om). Mina dagar består av att plocka in böckerna i bokhyllan efter att barnen rivit ut dem, byta blöjor, laga mat som de sen inte vill ha, konflikthantera, leka, städa, plocka, plocka, plocka, dammsuga, torka bord, dammsuga igen, svälja gråt, skratta, njuta av mitt liv, av mina älskade barn, torka upp spilld mjölk, sjunga god natt små kamrater...

Och ändå är detta samtidigt min stora lycka.

Jag har uppfyllt många, och kanske de allra viktigaste, av mina önskningar. Och så vill jag bara sova. Eller få en egen dag framför datorn, med mitt worddokument.

Och min utlandsdröm finns kanske kvar, men jag vet inte, jag kan knappt finna den i mitt hjärta. Jag kan inte finna längtan efter något mer. Jag har kommit bort från min själv, från mina neuroser och det är en lättnad, men jag famlar, famlar efter gamla önskningar, passioner... efter mig själv kanske. Jag vet inte för jag hinner inte tänka på det.

Jag tänker på Julie som inte äter någonting. Inte bara nu, utan någonsin. Hon petar i sig mat, några smulor. Alltid denna oro. Hur ska vi få henne att äta? När ska hennes immunförsvar stärkas?

Någon timme av olycka här och där i oändlig lycka och ändå är det i olyckan jag skriver. Det är den lilla parentesen i mitt liv som jag ringar in, som bara är en humörsvängning och ändå får all plats på en blogg som aldrig blir uppdaterad om det som egentligen är mitt liv.

Men nu är det dags att plocka in böckerna i bokhyllan igen.

Brottslingen: Den uttråkade, otacksamma mamman till världens underbaraste.

Lägesrapport

Jag skulle gärna skriva, men det är lite så här just nu:

Två inbäddade sjuklingar sitter i pappas famn på balkongen i aftonskymningen.

Ni missar inget spännande under min bloggfrånvaro. Det är sjukdomar och inomhuslekar som tråkar ut. Klossbyggen, pusselläggande, sagoläsande, låtsasmatlagning och ritande. Inget exalterande med andra ord. Häromkvällen fick barnen i alla fall dofta på våren ute på balkongen i några minuter. Under 2011 har sjukdomarna gått omlott. Ungefär som vinter/våren 2010 alltså. Vi kan märka att det är Julie som alltid blir hårdast drabbad och undrar förstås om det beror på att hon är född för tidigt. Minsta förkylning slår henne omkull.

Kan ni finna dem invirade i filten?

P.S. Att skriva detta inlägg tog nog en timme och vid ett tillfälle trodde jag att barnen hade raderat det, men jag lyckades återskapa det. Mitt eget liv är, som ni förstår, pretty much på paus...