I andra hand

Dag 1: Jag har lyckats synkronisera barnens middagslur och försöker njuta av lite egentid med te och mörkl choklad. Jag längtar efter att utforska vår nya stadsdel, promenera runt i det soliga höstvädret och upptäcka små affärer och nya stråk. Och snart... Men först, inskolning på nya förskolan. Och lägenheten tar, liksom barnen, stor plats i mitt liv. Den ska inredas och jag har äntligen fått tag på efterlängtade äppellådor som ska bli bokhylla i vår skrivarhörna där jag tänkte vara kreativ i höst.

Dag 2: Jag hinner inte riktigt med mina stora ambitioner just nu. Jag kommer i andra, tredje, fjärde hand. Men det gör inget för det är ju mina älsklingar det gäller. Men, igen,  det vore trevligt att bli bortskämd. Jag känner mig så ful. Inte bara en dag. Utan det är år av fulhet. Notera ringarna under ögonen. Notera min slitenhet. Håret visar jag inte ens, det är bara sprött fluff.

Dag 3: Var var jag nu igen? Jo, ful var det. Hmmm.... inte mycket mer att tillägga om det. Jag får ta itu med mitt utseende en annan dag. Nu måste jag, efter att ha gått på en härlig morgonpromenad i den kungliga hufvudstaden, disciplinera mig och städa (och ta itu med de där två kartongerna antar jag)!

P.S. Julie har vaknat varje gång jag bloggat och tagit mig på bar gärning - i full färd med att proppa munnen med choklad! - när hon tassat upp från sin middagslur på tok för tidigt för min smak... Så därför har det tagit mig hela tre dagar att författa detta tämligen meningslösa inlägg som inte ens behagar hålla sig till ett ämne. Inlägget borde förmodligen etiketteras Att kasta, men jag har ju inget annat att bjuda på här i all min trötthet.

Tacklar av...

Bara två kartonger kvar att packa upp, ändå har de stått i snart en vecka utan att vi petat på dem. De är som radioaktivt stoff... Varken jag eller J vill befatta oss med engångsgrillar, glödlampor, girlanger, nätverkskablar eller en amningskupsförvaringsmanick.

Morgonpromenad i skogen

Efter en fragmentarisk natt med några minuters sömn och jag som nästan gick sönder av trötthet hurtade jag upp mig, bredde smörgåsar, packade ner äpple och banan och tog med mig barnen ut i skogen. Julie letade pinnar och skuttelihoppade och Emil gav upp glädjetjut. Marken gungade under mina fötter. Morgonluften och solen och tröttheten gjorde mig yr.

Vi var ute i två timmar sedan orkade jag inte vara supermamma mer. Jag känner mig så ojämn som förälder. Ibland är jag bäst och ibland... ibland gråter jag. 

Men jag har världens bästa barn och jag gör mitt bästa för att förtjäna dem.

Om att komma hem...

Ja, jag skrev just det. "Kanske har jag kommit hem." Vilken inbillning! Jag kommer aldrig hem. Jag kanske kan intala mig det när jag befinner mig utomlands. Men jag vet. Jag vet alltför väl att detta aldrig blir hemma. Jag blir aldrig välkommen här. 

SD har kommit in i riksdagen.

Jag vet att det finns rasism utomlands, kanske till och med mer än här, men att vara oönskad i ett annat land än ens eget hemland är liksom lättare. Då kan jag intala mig att det finns något "Åk hem!" att åka till. Nu kan jag aldrig komma hem. Sverige är mitt enda hemland. I London och på Seychellerna kunde jag smälta in, låtsas känna mig hemma. Här kan jag inte låtsas.

Jag vet inte vad ni svenskar* tänker om mig. Egentligen. Mítt utseende orsakar ofta viss omedelbar självcensurering hos människor. Jag får inte veta vad de egentligen tycker. Fast ibland avslöjar de sig: "Jag var tvungen att försvara din heder. Det var någon som påstod att du hade svart påbrå." Eller: "Hmmm... Har du möjligtvis, möjligtvis något annat ursprung?" frågar de försiktigt som om det knappt syntes, försiktigt som för att inte såra mig. Sådana saker.

Både min mamma och J har fått höra rasistiska kommentarer från människor som inte vetat att de älskar en så kallad "svartskalle". Jag undrar vad mina blåögda barn kommer att få höra och hur det kommer att påverka deras självkänsla. De blir ju kamouflerade "blattar". Och de har faktiskt en invandrad far. Fast han är ju dansk och tillhör kategorin accepterade invandrare.

I sådana här lägen kan jag nästan önska att jag vore invandrare på riktigt. Att hemma fanns någon annanstans. Just nu känner mer hemlös än någonsin. Mer rotlös än någonsin. Och Sverige känns mycket, mycket främmande. Främlingsfientligt.

*Jag säger "ni svenskar" fastän jag själv är svensk och jag syftar inte på er läsare, men idag känns det verkligen som "Vi och dom" och jag är dom. Dom andra. Dom som inte passar in i eller vill passa in i SDs ideal.

Farväl gamla Råsunda!

Jag lämnade Råsunda alldeles för lättvindigt. Jag sprang ner för alla mina gamla trappor för sista gången, hämtade Julie på dagis och tog tunnelbanan HEM. Och det kändes bra i några dagar tills en meningslöshet drabbade mig. Jaha. Var det detta? Var det ens hit jag ville? Jag menar, var det ens det här landet? Jag ägnade mig åt maniskt uppackande. Boande.

Jag gick genom stan en tidig morgon för att lämna Julie på gamla dagiset och det var morgondimma och en blek sol och människor som gick med snabba, viktiga, skyhöga klackar till viktiga, skyhöga jobb. Det var en storstad som vaknade. Liv. Det var nyanlända turister som släpade på resväskor, tittade på gatunamn och hade karta i handen. Det rimmade på gamla, stämningsfulla upplevelser av storstäder som New York, London och Paris. Men detta var min stad, nyvaken, på nytt. Sedan klev jag på bussen. Solen tittade fram i småstadsaktiga Råsunda och det var tyst och vackert och det var över.

Det var här jag kom med taxin från sjukhuset då jag och Julie skrevs ut från neonatalen. Det var här jag tog taxin till Arlanda och Seychellerna. Och ännu längre tillbaka i tiden var det här jag tog avstampt mot London och hela den familj jag har nu.

I förrgår trasslade jag runt vid Slussen. Det var duggregn och jag gick längs med vattnet mot Fotografiska muséet. Det var fult väder, kallt, rått, men Stockholm var vackert också i det. Vackert i regn. Vackert i gråskala. Plötsligt kände jag att jag inte ville vara någon annanstans i världen. Jag ville vara just här. Tillbaka, men på ett helt annat sätt. Och den här känslan av att inte vilja svika alla gamla ideal, att vilja streta emot Sverige, inte vilja förlika sig med sin födelseort... den känslan fanns inte riktigt mer.

Kanske har jag kommit hem.

Internetstrul...

Har inte haft Internet sedan flytten, men är strax tillbaka med nya inlägg och svar på kommentarer!